Helgessän: Folkrörelser ‒ en svensk tradition

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

FOLKRÖRELSER. Vi har idag behov av folkrörelser som har förmågan att sätta sig i respekt genom uppror, konstruktiva förslag och en sammanhållande folkrörelsekultur. Den svenska folkrörelsetraditionen från 1900-talets första hälft kan visa en möjlig väg, anser Jan Wiklund.

 

Strindberg var ursäktad. När han på 1880-talet, i ”attentatens och jubelfesternas tidevarv”, fann att Sverige inte hade något särskilt att vara stolt över, så stämde det nog, då. Men lokala och nationella traditioner förändras hela tiden. Bara ett decennium efter hans död var Sverige, tillsammans med Norge, det land där folkmakten var starkast i hela världen och överhetsmakten mer undanträngd än någon annan stans. Det kan vara en god tradition att återknyta till.

Förutsättningarna fanns slumrande redan på Strindbergs tid.

Del 1: Bakgrund

En av förutsättningarna var att böndernas politiska och ekonomiska position var så stark. Det utsträckta och väglösa landet var svårt för ridande aristokrater att behärska, och dessa var följaktligen fattiga jämfört med europeiska klassbröder. Och eftersom det därför inte gick att pressa ur bönder något vidare överskott fanns det heller inte mycket handel för köpmän att hantera, så de blev inte särskilt rika de heller. Besökande franska diplomater förundrade sig därför över hur rika bönderna var, jämfört med hur det var i deras hemland, och hur bondsk huvudstaden var.

Bönderna befäste sin makt

Under 1400-talet befäste bönderna sin makt genom att delta i maktspelet. Det startade med buller och bång, genom att en armé av bönder och gruvarbetare erövrade fogdeborgen Borganäs i nuvarande Borlänge midsommardagen den 24 juni 1434, , och brände ner den (något vi borde fira likaväl som fransmännen firar erövringen av Bastiljen!).

I fortsättningen tvingades alltid maktsökande aristokrater alliera sig med bönder i sin provins för att ha någon framgång, och bönderna lärde sig efterhand att begära ett gott pris för sin medverkan. Efter det stora upproret i Småland och Östergötland 1542-43, tvingades till och med den brutale maktpolitikern Gustav Vasa att finna sig i detta, och gav i fortsättningen bönderna en plats i riksdagen, jämsides med aristokrati, präster och borgerskap. I ett europeiskt perspektiv var detta unikt. Bönder hade representation i vissa sydtyska (och schweiziska) lantdagar men ingenstans hade de samma närvaro i den nationella politiken som i Sverige.

Regeringarna tvingades förhandla

I fortsättningen tvingades alltså regeringar förhandla om skatter och lagar. Möjligen var det därför som aristokratin började plundra utomlands i stället från slutet av 1500-talet, det var enklare.

Under 1700-talet ökade befolkningen starkt. Den odlade jorden började bli knapp och bönderna splittrades upp på jordägande och jordlösa. Ett lantarbetarproletariat bildades, som med industrialiseringen under 1800-talet flyttade till de nya industri- och järnvägsstäderna. De bönder som överlevde ekonomiskt ställde sig i spetsen för den liberala rörelsen (som var något helt annat än de som kallar sig liberaler idag!,) men ville av begripliga skäl inte röra om för mycket.

De bönder som inte överlevde ekonomiskt såg få andra möjligheter än dryckenskap, slagsmål eller icke-konformistisk religion, som under några generationer blev det främsta uttrycket för folkets vrede mot de mäktiga.

Ett slags befrielseteologi

Den icke-konformistiska religionen hade flera rötter i Sverige.

De tidigaste försöken, under 1700-talet, var inspirerade av tysk pietism, ofta hemförda av frigivna krigsfångar. De blev alltmer tolererade under århundradet, ibland spreds deras lära till och med av präster. Deras tonvikt låg på ”andan”, inte på ”lagen” – men för att kunna försvara sig var de tvungna att vara experter på bibelläsning. ”Läsare” var den term som i allmänhet användes för dem av icke-deltagare.

Denna lekmannarörelse förstärktes av officiell uppmuntran av religiösa lekmannakongregationer långt uppe i norr. Där kan resorna till närmaste kyrka ta flera dagar, så myndigheterna var tvungna att tillåta lekmän att ta prästernas plats, precis som de katolska myndigheterna var tvungna att uppmuntra lekmannakyrkor i de latinamerikanska favelorna på 1960-talet. Och med samma resultat. Lekmannapredikanterna gjorde inte så stor skillnad på himmelska och världsliga krav och bland de fattiga uppstod ett slags befrielseteologi,.

Denna rörelse var inte organiserad som en kyrka – den var organisatoriskt lika oprecis som en reclaim the streets-fest idag.

Kyrko- och organisationsbyggandet påbörjades av metodistiska och baptistiska brittiska mekaniker som importerades för att hjälpa industrialismen på traven. Det finansierades av amerikansk mission. Och det växte särskilt i de nya industristäderna som spreds med järnvägarna från 1850-talet. Dessa stationssamhällen – ofta med bara något tusental invånare – saknade ofta alla allmänna bekvämligheter utom det icke-konformistiska kapellet, och de befolkades av människor som hade förlorat sin mark och var tvungna att flytta till andra jobb.

Nykterhetsrörelsen

Det mest bestående arvet från dessa kyrkor var att de lärde sina medlemmar organisation och de intellektuella verktygen för abstrakt analys. Dessa skulle snart komma att användas på andra sätt.

Den första vågen var nykterhetsrörelsen. Drickandet var mycket omfattande i Sverige under 1700- och 1800-talen; Stockholm sägs ha haft cirka 700 krogar på 75 000 invånare. Myndigheter och präster hade visat viss oro men det var först när de oprivilegierade klasserna själva tog initiativ på 1870-talet som saker och ting började hända. Ett resultat var att mordfrekvensen, som hade varit cirka 15 per miljon per år, snabbt minskade till 2 per miljon på en generation.

Det som prövades var de amerikanska totalavhållsamhetslogerna, där varje individ lovade att aldrig röra sprit. Detta visade sig vara ett organisatoriskt mästerverk: under de följande två generationerna växte en motkultur av nykterhet fram, särskilt på mindre orter, tills den vid högvattnet omkring 1920 omfattade 150 000 personer. Logerna organiserade folkbibliotek, danser, film, teater – för att konkurrera med krogen var man tvungen att erbjuda något som var mer attraktivt. Och attraktivt var det; i byn där min mor föddes var varje ung person medlem, det var i logen saker hände.

Medlemmarna utgjordes huvudsakligen av arbetare och personer från den lägre medelklassen. Eftersom de tenderade att utgöra en majoritet bland de seriösa och samhällsintresserade skapade de ett nätverk med ett inflytande som var långt större än dess antal. Enligt vissa, till exempel Kjell Östberg, var de svenska sociala rörelsernas mellanhänder, de som skapade deras övergripande sociala rörelsespråk och habitus som gjorde det lätt att samarbeta mellan arbetare, bönder och urbana lägre medelklassmänniskor.

En kämpande fackföreningsrörelse

Det första försöket att bilda en kämpande fackföreningsrörelse ur överlevande hantverkstraditioner gjordes i slutet av 1840-talet, som en biprodukt av den europeiska revolutionära rörelsen. Det lämnade inte många fler spår än en översättning till svenska av det kommunistiska manifestet. Den bestående grunden lades först på 1870-talet. Som det avgörande ögonblicket anses sågverksstrejken i Sundsvall 1879.

Men i själva verket fick arbetarna kämpa ytterligare tio år för erkännande och rätten att tala för sin egen sak. De första tio åren av arbetarrörelsens bildande präglades av kamp mot så kallade arbetarföreningar, ledda av ”sympatiska” medelklassmänniskor och syftande till samarbete mellan klasserna. Den man som betraktas som den svenska arbetarrörelsens grundare, skräddaren August Palm, gjorde sig förtjänt av titeln genom en ständig tioårig debatt med de sympatiska medelklassmänniskorna som tvingades visa sina kort som självgoda karriärister.

Folkrörelse byggd på klasskamp

Symboliskt uttryckt kom arbetarnas seger till uttryck genom erkännandet av klasskampen, det vill säga intressepolitik i socialdemokratisk version, och grundandet av ett socialdemokratiskt arbetarparti, till en början i fackföreningarnas strama tyglar.

Som i de flesta europeiska länder var arbetarrörelsen under åren fram till 1917 en verksamhet för en militant minoritet. År 1905 var inte mer än 10 procent av arbetskraften fackligt ansluten, och det som uppnåtts utplånades praktiskt taget i den förlorade generalstrejken 1909. Men under de få åren mellan första världskriget och kraschen 1929 växte sig arbetarrörelsen tillräckligt stark för att framstå som nationens räddare, nästan få majoritet i valet 1932 och behålla regeringsmakten i mer än fyrtio år.

Del 2: Folkrörelsehegemonin

Under 20-talet var de svenska arbetarna de mest militanta i världen. Medan arbetare överallt hade förlorat sin kamp efter kriget och gett upp, höll de svenska arbetarna ut, kämpade ständigt och byggde starka fackföreningar med praktiskt taget 100-procentigt medlemskap.

Det fanns många anledningar till detta.

För det första böndernas tradition av politisering och reella makt. Vanliga människor var vana vid att bli räknade med och satte sina mål högt.

För det andra det ganska breda samförståndet inom folkrörelsevärlden. Arbetarrörelsen sågs inte av andra folkrörelseaktörer som den superradikala faran att undvika, utan snarare som en möjlig partner.

För det tredje, den tidiga moderniseringen av den svenska industrin. Tack vare den höga läskunnigheten bland människor i allmänhet växte den högteknologiska industrin snabbt efter 1890. Och den tidens högteknologiska industri var snabb att automatisera – och, som Giovanni Arrighi har påpekat, är automatiserad storindustri den enklaste att organisera fackligt.

Folkrörelseinitiativet 1917

Men det krävdes också ett rörelseinitiativ av den första magnituden. Och det kom 1917. Sverige deltog inte i första världskriget, men livsmedelsindustrin hade föredragit att sälja till de krigförande parterna istället för till de svenska arbetarna. Så i slutet av kriget var livsmedelspriserna lika höga i Sverige som i Europa, och arbetarfamiljerna svalt.

I april 1917 organiserade fackföreningsrådet i Västervik ett beslag av maten i staden för försäljning ”till de gamla priserna” – och initiativet spreds. Ett hundratal brödbeslag genomfördes runt om i landet med ungefär 250 000 deltagare, och på Seskarö i norr ockuperades hela byn av fackföreningarna. Myndigheterna skyndade sig till eftergifter – till exempel åtta timmars arbetsdag – och fackföreningarnas prestige steg. Och tjugotalets strejkrekord följde.

Folkrörelse för nykterhet, allmän rösträtt och fred

Bönderna hade mindre incitament att organisera sig fackligt, eftersom de under lång tid – ungefär 1870-1910 – dominerade riksdagen. Den bondekooperativa rörelsen var långsam i Sverige, det var först på 1930-talet som den blev en kraft.

Uppdelningen mellan spannmålsproducenter och icke spannmålsproducenter förvirrade dem dessutom politiskt. Spannmålsproducenterna – som drabbades av billig amerikansk spannmål på 1870-talet – slöt upp bakom de rika jordägarna för en Bismarck-inspirerad politik baserad på spannmålstullar, militarism och hierarkier – medan icke-spannmålsproducenterna deltog i skapandet av den breda folkrörelsealliansen för nykterhet, allmän rösträtt och fred. Denna rörelse hade kampen för allmän rösträtt i centrum och manifesterade sig i massmöten, demonstrationer, val till ”folkriksdagar” och en livlig populistisk kultur. Unga bönder, liksom unga arbetare, tog kurser i folkhögskolor – centra för praktisk och medborgerlig utbildning som drevs av olika föreningar och ofta var ett fäste för radikal populism.

Fredskomponenten i denna blandning av folkrörelser riktades mot den militaristiska inriktningen i den bismarckska alliansen. Arbetarrörelsen var starkt antimilitaristisk och använde lika mycket krut mot militären som mot kapitalisterna, men den pacifistiska delen var dominerande även i liberala eller andra populistiska kretsar. Rörelsens största triumf var när norrmännen 1905 ensidigt bröt unionen med Sverige och de konservativa hotade med krig. En bred mobilisering för en fredlig upplösning blev helt framgångsrik, inte minst tack vare en resolution från fackföreningarna om generalstrejk i händelse av krig.

Folkrörelsernas hegemoni

I början av 1900-talet tog en folkrörelsehegemoni över den svenska kulturen form. Lokal kultur, och ett nöjesliv i dettas hägn, främjades och bedrevs i Folkets hus och nykterhetsloger. Kooperativ drev all slags verksamhet från detaljhandel till kraftverk. Den stora ideologiska kraftmätningen mellan konservativa och radikala under åren före första världskriget, den så kallade Strindbergsfejden, vanns klart av de radikala. Många av dessa var på ett eller annat sätt aktivister i den breda folkrörelsegemenskapen. Många var utbildade vid folkhögskolor. Många var självlärda människor från fattiga familjer – allt fler med tiden. Svenska folkrörelseaktivister var ett läsande släkte, ett arv från ”läsar”-traditionen, nu blev de också ett skrivande och publicerande släkte.

Så när arbetar- och bondepartierna, till stor del dominerade av fackligt aktiva arbetare plus kommunalt aktiva familjejordbrukare, vann majoritet i valet 1932 och började genomföra världens mest radikala välfärdspolitik, var deras slogan ”Vi bygger landet” inte bara tomt prat. Det var vad deras väljare verkligen kände, med ett stort mått av rättvisa – både materiellt och andligt.

Vad gick fel?

Vad var det då som gick fel? Varför är Sverige idag ett bakvatten med världens snabbast ökande ojämlikhet, där till och med skolor och hälsovård främst ses som något man kan profitera på?

Till en början kan vi avskriva alla moraliserande svek- och konspirationsdebatter. Sådana lägger ansvaret på individnivå, som om utvecklingen skulle ha gått helt annorlunda om Johansson i stället för Pettersson hade suttit vid rodret. Förändringen är strukturell.

När folkrörelsernas representanter blev regering skedde en förändring. Byråkratisering började göra sig gällande. Det fanns flera skäl till det.

Svårare att styra en stat än en folkrörelse

För det första är det betydligt svårare att styra en stat än en folkrörelse. Man behöver mycket expertis, som i det här fallet fanns hos hemmamarknadsindustrin (som kunde tänka sig högre löner för att skapa bättre kunder) och den professionella medelklassen. Man kan som Alf Johansson och Lars Ekdal, eller som den brasilianske socialdemokratiskt influerade exministern Luiz Carlos Bresser-Pereira, tala om en klassallians. Och för att tillmötesgå sina partners var rörelserepresentanterna tvungen att ge dessa makt. Industrialisternas totala makt över produktionen bekräftades i Saltsjöbadsavtalet 1939, där fackföreningarna uttryckligen avsade sig allt inflytande över arbetsplatsens organisation, investeringar etc. Den professionella medelklassen lämnades fri att ta hand om t.ex. skolor och stadsplanering, och använde detta för att sabotera den dittills livskraftiga folkrörelsekulturen, och de blev allt viktigare i statlig, kommunal och till och med partiorganisation.

Tyglandet av folkrörelsens bas

För det andra, för att hålla ihop alliansen var man tvungen att tygla initiativ från den sociala rörelsens bas. Man var tvungen att stärka centrums – i allt högre grad statens – makt att rösta ned alla initiativ som kunde genera allianspartnerna. Och detta gjordes genom makten över de statliga fonderna, och om detta inte var tillräckligt, med hjälp av hemlig polis och svartlistning.

För det tredje, den modell som den segrande koalitionen av sociala rörelser valde var ”välfärdsstaten”. Och denna behövde en fordistisk produktionsmaskin inriktad på export för att fungera ekonomiskt. Så i slutändan förvandlades den radikala demokrati och folkrörelsehegemoni som pionjärerna eftersträvade till kamp om exportmarknader och finansiell tillväxt.

Och när så småningom klassallianspartnerna sa upp samarbetet – hemmamarknadsindustrin för att den blev alltmer exportinriktad och mest såg goda villkor för arbetarna som ett hinder för verksamheten, de offentliganställda tjänstemännen för att de såg bättre villkor i att bli privatanställda chefer eller själva bli kapitalister för statliga pengar – kollapsade den socialdemokratiska modellen.

1960-70-talets folkrörelseuppsving

Men varför protesterade då inte fotfolket?

Visst gjorde de – hela 1960-70-talets folkrörelseuppsving kan sägas vara en protest mot de gamla rörelsernas statliga förstelning och byråkratisering. Men det hade samma klena effekt som i resten av världen. För det tidiga 1900-talets mobilisering var död, den hade dödats av rörelsernas egna funktionärer i det smidiga statliga administrerandets namn. Men också faktiskt av deltagarna själva.

När man läser det tidiga 1900-talets rörelseprogram slås man av att de alla handlar om vad man önskade att staten eller regeringen skulle göra, och inget om vad man själv kunde bidra med. Och eftersom socialdemokratiska ministärer i ungefär två generationers tid troget höll sig till dessa program fanns ju ingen anledning för fotfolket att delta i politiken. Denna blev alltmer förutsägbar och tråkig, och för majoriteten var det mer tillfredsställande att ägna sig åt privatlivet i stället.

Så när de alltmer förborgerligade administratörer som hade fått makten över stat och kommuner under efterkrigstiden började överge välfärdsprogrammet fanns det inga verktyg kvar att stoppa dem med, sådana skulle ha behövt skapas på nytt. Detta gjordes aldrig.

Del 3: Det behövs en helt ny sorts program

Emellertid är den socialdemokratiska modellens kollaps inget unikt svenskt fenomen. Den kan iakttas i hela i-världen. Och, faktiskt, där det inte har funnits någon barlast av samverkan mellan stat och folkrörelser som till exempel i USA har som Peter Turchin har konstaterat, kollapsen gått ännu längre och börjar närma sig inbördeskrig.

Vad är det då som har hänt? Sedan 80-talet har det varit nedskärningar, åtstramningar och outsourcing som har gällt i hela den nordatlantiska världen, och alla nordatlantiska länder har gjort sig av med stora delar av sin produktiva förmåga. Kapitalister tjänar numera mer pengar på att upprätta tullar, och beskatta användning av resurser som redan finns än på att skapa nya sådana, säger till exempel Brett Christophers. Bostadsmarknaden är kanske det mest tydliga exemplet i Sverige, men det finns andra.

När spekulation ersätter produktion

Denna utveckling har underlättats genom att västländernas regeringar har gynnat rentiär­verksamheter, som Christophers kallar det, som finans- och fastighetsspekulation, plattformar, patent & copyright och offentliga entreprenader, medan de svårare produktiva verksamheterna har framstått som mindre attraktiva och lämpats över på asiater som tacksamt har tagit emot gåvan.

Och när spekulation ersätter produktion som viktigaste kapitalistiska verksamhet förlorar de direkta producenterna sin politiska styrka. De har inte längre något att hota med. Det behövs få arbetare i spekulativa verksamheter. Därför behöver man inte heller ta någon hänsyn till dem.

När hela samhället tröttnar

Det är inget nytt att kapitalister hellre ägnar sig åt att inhägna och ta upp tull än att producera nytt. Ekonomihistorikern Charles Kindleberger har till exempel följt samhällens upp- och nedgång tillbaka till renässansens italienska stadsstater och funnit att mönstret är återkommande. En klassfraktion kommer på ett bra sätt att effektivisera produktionen, allt fler dras in i detta och samhället blir rikare. Om effektiviseringen är tillräckligt epokgörande blir landet där det äger rum hegemoniskt, det vill säga mönster och Big Brother för hela världen. Efter tre fyra generationer tröttnar denna kapitalfraktion – det är ju arbetsamt att organisera produktion – och börjar leva på sin rikedom i stället och spekulera i jord, pengar och andra tillgångar. Den har då blivit dominerande i hela samhället tack vare sin effektivitet, och när den tröttnar, blir rentiärer, så tröttnar hela samhället. Och stagnation, fattigdom, ojämlikhet och pessimism brer ut sig.

George Modelski och William Thompson har dragit ut trådarna ända till Song-epoken i Kina, och Bas van Bavel har gått så långt tillbaka som till abbasidernas Irak,. Mönstret är detsamma.

Vad kan göras?

Går det då inte att göra något åt detta? Jo, ibland kan folkrörelsemobiliseringar uppträda så hotande att de styrande tvingas bli seriösa för att inte gå under. Franska revolutionens populistiska demokrati avbröt således en tjugoårig spekulationsperiod och drev fram investeringar i textilindustri; revolutionerna 1848 drev fram investeringar i järnvägar och ångmaskiner: den fackliga organiseringen i slutet av 1800-talet drev fram investeringar i elektrifiering och – övertydligt – löpande band; ryska revolutionen, de antikoloniala rörelserna i Indien och Kina, och världshistoriens mest imponerande arbetarrörelsemobilisering i Skandinavien och USA drev fram investeringar i massbilism, hushållsapparater och masskonsumtion över huvud taget, plus formell juridisk likställighet över hela världen.

Tillnyktringens politik

Sådana tillnyktringar är en intrikat historia. Utvecklingen i Sverige på 1920-talet kan visa hur den går till. Nerifrån organiserade folkrörelser potatisuppror, 90-procentig facklig anslutning, otaliga strejker och kooperativa projekt samt en folkrörelsekultur för att binda samman det hela med folkhögskolor, studiecirklar, folklig litteratur i böcker och tidskrifter samt ett nöjesliv i folkrörelsekulturens hägn. Mer uppifrån diskuterade marginaliserade eliter hur man skulle få till ett ”intelligent samhälle”, utan det beståendes spekulativa och rentieristiska drag, senare döpt till ”folkhemmet”. Sådana allianser mellan folkrörelser och marginaliserade eliter, påstår Jack Goldstone, är nödvändiga för att tillnyktringarna ska bli effektiva. Att reorganisera samhället är inte lätt, det kräver någon sorts yrkeskunnande i facket.

Urartade protester

Det är dock inte alltid protester är konstruktiva. Ofta nog urartar de i jakt på syndabockar, i Irak, Spanien och Holland på dekis riktat mot religiösa avfällingar, i Europa i slutet av 1800-talet riktat mot judar och i dagens förfallande Europa riktat mot araber och ryssar. Sådant kan de styrande leva med, det erbjuder inget skäl till uppryckning, snarare tvärtom.

Någon form av trovärdig inriktning på förändring behövs, det räcker inte att längta tillbaka till den gamla goda tiden utan avfällingar och utlänningar, den kan i alla fall inte återskapas. Goldstone menar att programmet för samhällsförändring, åtminstone i Europa, har varit kumulativt, det har byggts på och byggts på från åtminstone 1500-talet och har jämlikheten som kärna. Det är den som folkrörelser och marginaliserade eliter kan enas om, ibland.

Funktionärsväldet

I slutet av 1700-talet räckte det att koppla jämlikheten till förnuftet, enligt upplysningstidens program. Det räckte inte i längden, som bekant, men en generation senare kopplades det dessutom till kooperation (och för de franska revolutionärernas del också statligt ansvar för försörjningen), och ett par generationer därefter la man till facklig organisering. Båda dessa gav en stark ställning till folkliga aktivister och organisatörer, och i synnerhet den fackliga organiseringen blev en svensk paradgren. Nittonhundratalets program, folkhemmet, gav en mycket starkare ställning till anställda funktionärer, medan folkrörelser vallades in på ett sidospår. Det kanske är en av orsakerna till att vi har så svårt idag att bygga vidare på traditionen för förändring: vi verkar inte längre tro att vi duger till något.

Kanske i synnerhet i Sverige där funktionärsväldet drevs längre än någon annanstans.

Kan vi skapa ett alternativ?

Klarar vi som ser bristerna i den nuvarande utvecklingen att rita upp ett alternativ?

De alternativ som formades vid tidigare rentieriseringskriser – 1789, 1848, 1890-99 och 1944 – var långtgående. De gjorde oftast rent hus med gamla dogmer och nöjde sig inte med småförändringar. En del förklarade rent ut att de gamla eliterna måste bort, andra nöjde sig med att föreslå metoder för ”rentiärernas eutanasi”, som J M Keynes uttryckte det,. Men alla var de genomgripande.

Den svenska folkrörelsetraditionen är en möjlig väg

Och som Jack Goldstone påpekade var de alla ett resultat av en dialog mellan folkrörelser och kritiska eliter. En dialog som nog så ofta kunde bli hätsk men i slutändan visade sig relativt välgörande: en spekulations- och profiteringsekonomi ersattes av en ekonomi som prioriterade skapande av nya värden.

Men en dialog kräver att det finns folkrörelser som har förmågan att sätta sig i respekt genom uppror, konstruktiva förslag och en sammanhållande folkrörelsekultur. Gärna också förmågan att tänka långsiktigt själva, så de har något att bidra med till slutresultatet.

Den svenska traditionen från 1900-talets första hälft kan visa en möjlig väg, om vi är medvetna om dess svagheter.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!