Helgessän: Förintelsens tankemönster går igen

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

FÖRINTELSENS DAG. Dagens nynazism är nedtonad, men tankemönstren är desamma. Samtidigt ökar antisemitismen i spåren av konflikten i Mellanöstern, skriver Gregor Flakierski apropå Förintelsens dag.

För 79 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper.

Den syn som mötte förfärade till och med de luttrade rödarmisterna. Auschwitz utgjorde, tillsammans med Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, det största komplexet i nazisternas förintelsemaskineri. Auschwitz står som symbol för nazisternas brott mot mänskligheten, och den 27 januari högtidlighålls över hela världen som Förintelsens minnesdag.

1,1 miljoner dog i Auschwitz

Under knappt fem år mördades i Auschwitz 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.

Många  slet i de tyska industrier som var förlagda i anslutning till lägret, främst I G Farben, ett företag som för övrigt i omvandlad – och givetvis ”avnazifierad” – form existerar i all välmåga än idag.

Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.

Auschwitz var en del i ett mycket större förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna skulle blott utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst, och där alla politiska motståndare skulle utrotas.

Av de knappt tio miljoner judar som levde i Europa vid den tiden dödades sex miljoner, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen. I Polen innebar det att 90 procent av landets judiska befolkning dödades – en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasade i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserade. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Tre miljoner människor.

Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.

Förintelsen – ”Slutgiltiga lösningen”

Den makabra idén om utrotning av Europas judar, ”den slutgiltiga lösningen”, växer fram successivt, i takt med Nazitysklands militära framgångar, och de reaktioner på förföljelser av judar som nazisterna noterar i Tyskland och i de ockuperade länderna.

Mycket tyder på att händelser under första veckan efter anfallet mot Sovjet hade inflytande på det tyska beslutet om Förintelsen.

När den väldiga tyska armén, med stöd av rumänska och ungerska trupper anfaller Sovjet natten mellan den 21 och 22 juni 1941 bryts det sovjetiska motståndet snabbt ner, och i de nyockuperade områden uppstår ett maktvakuum, och det dröjde ibland ända fram till slutet av sommaren då en ny tysk administration etablerades.

Makten utövades tillfälligt av lokala eliter och så gott som på en gång bryter det ut en våg av pogromer och massmord på judar utförd av lokalbefolkningen i Baltikum, östra Polen, Ukraina, Transkarpatien, Moldavien och Bessararbien.

Dessa områden präglades under mellankrigstiden av starka högernationalistiska strömningar och traditionell antisemitism, som förstärktes av NKVD:s brott i de områden som hade varit ockuperade av Sovjet, och som tillskrevs judarna.

Några av de större pogromerna, som de i Lviv (Lwów), Kaunas, Jedwabne är väldokumenterade, det är däremot inte de excesser som inträffade i många mindre städer och byar. Inte heller är det möjligt att fastslå det exakta antalet offer, men det uppgår säkert till minst tiotusentals.

Även om pogromerna och morden utfördes av lokalbefolkningen, och ibland utan tysk närvaro, fanns de tyska Einsatzgrupperna oftast i bakgrunden och bistod med uppmuntran, organisatorisk hjälp och dokumentation.

Pogromvågen ingick i en medveten tysk plan, även om den ibland blossade upp helt spontant. Enligt en order utfärdad i mars 1941 av Heinrich Heydrich skulle Einsatzgrupper användas efter anfallet mot Sovjet för att eliminera politiska kommissarier och andra som hotade rikets säkerhet, vilket givetvis omfattade judar. Grupperna skulle uppmana lokalbefolkningen till ”självsanering”, det vill säga ta itu med – alltså döda – judar och kommunister. Men ordern inskärpte också den stora vikten av att det skulle skötas av de lokala, och att all tysk inblandning inte skulle lämna några spår (spurenlos).

Från slutet av augusti är man mindre diskret, och massmord strikt efter raskriterier tar vid på bred front. I oktober får gruppenführer Odilo Globocnik order att börja bygga det första förintelselägret i Bełżec.

Omvärlden teg medan Förintelsen pågick

För nazisterna har det med vågen av pogromerna blivit uppenbart att Förintelsen kan genomföras med omvärldens tysta medgivande och likgiltighet. I vissa fall även med direkt deltagande av lokala befolkningsgrupper i de ockuperade länderna.

Naturligtvis ser dagens nynazism annorlunda ut än sina föregångare. Det är inte längre någon vrålande Führer som hotar med krig och utrotning, inga marscherande stormtrupper som misshandlar och krossar fönster.

Idag är det nedtonat, kavaj på och tal med len tunga. Men tankemönstren är de samma. Och nu som då höjs ropen mot ”främlingar”, en stark man efterfrågas, det viftas flitigt med flaggor, krav ställs på skärpta straff och rättning i leden.

Samhället plågas i allt högre grad av vardagsrasism, och även antisemitism, som dessutom tenderar att skärpas när konflikten mellan Palestina och Israel hettar till.

Just på Förintelsens minnesdag kan det vara värt att påminna vad en sådan utveckling lätt leder till.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Gregor Flakierski
Gregor Flakierski
Grzegorz Flakierski, född 1956 i Warszawa i Polen. Har bott i Sverige sedan 1969. Efter fil. kand-examen i humaniora vid Stockholms universitet har han haft en rad olika yrken. Bor numera utanför Kramfors. Verksam som kulturskribent och författare.

Tokarczuk skildrar året 1913 i en häxbrygd

Nobelpristagaren Olga Tokarczuk är tillbaka och det med besked, konstaterar Gregor Flakierski, som läst hennes senaste roman i svensk översättning, ”Empusion”.

Initierad skildring av judisk historia

”Det är närmast en heroisk bedrift att så initierat skildra 128 år av judisk historia,” skriver Gregor Flakierski som läst Eva Ekselius Augustprisnominerade bok ”Vakna, mitt folk!”.