Kraven på att skydda religioner mot kränkning fungerar inte i en global, pluralistisk värld. Den menar Jonas Otterbeck och ger en bakrund till hur man historiskt inom islam sett på bland annat blasfemi.

Länderna som sätter tryck på Sverige och Danmark kom inte på att de tycker blasfemilagar är bra bara för att några ”tölpar” (för att följa Jimmie Åkessons språkbruk) har satt eld på koraner i samband med demonstrationer. Tvärtom.

OIC (Organization of the Islamic Conference) har länge haft målet att öka skyddet för religioner mot kränkning, på engelska ofta kallat ”defamation of religions”, förtal/kränkning mot religion. OIC:s lobbying intensifierades i samband med den omsusade FN-arrangerade konferensen mot rasism i Durban, Sydafrika, 2001.

Kraven på att skydda religioner mot kränkning fungerar inte i en global, pluralistisk värld. Det menar Jonas Otterbeck och ger en bakrund till hur man inom islam historiskt sett på bland annat blasfemi.

Länderna som sätter tryck på Sverige och Danmark kom inte på att de tycker blasfemilagar är bra bara för att några ”tölpar” (för att följa Jimmie Åkessons språkbruk) har satt eld på koraner i samband med demonstrationer. Tvärtom. Det finns en större kontext.

OIC (Organization of the Islamic Conference) har länge haft målet att öka skyddet för religioner mot kränkning, på engelska ofta kallat ”defamation of religions”, förtal/kränkning av religioner. OIC:s lobbying intensifierades i samband med den omsusade FN-arrangerade konferensen mot rasism i Durban, Sydafrika, 2001.

Konferensen var första gången i FN-sammanhang då icke-västliga nationer på allvar lyckades utmana västvärldens tolkningsföreträde av vad rasism, rasdiskriminering, xenofobi och intolerans ansågs vara. Arbetet att ta fram ett skydd för religioner har framför allt förts via FN:s Råd för mänskliga rättigheter, instiftat 2006. Rådet antog 2008 en resolution som uppmanade FN:s medlemsländer att föra en aktiv politik mot religionskränkningar. Islam nämns som en särskilt utsatt religion.

Med det som bas skickades ett resolutionsförslag in till FN:s tredje kommittés möte den 29 oktober 2009. I dokumentet hävdas att det sker en alarmerande ökning av attacker mot troende människor, men också mot religioner i sig. Detta sammankopplas med rasism och xenofobi. Förslaget argumenterar för att FN:s länder bör öka skyddet för religiösa men också skydda religioner och deras symboler från att bli skändade.

Under diskussionen hävdade kritiker, bland annat den svenska representanten, att man måste skilja mellan religionskritik och hatbrott, annars riskerar yttrandefriheten att begränsas. Samtidigt erkände representanten att diskriminering och kränkningar är ett globalt problem. I slutänden röstades resolutionen igenom med ett par mindre ändringar med 81 för, 55 emot och 43 som avstod att rösta.

Röstningen blev en uppvisning i global maktpolitik. Nordamerika och Europa röstade emot. Ryssland, Turkiet som delvis ligger i Europa röstade för, och det gjorde Kuba och Kina också. Alla muslimska majoritetsländer röstade för. Många sydamerikanska länder avstod att rösta.

Resolutionen ”Combating defamation of religions” röstades igenom den 21 december 2010 på generalförsamlingens 65:e möte,  76 var för, 67 emot och 40 avstod. Året efter underkändes resolutionen av FN:s jurister som dömde ut resolutionen för att den inte rimmade med den yttrandefrihet som garanteras av tidigare, mer centrala deklarationer. Därefter har OIC valt att lobba för ett ökat skydd för religiösa personer men frågan om ett utvidgat skydd för religioner finns kvar, och även hågkomsten av det snöpliga nederlaget.

I arbetet för ett religionsskydd har inte minst Pakistan spelat en central roll. Att ens diskutera Pakistans blasfemilagar kan vara livsfarligt om man befinner sig i Pakistan. Känslorna kring religion är starka på många platser. När religiösa symboler kränks finns det en mycket hög risk för att en våg av våld bryter ut som myndigheterna inte klarar av att kontrollera. Således vill man ha lag som hindrar detta. Dessutom finns ofta en associationskedja där OIC och pakistanska politiker ser kopplingar mellan att muslimska symboler regelbundet kränks av en aggressiv hindu-nationalism i Indien och populister och anti-muslimska/islamiska grupperingar i Europa, folkmordet på bosnier och senare mot Rohingyafolket i Myanmar. Det går att rada upp fler situationer.

Givetvis är det inte bara OIC som ser det så här. På samma sätt som det är enkelt för de flesta kristna bland oss att se att kristna förföljs i Mellanöstern kan många av muslimerna bland oss se de orättvisor som drabbar muslimer och hur de symboliska kränkningarna av islam är kopplade till detta. Vi har alla en tendens att vara litet enögda och se lidanden som de som vi spontant definierar som ”vi” drabbas av. Det finns dock en ytterligare bakgrund.

Blasfemi är grekiska och betyder förtal eller förolämpning, specifikt av det religiösa. I islamiska sammanhang är det vanligaste ordet ”sabb” som betyder just samma sak som blasfemi. Även ”isa’a”, ”qadhf” eller ”shatm” används ibland och har ungefär samma betydelse. I det tidiga islamiska samhället noterades ett antal fall av ”sabb” och det utvecklades en religiös-juridisk dogm om att man inte fick förolämpa, framför allt, Allah, Muhammed, Muhammeds följeslagare (den första generation muslimer), tidigare profeter och Koranen.

Listan har över tid blivit betydligt längre. Diskussionen ledde till en välutbyggd juridisk apparat som bland annat kopplar samman ”sabb” med ”ridda” (att lämna islam) och ”kufr” (att visa otro), brott som ses med stort allvar och som inte bara är synder utan också ska straffas. Men som så ofta med en religion som praktiseras över stora arealer och långa tidsrymder finns en stor mångfald av åsikter om hur detta ska hanteras. Till exempel Ibn Taymiyya (död 1263) är kompromisslös, men det är han i det mesta. Den som förolämpar Muhammed ska dö, även den som senare ångrar sig. Andra ser just ånger som nyckeln och menar att den som ångrar sig och förnyar sitt engagemang för islam ska heller inte straffas. Men hur är det med icke-muslimer?

Abu Hanifa (död 767), som har givit namn till den hanafitiska lagskolan menade att icke-muslimer inte ska dömas till döden om de förolämpar Muhammed. De sviker heller inte sitt samhällskontrakt med den dominerande muslimska gruppen.

En senare utläggare av den hanafitiska lagskolan, al-Tahawi (död 933), förklarade att icke-muslimer som kränkt Muhammed dock bör straffas enligt den lagprincip som kallas ”ta’zir” vilket innebär att straffet inte är föreskrivet utan upp till den dömande myndigheten. Det kan dock inte vara lika strängt som de föreskrivna straffen för stora synder. Även vad det gäller ånger skiljer sig olika jurister åt. Senare kom den hanafitiska lagskolan i det osmanska väldet (sent 1200-tal till tidigt 1900-tal) att ta ställning för dödstraffet för ”sabb” för både muslimer och icke-muslimer.

Så här ser ofta sharia ut eftersom sharia inte är en bok eller en sluten tradition utan namnet på både teoretiska och praktiska utläggningar om riter, moral och juridik. I grund och botten implicerar ordet sharia något så vagt som ”den väg som Gud lagt ned för människan” och om det är något som vi människor kan så är det att diskutera allt, i detalj, och komma fram till olika åsikter.

Ett av vår tids största problem för samtida islamtolkningar är att hantera det faktum att lejonparten av den klassiska jurisprudensen är formulerad i en dominansposition som förklarats ovan. Reglerna om ”sabb” är inte deriverade från Koranen, där står bara att man inte ska förolämpa folk av annan tro för det leder bara till att de kommer förolämpa Allah (6: 108). Men så är Koranen heller inte komponerad under en period av herravälde. Dominans-teologi förutsätter att muslimer har domsrätt över icke-muslimer vilket man hade i hundratals år. Den utgår från att muslimer sätter agendan.

Globaliseringen har inneburit att allt fler människor blir medvetna om andra ordningar, andra sätt att vara, andra rättstraditioner. En del kan inte hantera detta och vill stänga gränser, slänga ut det främmande eller tvinga på sin ordning på andra. Under en lång period dominerade västvärlden politiskt och militärt nästintill globalt. Engelsk, fransk eller annan europeisk lag formerade grunden för många nationers konstitutioner, även nationer dominerade av muslimer. Ofta har ett fåtal zoner, framför allt familjerätten, fortsatt att referera till islam.

Samtida blasfemi-lagstiftningar hämtar ofta idéer från tidigare europeiska lagformuleringar men också från islamiska tankar om ”sabb”. Blasfemilagarna i muslimska majoritetsländer är bland de hårdaste i världen, med de strängaste straffen även om de faktiska fallen är ganska få. När den politiska vinden nu vänder och västvärlden inte längre är jordens självklara mittpunkt, utan snarare ett av ett par viktiga centra, uppstår nya möjligheter för de som ivrar för islamiska lagtraditioner och för muslimsk dominans.

Men globaliseringen utgör även startskottet för en av de mer fascinerande utvecklingarna inom islamisk samtida samhällsspekulation – utvecklingen av en ny pluralism-teologi. Där ställer man sig frågan: om muslimer inte är minoriteter och dominerade av icke-muslimer men heller inte är dominerande, hur ser samhällskontraktet mellan muslimer och icke-muslimer ut då?

Än så länge är detta spekulationer om bland annat internationellt samarbete, medborgarskap och individuell etik utan större nedsippringseffekt till de breda lagren. Men om man forskar om muslimer i Europa över tid är det lätt att se att det finns många muslimer som hade varit mottagliga för den typen av tänkande när idéerna väl formuleras tillräckligt tillgängligt.

En av riskerna är att man alienerar de konservativa. Jag menar dock att det är en nödvändighet inför framtiden om muslimer i en alltmer sammanknuten värld ska känna att deras religion påbjuder en moral som är värd att tro på. Det är aldrig lyckat för en religions trovärdighet när dess anhängares egna moraliska kompasser pekar åt andra håll än vad de tror religionen gör.

OIC:s krav på en global blasfemilagstiftning kommer inte fungera i en global, pluralistisk värld med många maktcentra. Utgångspunkten för pluralism måste vara att man bidrar till att skapa utrymme för det som man själv inte gillar, för att själv garanteras utrymme. En sådan etik främjar generositet och förståelse inför olikheter. Just nu verkar det behövas mer än någonsin.

Jag diskuterade en gång med en klipsk muslimsk student vid en av Sveriges lärarutbildningar. Studenten efterlyste ett förbud mot Vilks Muhammed-rondellhund för att den var kränkande. Jag frågade henne om allt som provocerar det som hålls heligt skulle förbjudas och om då Koranens tydliga förkastande av treenigheten, själva grunden i Svenska kyrkans lära, utgjorde ett skäl för att kristna borde kräva ett förbud av Koranen? Efter en första spontan försvarsreaktion insåg hon att utgångspunkten för samvaro istället måste vara att man bidrar till att skapa utrymme för det som man själv inte gillar, för att själv garanteras utrymme. En sådan etik främjar förståelse. Just nu verkar det behövas mer än någonsin.