”Så står vi nu med denna självmotsägelse, bara ytterligare en i fascismens historia, men en av de märkligare: Förnekelse av förnekelsen själv.”, skriver Carl-Michael Edenborg.
Klimatförnekelse. Förintelseförnekelse. Det är något med de där två orden får dem att dras till varandra som magneter och järn eller de abstrakta begreppen kuken och fittan. Inte bara för att ”förnekelse” på engelska heter ”denial”. Utan också för att de människor och grupper som ägnar sig åt förnekelse ofta kommer från samma politiska och sociala plats: tänk Jimmie Åkesson.
När SVT Nyheter 2022 skickade ut en enkät om klimatkrisen till svenska riksdagsledamöter svarade SD-ledaren att han var skeptisk till vetenskapens påståenden:
”Det påminner ju väldigt mycket om hur invandringsdebatten lät för ett antal år sedan. Man får inte ifrågasätta eller anlägga andra perspektiv för då kallas man klimatförnekare.”
Hållningen är typisk: sedan åtminstone 90-talet utmärks förnekarna av att de absolut inte vill kallas ”förnekare” – på samma sätt som de främlingsfientliga inte vill kallas ”rasister”. Nej, de är möjligen förintelserevisionister eller klimatskeptiker. (Samma sak bland covidförnekare eller HIV-/Aidsförnekare.)
Detta kan kallas Förnekelse 2.0 eller förnekelseförnekelse.
Jag kände inte till förnekelseförnekarna innan jag började skriva den här krönikan. Jag har tidigare skrivit om högerslöddrets gnäll över att de blir kallade ”rasist” eller ”nazist”. De sura kärringarna är samma lirare som känner sig macho när de kallar chokladbollar ett gammalt rasistiskt namn.
Jag erkänner att förintelseförnekare ofta har fått mig att skratta trots att de är trista stackare och deras sak motbjudande: det finns något absurt i nazister som vägrar att acceptera att deras politiska hjältar lyckades så bra med ett av sina främsta projekt: att rensa Europa från judar. Borde de inte vara stolta?
Nej minsann. Förintelsen är en bluff. Det var inte sex miljoner. Det var inte industriell avlivning. Vittnena ljuger. Alltihop är en konspiration för att fläcka ned nationalismen, skambelägga européer, försvara Israel.
Spontant kan man tänka att förintelseförnekandet med företrädare som Faurrison och David Irving hör till en svunnen tid. Men många, bland annat Unesco, menar att förintelseförnekelsen ökar, särskilt på de dissociala medierna där ”alternativa fakta” är kung. Man kan fråga sig om förnekarna helt enkelt är avundsjuka mot judarna? I vår tid konkurrerar ju folk om vem som är det största offret.
Den 21 april i år presenterades regeringens uppmärksammade ”Kommittén om kriminalisering av Förintelsen och av vissa andra brott”, som föreslår en ändring av grundlagen. Den menar att det ”bör införas ett särskilt straffansvar för offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av dels folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser…”
Tyskland har länge haft ett sådant förbud. Det verkar inte ha påverkat antalet tyska nazister. Vilja att göra ändringar av grundlagen börjar bli lite för vanliga för min smak.
Förnekarna utmärks av att de angriper ett faktum med alla tänkbara metoder, från stort till smått.
Liksom förintelseförnekarna är inte klimatförnekarna ute efter att förtrycka, osynliggöra eller tysta tanken på klimatkatastrofen. Tvärtom är de besatta av den idén och angriper den med alla medel: från statistiska detaljer till en mer grundläggande tanke att katastrofen inte har med mänskliga aktiviteter att göra. Allt för att i samma gest erkänna och förneka elefanten i rummet.
Förnekarna utmärks av att de angriper ett faktum med alla tänkbara metoder, från stort till smått. Från envist ifrågasättande av varendaste detalj, till konspiratoriskt avfärdande av hela yrkesgrupper. Själva grundbulten i förnekelsen är dock att ändamålet helgar medlen.
Det är där förnekarna skiljer sig från ifrågasättande vetenskap. Förnekarna utgår nämligen inte från nyfikenhet och en vilja att förbättra kunskap. De utgår från känslan av att något måste vara fel, att något faktiskt inte kan vara så, att det inte får ha hänt. Deras förnekelse påminner om PTSD.
Freud lägger fram en teori om förnekelsens metod i sin berömda text om fetischismen. Han menar att de som har denna sexuella läggning, i sin tidiga barndom inte har förmått hantera upptäckten av könsskillnaden: mäns och kvinnors olika sexuella fysionomier, penis eller icke-penis.
Freud ansåg att denna upptäckt skrämde skiten ur gossarna – detta var på den tiden kvinnan var en mörk kontinent inom psykoanalysen. Kastrationsångesten vilar på tron att den patriarkala makten upprätthålls genom fallos, men den inkluderar en ångestfull insikt om att den kan förloras.
Enligt Freud misslyckas många pojkar med att acceptera detta. Möjligheten av kastration är allt för ohygglig, de förmår inte processa den. Lösningen är skapandet av ett fantasiföremål, den så kallade ”moderspenisen”: alla fetischers urgrund.
Judith Butler skrev våren 2021 om expresidenten Trumps vägran att acceptera valresultatet – sin förlust. Filosofen föreslog att det var en typisk följd av ett ofullbordat sorgearbete.
Kan samma sak gälla förintelseförnekare och klimatförnekare? En av de svåraste sakerna som finns för en narcissistisk, självutnämnd alfahanne är att acceptera och erkänna egna brister, misslyckanden, övergrepp.
Varje trauma som involverar offer och förövare är ett otäckt mynt med två sidor. Oftast erkänns bara offrets lidande som lidande. Men traumatiseringen drabbar även förövaren. Själva den traumatiska händelsen är densamma för både offret och förövaren och kan lämna båda med PTSD.
När jag betraktar vår onda värld tröstar jag mig ibland med att det åtminstone är något hoppingivande i att de flesta som allvarligt skadar eller försöker att skada sina medmänniskor måste dopa sig innan, med sprit, benz, Tramadol eller vad som helst.
Även de mest kallhamrade mördarna verkar ha svårt att genomföra sina absoluta handlingar utan bedövning.
Det är svårt att förstå förintelseförnekarna utan att föreställa sig att de drivs av en hemlig skuldkänsla, av skam. Nazismens brott – Shoa, terrorn mot romer, homosexuella, intellektuellt funktionshindrade, kommunister – är så sublima, ohanterliga, att nazister måste förneka verkligheten för att inte tvingas förråda läran.
Detsamma gäller klimatförnekarna, vars kärntrupp är manliga fyrtiotalister, alltså de som surfade på den enorma tillväxtens fossildrivna monstervåg efter andra världskriget. Jag inbillar mig, även om jag misstänker att jag har en för ljus människosyn, att deras förnekelse drivs av en skuldkänsla över alla gifter, all onödig konsumtion, allt förslösande och all exploatering som gjort deras livsstil möjlig.
Priset för deras hedonism är de nästkommandes lidande – deras barns och barnbarns försämrade livsmöjligheter.
Erfarenheten av humanitära katastrofer som i Sydafrika eller Rwanda, har skapat den mest lyckade strategin för att hantera den dubbla traumatisering som exempelvis ett inbördeskrig skapar. Det rör sig om sanningskommissioner: en process där allt måste upp i ljuset, då förövarna får tillfälle att berätta sina historier och offren lyssnar – och tvärtom.
Det behöver inte ens utdelas några straff. Det viktiga är att människor får berätta sin sanning och blir lyssnade på, att deras minnen av smärta, orättvisa och död bekräftas och omfamnas. Det finns ingen annan väg att gå för att läka sociala sår och återupprätta gemenskapen.
Varför ser det ut som att förnekarna kommer från en plats på högerkanten, med kopplingar till radikalnationalism, rasism, manlig chauvinism? Delvis säkert för att det handlar om män med privilegier som kan förloras. Detta skapar rädsla och bitterhet. Delvis för att modernitetens urförnekelse – Guds död – gav upphov till socialdarwinismens nihilism och underligt aggressiva naturromantik.
Högerns självbild är kluven mellan den nyliberala socialdarwinismen och den kristna värdekonservatismen
Rasbiologins eugeniska ambitioner kulminerade med Förintelsen. Att klimatkatastrofen skulle vara följden av människans rovdrift är otänkbart, eftersom människan bara är en del av naturen själv som slåss för sin överlevnad.
Högerns självbild är kluven mellan den nyliberala socialdarwinismen och den kristna värdekonservatismen. Monstret som kallas liberalkonservatism kombinerar tron på varje individs (eller snarare kärnfamiljs) nihilistiska tävling mot alla andra i kampen för överlevnaden med kristna värderingar om livets helighet, kärnfamiljen och den patriarkala omsorgen – som dock ofta tänks som en god lögn för att motverka människans rovdjursnatur.
Denna Dr Jekyll & Mr Hyde-artade klyvning tvärs genom den moderna borgaren är förnekelsens grogrund: oförlöst kan denna individ inte sluta att klia på traumats levrade blod. Den vill både ha och äta smärtans kaka.
Att drivkraften består av pinsam osäkerhet, döljs effektivt av den nihilistiska protestens aggression, en förnyelsebar social energi som i desperata lägen slutar i folkmord.
Så står vi nu med denna självmotsägelse, bara ytterligare en i fascismens historia, men en av de märkligare:
Förnekelse av förnekelsen själv.
