Den minoritetsinriktade modellen har haft  negativa konsekvenser för invandrare. Sydney Ankers läser Oscar Pripp, och föreslår en ny modell som kan bidra till en mer inkluderande och jämlik integration.

Oscar Pripps artikel Den segregerande välviljan – kultur som makt (2005) visar hur den minoritetsinriktade modellen för integration i praktiken bidrar till etnisk och rasmässig segregation, en sorts icke konstituerad apartheid.

Modellen förenklar en komplex fråga till att handla om immigrantens tillkortakommanden; kategoritillhörigheten ”invandrare” är behäftad med konnotationer som beskriver bristande förmåga och negativa egenskaper.
I inledningen förklarar Pripp, som är docent i etnologi,  syftet med sin artikel som är att ”…presentera perspektiv som lyfter fram ’allas’ inblandning i den etniska segregationen.” och han vill förklara hur kulturskillnader används som rättfärdigande för den etniska och rasmässiga segregationen. 

Utgångspunkten är identitetsperspektivet, den objektiva och subjektiva identiteten (hur en individ uppfattas av omvärlden och hur den uppfattar sig själv i förhållande till den samma) samt den minoritetsinriktade modellen för integration. Texten är disponerad på ett sätt som förklarar hur denna modell påverkar immigranter negativt; ordet invandrare har kommit att beskriva en homogen grupp av inkompetenta människor som behöver byggas upp, till exempel från att vara ointressanta på arbetsmarknaden på grund av sina bristande förmågor, till självförtroende hos ungdomar med utländsk bakgrund eller utseende. Denna inställning leder till vardaglig rasism, eller vardagsrasism – som är huvudorsaken till segregationen i Sverige. 

I sin slutsats säger Pripp att den objektiva identiteten skapas utifrån utgångspunkten att immigranter har dåliga eller svaga egenskaper, och att majoriteten har ansvaret för att bygga upp dem genom samhällets institutioner för att göra dem kompetenta, (minoritetsinriktad modell). Han förklarar också vem som ingår i kategorin invandrare. Idag är det personer som har “osvenska” utseenden. Vidare presenterar Pripp den kulturella aspekten, att kontrasterade kulturella skillnader mellan befolkningsgrupper används för att förklara andra etniska gruppers tillkortakommande. Så sorteras olika grupper efter klassificering av vilka som är mer eller mindre svenskar och  vilka som kräver extra arbete. Alla dessa aspekter tillsammans bidrar till vardaglig rasism och diskriminering genom att exempelvis, “sammankoppla rasmässiga drag med antaganden om kulturella egenskaper” i förhållande till vad som är typiskt svenskt.  Enligt Pripp bidrar denna modell till segregation.

Hur skulle man kunna göra annorlunda? 

Pripp förklarar utifrån den minoritetsinriktade modellen att ju “svenskare” du blir desto mer kompetent anses du vara. Du måste formas språkmässigt och kulturellt till en i alla mått nationalistisk “svenskhet” som i själva verket inte existerar. Exempelvis ändras svenska traditioner hela tiden. Intryck och inflytande från andra kulturer och människor påverkar såväl språk och kultur som traditioner. För tjugo år sedan firades inte halloween i Sverige, men alla såg fram emot Allhelgonahelgen. Alla svenskar har inte samma egenskaper, utseende och kompetenser, så vad ska man som “invandrare” då sträva efter enligt vita svenskar eller svenska staten?

Vi ser att en majoritetsinriktad modell skulle sanktionera rasism i mindre grad än den modellen som idag tillämpas, genom att låta invandrade, eller ”avvikande”, tas upp i majoriteten utifrån andra kriterier än förmåga till svenskhet, så som exempelvis kunskap och kompetens, personlighet och intressen etcetera. Det vill säga att man istället för att fokusera på de skillnader som idag allmänt beskrivs som brister, ser på vad som är gemensamt med majoriteten och vad majoriteten har att tjäna på att inlemma den nya individen i sina vardagssammanhang utan att se det som att man gör immigranten en tjänst som denne sedan ska stå i evig tacksamhetsskuld för.
Undertecknad  menar alltså att fokus ska flyttas till majoriteten och majoritetens skyldigheter att möjliggöra för minoriteter att etablera sig och leva tryggt och värdigt både jämte och tillsammans med vita svenskar. 

Staten bör tydligt hålla fram vad immigranter kan tillföra med alla sina olika kompetenser. Det är inte bara som billig arbetskraft till lågstatusjobb invandrade kan bidra till samhället. 

Hur uppnår vi förändring?

Sverige har framgångsrikt genomfört en försvenskning – en sorts kulturrevolution – tidigare. Kring förra sekelskiftet, då man införde gemensam tid och gemensamt språk, rikssvenskan. Under denna tid specificerades också vad som ansågs vara en duglig svensk. (Försvenskningen av Sverige, Ehn, Frykman och Löfgren, 1993)

Med mindre hårdföra metoder skulle det inte vara svårt att ändra referenserna för att passa vår tid och vårt samhälle, som ju är avsevärt annorlunda det tidiga 1900-talets etniskt nästan helt homogena Sverige som, när befolkningen nära nog supit ihjäl sig, var glest på arbetsföra vuxna.

Använd medierna!

Med hjälp av McLuhans teori ”The global village” och att se på klassisk propaganda, kommer vi åt utsökta sätt att använda medierna på samma sätt som de alltid använts för att forma populus. Ändra vad som visas på tv och hur andra än vita framställs i film, böcker och nyheter. (Fotbolls-VM 2018 var ett utmärkt exempel på hur man kan använda massmedier och sociala medier för att skapa nya attityder: Sveriges barn och unga fick då se en genuin reaktion på rasism, direkt från den utsatte – vilket är tämligen unikt i svensk mediehistoria. De fick också se att han hade vita allierade som slöt upp, och tillsammans kunde förmedla inställningen att ”rasism är för töntar”)
Det gäller också att eliminera begrepp med negativa valörer. Till exempel ordet invandrare som beskrivningen av ett problem för staten, och som en homogen grupp med unisont oönskade egenskaper. Det gäller att arbeta med både nya och gamla medier för att förändra språkbruket, och vara medveten om att språket skapar attityderna. Detta är särskilt viktigt i skolundervisningen. Lär barn om rättvisa, jämlikhet och solidaritet, om strukturer och privilegier; och diskutera det med tonåringar, i skolan. 

För diskussionen

Minoritestinriktad modell innebär alltså att det åläggs den invandrade att anpassa sig. Som det visar sig, på omöjliga plan. Det räcker inte med att kunna kommunicera på svenska och att känna till svenska traditioner. Som kan utläsas av Pripps text så läggs mycket stor vikt vid utseendet. Det ställs även sociala krav på att klippa alla band till hemlandet ifall detta inte är ett västland, till sin familj, släkt och sin tidigare kultur för att på så vis förtjäna en plats i det svenska samhället. 

Hudfärgen blir den starkaste skiljelinjen mellan dem som anses anpassade, eller ”anpassningsbara” och dem som ses som problematiska, bångstyriga och subversiva. Eftersom hudfärg inte går att kompromissa bort skylls mörkhyade för att inte vilja anpassa sig, och de attityder som projiceras på den mörka huden får den invandrade själv bära ansvaret för.

Å andra sidan tycks Sverige betrakta invandrarna som ”oskrivna blad” som ska fyllas med svenskhet, svensk kompetens, men förväntningarna för framgång synes minska med mängden melanin hos objektet. Graden av diskriminering utgår från hudfärg oavsett hur väl du talar eller hur långt du utbildar dig. Undertecknad ser detta som en stringens, en direkt följd av att den minoritetsinriktade modellen tillämpas. Integrationsmodellen kan då sägas ha goda intentioner, men vägen till helvetet är kantad med goda intentioner.