Helgessän: Israels krig mot Hamas är också terrorism

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Israels krig mot Hamas kan betraktas som en form av terrorism, och uppfyller också kriterierna för brott mot folkrätten, menar Konkrets medarbetare Joacim Blomqvist.

I brittiska BBC:s program Question Time 19 oktober, från Nordirland, kommenterade en kvinna i publiken händelseutvecklingen i kriget mellan Hamas och Israel. Irländare har ju till följd av sin historia med  England andra erfarenheter av livet under ockupation än vi svenskar.  Hon konstaterade att kriget mot palestinierna inte började med terrorattacken den 7 oktober. Ockupationen av Palestina, landstölderna, folkfördrivningarna, husrivningarna, tortyren, fängslandet av barn, de strategiska bombningar (terrorbombningar), de etniska rensningarna och apartheiden började i stället med Nakba, katastrofen, 1948.

Det tillhör saken att det arabiska ordet Nakba, tidigare varit tabu i israelisk retorik. Men söndagen den 12 november förklarade Israels jordbruksminister Avi Dichter i den israeliska tevekanalen Channel 12 att Hamas-Israel-kriget kommer bli ”Gazas Nakba.”  Israeler och palestinier är alltså ense om hur ordet Nakba ska förstås. Den irländska kvinnan i Question Time ställde slutligen frågan ifall även palestinierna har rätt att försvara sig? Det är en fråga som ytterst sällan ställts i svensk mainstreammedia. Det är den frågan jag kommer diskutera här.

Förutsättningarna

För att svara på irländarens fråga om palestinskt självförsvar, blir det nödvändigt att först beskriva självförsvarsrätten, i folkrätten. Enligt FN-stadgan finns ett generellt förbud mot mellanstatligt militärt våld. Men förbudet är inte totalt, utan undantag ges för staters självförsvarsrätt. Här blir det lite klurigt. Självförsvarsrätten beror nämligen på den folkrättsjuridiska definitionen av begreppet stat.

Frågan är ifall en stat som inte i statsrättslig mening är en de facto självständig statsbildning ändå kan ta tillvara sina medborgares intressen? Kan Palestina bedriva självförsvar?

I ett kapitel ur sitt första stora klassiska verk The Origins of Totalitarianism (1951) menade den politiska filosofen Hannah Arendt (1906-1975), att flyktinggrupper i efterkrigstidens Europa som genom de två stora krigen under 1900-talet blivit statslösa, samtidigt blivit rättslösa, eftersom ingen stat längre kunde ta till vara deras folkrättsliga intressen.  Arendt visste vad hon talade om. Hon hade själv flytt undan nazisternas ha-Shoa, Förintelsen, först från Tyskland, och sedan från Frankrike till USA.

Om vi menar att samtliga palestinier är flyktingar i Arendts mening, är de således även rättslösa och har de då ingen självförsvarsrätt? De innehar inte ens rätten till rättigheter.

Men vad innebär det om vi istället menar att Palestina administreras genom en egen stat? Palestina har ju  erkänts som en de jur, en rätteligen, självständig statsbildning av 139 av totalt 193 medlemstater. Palestina innehar dessutom observatörsstatus i FN. Måste vi i så fall även anse att palestinierna besitter rätten till rättigheter och därmed rätten till självförsvar.

Men ändras då deras legala status, om Gazaborna valt myndigheter som anses vara terrorister?

Terrorister saknar status som krigförande part, därför att de som organisationer inte anses kontrollera, eller kunna representera vare sig ett territorium eller en militärmakt. Definitionsmässigt är terrorister icke-statliga aktörer.

Om en grupp som Hamas behandlas som en legitim krigförande förhandlingspart av motparterna, följer att Hamas även anses representera en stat, Palestina, som kontollerar ett territorium, Gazaremsan. Och då är de inte längre formellt att betrakta som terrorister, utan kan utöva palestinskt självförsvar. Vilken än deras nominella status kan tänkas vara.

Kort, om Palestina kan anses vara en faktiskt (de facto) självständig stat, är rätten till självförsvar enligt folkrätten självklar. Om det inte är en stat, är palestinierna statslösa, och då hänger ansvaret att beivra folkrättsbrott istället på värdlandet Israel, som ignorerar det ansvaret helt.

Vare sig den ena eller andra palestinska statusen är önskvärd för Israel, som istället tycks önska sig att Palestina både är en självständig statsbildning och ingen statsbildning alls. Det leder till en godtycklig israelisk rättspraxis. Palestina byter juridisk status i avseende till sina medborgarnas rättigheter, gentemot Israel, beroende på vad som för tillfället gagnar den israeliska politiken.

Att Gazas militanta organisationer, som Hamas och dess strategiska allierade, numera antas både vara Palestinas legitima representater och samtidigt terrorister, verkar numera vara Israels formella position. Det synsättet delar de med EU och USA.

Det vill säga, Hamas är betraktat som Palestinas legitima representanter eftersom de deltagit som likvärdig part i de förhandlingar om eldupphöret, som ägt rum i Qatar. Deras deltagande där sätter en praxis enligt vilken Hamas inte längre behandlas som en terrororganisation, eftersom de ansetts vara företrädare för den palestinska staten. Men å andra sidan, nominellt fortsätter de vara en terrororganisation, eftersom de kallas så av EU, USA och Israel.

I denna essä kommer jag utgå från att Palestina är en självständig statsbildning, i linje med FNs beslut om erkännande, och kommer därför argumentera för att de genom Hamas, PFLP, DFLP med flera, har rätt till självförsvar,  enligt FN-stadgans artikel 51 och artikel 42, som reglerar den mellan-statliga självförsvarsrätten.

Denna essä kommer främst analysera några av de senaste veckornas händelser. Särskilt kommer den diskutera kriget mot den palestinska sjukvården. Att skriva analys i ett pågående händelseförlopp  är svårt eftersom fakta på marken snabbt och drastiskt förändras i krig. Fakta måste därför fångas i ett bestämt ögonblick. Men det gör även analyser av det här slaget extra viktiga, eftersom politiska beslut som bygger på analyser, inte kan tillåtas vänta på sig i krig.

Att texten är analytisk innebär även att samma terminologi kommer användas för korresponderande händelser.  Fångar som israelerna och palestinierna tagit kommer beskrivas på samma sätt, de har båda tagit krigsfångar. Utgångspunkten är att envar som berövas friheten i krigshändelser, tas tillfånga och blir därmed krigsfångar.

Jag kommer heller inte att beskriva den israeliska extremhögern och Likud, som terrorister, trots att essän argumenterar att de gjort sig skyldiga till krigsbrott och terrorhandlingar. Följaktligen ska inte korresponderande högerpartier på den palestinska sidan refereras till som terrorister, trots att de liksom israelerna gjort sig skyldiga till terrorhandlingar.

Vem krigar mot vem?

För palestinierna har Gaza varit i krigstillstånd, sedan länge. Men för Israel bekräftades krigstillståndet till följd av Hamas terrorattack, av premiärminister Benjamin Netanyahu, den 7 oktober 2023. Att det råder krig i Gazaremsan, är därför parterna numera överens om.

Den kritiska frågan i sammanhanget är hur kriget började? Om kriget började med Hamas terrorangrepp mot Israel, och kriget som nu utkämpas, som många medier påstår, är kriget mellan Hamas och Israel har Israel rätt till självförsvar mot Hamas. Men inte mot palestinierna generellt i Gaza och Västbanken, som inte angripit någon. Det är dock inte så det sett ut på marken.

Mycket tyder istället på att massmedias beskrivning av konflikten är falsk. Kriget utkämpas inte mellan Hamas och Israel. Istället borde det beskrivas som Israels krig mot Palestina. Vore det ett krig mot Hamas skulle flertalet dödade vara kombattanter tillhörande Hamas Brigader. Inte som det nu är, i huvudsak palestinska civila. Det skulle då inte heller finnas några palestinska dödsoffer på Västbanken, där Hamas inte utför krigshandlingar. Men så är det inte. Istället hade då eldupphöret trädde i kraft, cirka 239 palestinier dödats av bosättare och den israeliska krigsmakten, i den av Fatah kontrollerade enklaven, sedan 7 oktober.

Tisdagen 28 november hade knappt 15 000 mestadels civila palestinier dödats i Gaza.

Enligt en rapport från FN-organet UNRWA, från onsdagen den 22 november:

  • ungefär 74 procent av de dödade i kriget mot Gaza och Västbanken barn, kvinnor och äldre personer.

  • Dessutom hade 108 av UNWRAs medarbetare dödats.

  • 1 037 000 palestinier hade blivit internflyktingar runt hela Gaza.

  •  877 000 människor fått skydd i 156 av UNRWAs redan sedan tidigare överfulla anläggningar

  • 57 journalister dödade, varav 50 palestinier, 4 israeler och 3 libaneser enligt pressfrihetsorganisationen CPJ

Det allt blodtörstigare språkbruket i israeliska massmedier pekar mot att Israel tänker begå folkmord, som Raz Segal skriver här i Konkret.

Vem började kriget?

Svenska politiker brukar säga att det var Hamas som började kriget med terrorattackerna i Israel då cirka 1 200 israeler dödades, den 7 oktober. Det stämmer helt enkelt inte alls. Men påståendet är retoriskt intressant eftersom det indikerar regeringens Israelvänliga hållning i frågan. Det understryker även att Sverige sympatiserar med israelisk praxis, som gått ut på att den israeliska krigsmakten, i självförsvar, har rätt att åsidosätta krigets lagar. Men någon sådan rätt existerar inte enligt folkrätten.

Påståendet att Hamas började kriget med sitt terrorattentat, kan även ifrågasättas historiskt som irländaren i Question Time här ovan gjorde. Kriget inleddes i själva verket inte alls med terrordådet den 7 oktober. Kriget började istället med Nakba 1948.

Två olika helt centrala händelser för kriget mellan Israel och Palestina inträffade 1948. Den 14 maj 1948 antogs Israels självständighetsförklaring. Dagen därefter, den 15 maj inleddes det arabiskt-israeliska kriget (i Israel kallat Frihetskriget). Händelserna utlöste ett palestinskt exodus, al Nakba. I juni 1948 fattade Ben Gurions israeliska regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas återvända.

Mot mitten av juni 1948 utsattes 500 palestinska byar för militära angrepp i syfte att fördriva människorna som bodde där. De israeliska soldaterna demolerade dessutom infrastrukturen och totalförstörde gårdar och hus. Under hela 1948 tvingades palestinierna överge cirka 660 byar. Totalt beräknas cirka 750 000 palestinier tvingats bosätta sig i tillfälliga flyktingläger. Där bor de fortfarande i november 2023.

FN påminner om att redan då, 1948, krävde Generalförsamlingen att palestinierna skulle tillåtas återvända till sina hem i sin resolution 194. Det har dock aldrig skett trots otaliga resolutioner sedan dess, med snarlik ordalydelse. FN-organet UNWRA uppskattar att flera än fem miljoner palestinier i dag lever i läger, spridda över det som vi i brist på bättre kan kalla Mellanöstern.

De flesta av palestinierna bor inte längre i Palestina. Men de som stannat kvar där är ännu utfattiga och då Israel bygger nya illegala bosättningar, tvingas de åter flytta. De får sina jordlotter och olivlundar stulna, eller totaldemolerade och sina hem rivna. Nakba pågår än.

Mot den bakgrunden måste vi se den fortsatta kampen i Palestina.

Ödesåret är 1967 då de israeliska försvarsstyrkorna, IDF militärt intog Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan. De inledde därmed en varaktig militär ockupation av dessa områden. Ockupationen av Gazaremsan upphörde formellt 2005. Men Israel kunde de facto behålla kontrollen över Gaza, genom den blockad de upprätthållit sedan dess. År 2007 vann Hamas valet i Gaza. Israel skärpte därmed blockaden av Gaza. Gazas befolkning är så ung att de flesta nu levande Gazabor inte fick rösta i det valet, andra var inte födda än.

Men sedan dess har Israel anfallit Gaza vartannat år eller så, förevändningen har varje gång varit att Hamas skjuter raketer mot olika illegala bosättningar eller mot israeliska städer. Raketerna förstörs oftast innan de gör skada, eller undantagsvis gör de verkligen minimal skada. Medan de israeliska motanfallen kostar mängder av palestinska liv. Konfliktdynamiken har jag behandlat i en tidigare krönika, här i Konkret.

Då Israels jordbruksminister menade att det nu pågående kriget mot Palestina kommer bli Gazas Nakba, syftade han alltså på att Israel, än en gång, angriper palestinierna i syfte att fördriva dem från sina hem.

Kriget som felaktigt påståtts utkämpas mellan Israel och Hamas, borde alltså istället beskrivas  som den senaste omgången i ett långt israeliskt aggressionskrig mot Palestina och Gaza. Kriget fick ny näring genom Hamas terrorattack i oktober och det totala antalet dödade israeler sedan dess uppges uppgå till 1 320 både militära och civila, enligt israeliska källor.

Israels krig mot palestinsk sjukvård

Israels krig mot Hamas veckan före eldupphöret skulle träda i kraft, innebar flera militära anfall mot Gazas sjukhus, i strid med Fjärde Genevekonventionen från 1949, om civilbefolkningens rättigheter i krig. Det undantag som ges i det annars strikta förbudet mot att angripa byggnader eller fordon tydligt märkta med ett rött kors eller en röd halvmåne, är artikel 19 som stipulerar att skyddet för civila ”sjukhus, skall upphöra endast i det fall, att de, vid sidan av användningen för sina humanitära uppgifter, begagnas för handlingar, varigenom fienden tillfogas skada.”  Skyddet upphör emellertid inte att gälla förrän sjukhusets personal tydligt varnats för att fortsätta de specificerade opassande aktiviteterna, inom en rimlig tidsram, och varningen ändock lämnats oaktad.

I försöken att försvara anfallet mot sjukhuset al Shifa i Gaza, påstod IDF att attacken skedde i överensstämmelse med artikel 19, eftersom i tunnlarna under sjukhuset fanns Hamas kommandocentral. Det blev ett propagandafiasko. IDF kunde visa upp ett dussintal handeldvapen, en aldrig använd skyddsväst, några laptoppar, ett hisschakt, och ett schema på arabiska.

Israelerna hittade även en cirka 55 meter lång tunnel de själva byggt. Det medgav den förre premiärministern Ehud Barak, i en intervju med CNN. Barak beskrev tunneln som en bunker, och påstod att den utgjort Hamas kommandocentral. Baraks uppgifter om Hamas kommandocentral har dock inte bekräftats av oberoende medier.

Den israeliska krigsmakten har alltså ännu inte kunnat visa ett enda entydigt bevis för att al Shifa, eller något annat av Gazas sjukhus använts av Hamas som kommandocentral, på det sätt som skulle kunna motivera undantaget i artikel 19. Allt pekar i stället entydigt på att den norska läkaren, och specialisten på krigs- och katastrofkirurgi, Mads Gilbert, sedan länge anställd vid al Shifa, hela tiden haft rätt: någon kommandocentral har inte funnits i al Shifa. Gilberts uppgifter har även bekräftats av hans läkarkollegor, övrig sjukhuspersonal, patienterna och flyktingarna som uppehållit sig vid sjukhuset. Några bekräftade uppgifter om kommandocentraler finns inte heller från de andra sjukhusen i området.

Al Shifa tvingades den 18 november evakuera 31 för tidigt födda spädbarn i kuvöser till Rafah. Två av kuvösbarnen dog strax innan evakueringen. Evakueringen av spädbarnen skedde till följd av israelernas belägring av al Shifa som bland annat lett till otjänligt färskvattnet. Kuvöserna hade dessutom slutat fungera för att IDF kapat elektriciteten. Under den slutgiltiga evakueringen samma dag, gick det så hastigt att de som var för sjuka att flyttas lämnades kvar i sina sängar på parkeringsplatsen utanför sjukhusbyggnaderna.

Måndagen den 20 november hade IDF tvingat 21 av Gazas sammanlagt 35 sjukhus att stänga. Samma dag rapporterades det om omfattande strider inne i norra Gazas indonesiska sjukhus. Den israeliska krigsmakten belägrade sjukhuset med krypskyttar och stridsvagnar, försatte sjukhusets generatorer ur drift. Och strax därefter föll en granat genom taket. Den dödade tolv människor.

Även om IDF skulle hittat en kommandocentral under ett sjukhus i Gaza, och därför kunde åberopa artikel 19, skulle patienterna på sjukhusen ändå vara skyddade enligt krigets lagar. Israel har under inga omständigheter rätt att utsätta personalen eller patienterna för livsfara, på det vis som nu skett.

 I en intervju med Al-Jazeera sade kirurgen Ghassan Abu Sittah att angreppen mot Gazas sjukhus utgjort en betydande del av den israeliska militära strategin. Mer än 800000 människor saknade då tillgång till sjukvård i Gaza.

Tisdagen den 21 november meddelade Gazas hälsovårdsmyndighet att alla sjukhus i norra Gaza nu tvingats stänga. Israel har alltså vunnit kriget mot Gazas sjukhus. Tisdagen den 28 november, varnade världshälsoorganisationens, WHO, talesperson Tarik Jasarevic för att sjukdomarna efter kriget, tillföljd av bristen på sjukvård, och skadorna på samhället i stort, kanske kan döda flera palestinier än de israeliska bomberna gjort.

Men det israeliska självförsvarskriget har den senaste tiden, inte bara riktats mot sjukhus. Det har även drabbat andra mål som skyddas i folkrätten: flyktingläger, skolor, moskéer och kyrkor.

Palestinsk självförsvarsrätt

Kriget har beskrivits som ett ”folkmordskrig”(av exempelvis kirurgen Abu Sittah, här ovan, Raz Segal i Konkret och i tevekanalen al Jazeera, https://www.aljazeera.com/tag/genocide/) mot själva Palestinas existens.  Det är därför rimligt att anta att Hamas och palestinierna har en likadan rätt,  att i självförsvar angripa militära israeliska mål i syfte,  inte bara att avvärja flera israeliska brott mot krigets lagar, utan även angripa israeliska mål i syfte att förhindra en fortsättning av Nakba. Även Palestina skulle därmed ha rätt att försvara sig mot israelisk ockupation och terrorism. Palestinierna borde då inte göra som israelerna. Utan i stället följa den humanitära rättens principer:

Dessa principer, som Israel så uppenbarligen ignorerar, är inte särskilt komplicerade och redovisas av Försvarshögskolan i en artikel på Forskning.se:

  • Distinktionsprincipen, som innebär att de krigförande parterna måste skilja på militära mål å ena sidan, och civila objekt å andra sidan.

  • Proportionalitetsprincipen, som förbjuder anfall som riskerar att resultera i skada på civila eller civila objekt som är överdriven i förhållande till den militära nyttan, liksom att skyddet av de som inte deltar i stridigheterna, måste respekteras.

  • Försiktighetsprincipen, som förpliktigar de stridande att vidta alla rimliga försiktighetsåtgärder i sina anfall, samt förbudet och regleringen av vissa typer av vapen, vapensystem och stridsmetoder.

Med tanke på att palestinierna tvingats in i ett asymmetriskt krig. Och att israelerna själva ignorerar principerna ovan skulle frågan, om palestiniernas självförsvarsrätt i detalj behöva prövas av ICC, internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

Vapenvilan

Onsdagen den 22 november meddelade medierna att parterna nu kommit överens om ett eldupphör. Avtalet mellan parterna stipulerar att vapenvilan ska vara i fyra dagar, på måndagen den 27 meddelades det att vapenvilan skulle förlängas.

Under vapenvilans fyra första dagar släppte Israel 150 palestinska krigsfångar, 117 barn och 33 kvinnor. Hamas släppte 69 krigsfångar, 51 israeler och 18 krigsfångar av annan nationalitet. Under samma fyra dagar arresterade Israel minst 133 palestinier från Östra Jerusalem och Västbanken, enligt palestinska fångrättsorganisationer.

Israel håller förvärvande totalt runt 7 800 palestinska krigsfångar. Enligt Al-Jazeeras program Inside Story hade Israel tagit flera än 3 100 krigsfångar i det ockuperade Västbanken, vid eldupphöret nu i november, sedan striderna inleddes den 7 oktober. De  hålls i så kallat administrativt förvar, det vill säga fängslade utan rättslig prövning. Av krigsfångarna antas flera än 200 vara barn och/eller minderåriga.

Många av dem har gripits för minimala förseelser, som exempelvis att de gillat en pro-palestinsk post, eller delat den på Facebook. Palestinska barn sätts dessutom systematisk i administrativt förvar för stenkastning, ett brott som kan ge 20 års fängelse i Israel, även fall gärningspersonen är minderårig. Israel är det enda landet i världen som tillåter att barn på det viset, ställs inför rätta i militärdomstolar. Även denna israeliska praxis sker i strid med internationell rätt.

Det stora antalet gripna palestinska krigsfångar under perioden fram till eldupphöret, och därefter, sägs bero på israelisk taktik. Ett förhandlingstricks för att kunna frige fångar, utan att förlora några. De hundrafemtio krigsfångar som israelerna frigett, kan tyckas mycket, men det är en kvot snart är fylld igen.

Avtalet i Qatar stipulerade även att visst antal lastbilar nödhjälp skulle släppas in till Gaza. Fredagen den 24 november meddelade FN att 137 lastbilar nödhjälp lastades av i Gazaremsan. I lasten ingick 129 000 liter bränsle och fyra laster bensin. Även 21 kritiskt sjuka patienter kunde evakueras från norra Gaza. Världshälsoorganisationens WHOs chef Tedros Adhanom Ghebreyesus kommenterade på X: ”Ett steg i rätt riktning, men mycket mera behövs. Vi fortsätter kräva en förlängd vapenvila för att på det viset förhindra fortsatt civilt lidande.”

I Qatar kom parterna överens om att Israel skulle släppa över 200 lastbilar nödhjälp om dagen under vapenvilan, inte ens i närheten av tillräckligt. Under vapenvilan har även FN-organet Unicefs representanter släppts in i Gaza. Organisationens talesperson James Elder, sade till SvT att vi just betraktat ett ”krig mot barnen.” Han menade att 100 barn om dagen dödats i stridigheterna. Samt att den ”humanitära situationen i Gaza är katastrofal.”

Det viktigaste för Hamas var dock inte vapenvilan i sig. Istället var händelserna i Qatar helt avgörande. I Qatar har nämligen Hamas väldigt informellt och gamet under mycket hysh -pysh förhandlat med en amerikansk och en israelisk delegation. De har därigenom åtnjutit legitimitet som stridande part med kontroll över territorium och stridande på marken. De har ansetts representera palestinierna i Gaza. Trots att amerikanerna, israelerna och EU-länderna, fortfarande kallar dem terrorister har inte Hamas behandlats som sådana. Det var måhända Hamas viktigaste seger under förhandlingarna, och det kan tänkas förändra krigsdynamiken framöver.

Mycket tyder på att Israel tvingats av USA att utlysa vapenvilan. Netanyahu och Likud önskade den sannolikt inte, eftersom de är rädda att de genom eldupphöret, framstår som svaga i de andra högerextrema regeringspartiernas ögon.

Sammanfattning

Inte mycket tyder på att vapenvilan kommer bli slutet på kriget. Mera plausibelt i så fall är att den israeliska extremhögerregeringen kommer strida flera månader än med målet att göra Gaza obeboeligt för palestinier. Dessutom vill ju inte Likud och den övriga extremhögern i Israel, på några villkor se en tvåstatslösning. Genom det pågående kriget kan de sabotera en sådan lösning.  Helst skulle Likud se ett förenat Israel utan palestinier alls. Deras politik verkar kunna beskrivas som  ”avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en grupp utvald eller definierad genom nationell och religiös tillhörighet,” och det är så folkrätten definierar folkmord.

Terrorism definieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap enligt ett rambeslut i EU, som en gärning: ”som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om det syftar till att:

  • injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller del av en befolkning,

  • tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller

  • destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.”

Israels krig mot Palestina uppfyller som synes varenda en av dessa kriterier. De senaste veckornas våldsamma attacker mot den palestinska sjukvården, utgör ett särskilt brutalt exempel på terrorism som det definieras av EU. Men även Hamas attack den 7 oktober, är ett exempel på terrorism. Har Israel således rätt att föra ett omfattande krig i syfte att försvara sig mot terrorism, har även Palestina den rätten. Rätten att åsidosätta internationell lagstiftning för att försvara sig mot terrorism, måste vara ett tveeggat svärd.

Kriget som felaktigt påstås utkämpas mellan Israel och Hamas, utkämpas i själva verket mellan Palestina och Israel. De som dödas i Palestina är inte kombattanter ur Brigaderna, utan i huvudsak civila palestinier, varav huvuddelen är sjuka, barn och äldre icke-kombattanter. Till lika dödar IDF även människor på Västbanken, som inte styrs av Hamas, utan av Fatah.

Kriget började inte med terrorattacken den 7 oktober 2023. Det började antingen 1948, med folkfördrivningen av palestinierna, al Nakba eller senast 2007 då Hamas vann valet i Gaza, och Israel därmed skärpte blockaden av Gazaremsan. Palestinierna har ibland kämpat med väpnat våld, och ibland med icke-våld, exempelvis genom de internationella följeslagarprogrammen och Ship to Gaza. Den israeliska krigsmakten har däremot konsekvent aldrig tvekat ta till väpnat våld, som kriget mot icke-våldsaktivister, sjukvårdspersonal och journalister tydligt visat. Det sägs att när man bara har en hammare ser all problem ut som en spik.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Assange borde blivit benådad

Frigivningen av Julian Assange var välkommen men samtidigt oroande, då han var tvungen att erkänna sig skyldig, skriver Joacim Blomqvist.

HELGESSÄN: ISRAELS LÖGNER AVSLÖJAS

Ernesto Katzensteins bok om Israels krig mot Gaza borde vara obligatorisk läsning för regeringar och chefer inom massmedier, skriver Joacim Blomqvist.

Helgessän: Fler drabbas av munkavle om Assange tystas

Att tysta och utlämna Julian Assange innebär att andra också kommer att drabbas av munkavle. Och att yttrandefriheten hänger på en tunn tråd. Det skriver Joacim Blomqvist.

ICJ konstaterar att Israel sannolikt begår folkmord

FOLKMORD. Det finns en chans att ICJ beslutar om att kräva en vapenvila i Gaza. Det är en annan sak om Israel kommer att fällas för folkmord.