Helgessän: Vi har allt att vinna på att ta emot flyktingar

”Sverige och EU ska ta emot flyktingar för att värna de mänskliga rättigheterna. Genom att ta emot och investera i flyktingar – det vill säga människor och därmed reella resurser – har samhällena i Sverige och EU inte mycket annat val än att gynnas,” skriver Peo Hansen.

Under några sommardagar, medan jag lade sista handen vid Migrationsmytens engelska utgåva, fick min dotter väldigt ont i foten. Stukningen från ett par dagar tidigare gav inte med sig och vi bestämde oss därför för att gå till vårdcentralen. I väntrummet noterade jag att sju av de tio läkarna i korridoren hade utländska namn, varav tre var muslimska. Jag har tidigare träffat läkare från både Irak och Rumänien på den här vårdcentralen. Det är inte är någon slump, eftersom irakiska och rumänska läkare utgör två av de största grupperna bland utrikes födda läkare i Sverige. Enligt OECD är mer än 30 procent av alla läkare i Sverige födda utomlands. Min dotter undersöktes av en läkare från Tyskland som snabbt remitterade henne till akutröntgen.

Vi tog en taxi till sjukhuset, och även här fick vi hjälp av en utrikes född, kanske från Syrien. Enligt SCB är ungefär hälften av Sveriges taxichaufförer utlandsfödda. Chauffören släppte av oss vid akutmottagningens entré, och därifrån fick vi fråga om vägen till akutröntgen. Vi fick hjälp av en läkare och en sjuksköterska som kom gående. Att döma av deras ID-brickor verkade det som om läkaren kom från ett afrikanskt land och sjuksköterskan från ett land i Mellanöstern.

Med största sannolikhet var den sjuksköterska som tog hand om min dotter på röntgenavdelningen också från ett land i Mellanöstern. Nästan 15 procent av sjuksköterskorna som arbetar i Sverige kommer från andra länder.

Röntgenplåtarna visade inte på någon fraktur och med nya kryckor från ortopeden begav vi oss hemåt igen. Buss eller taxi? Bussen stod inne men det var länge tills den skulle gå och min dotter var trött. Det fick bli taxi igen och chauffören såg den här gången ut att vara från Somalia, precis som busschauffören på bussen vi nyss hade gått förbi. 51 procent av Sveriges buss- och spårvagnschaufförer är utrikes födda.

Börjar det bli tjatigt? Då har jag ändå inte nämnt städarna vi gick förbi på sjukhuset. Ja, vem är det som städar sjukhusen? Sextio procent av städarna i Sverige är utlandsfödda, och ja, majoriteten har flyktingbakgrund. De städar Sverige för mycket låga löner, och de fortsatte att utföra denna viktiga samhällsfunktion under pandemin.

Min dotter och jag fick oss ett besök i vad vi kan kalla för verklighetens Sverige. Ett Sverige som är helt beroende av att utrikes födda – de allra flesta med flyktingbakgrund – utför samhällsviktiga arbeten. Enligt Socialstyrelsen är 28 procent av de som jobbar inom den svenska äldreomsorgen idag utlandsfödda. I Stockholms län är andelen utlandsfödda 55 procent.

Rikspolitiken lyfter sällan fram den här verkligheten i debatten. Gömt i en regeringsskrivelse om ”Framtidens äldreomsorg” från 2018 kan man dock finna följande medgivande: ”Utan utlandsfödda kvinnor och män skulle äldreomsorgen få stora problem att klara sitt uppdrag.”.

Kostnadsperspektivet på migration

Ett stort hinder för att få syn på migrationens verkliga betydelse för Sverige utgörs naturligtvis av det växande flyktingfientliga och rasistiska klimatet i Sverige. Sedan många år tillbaka har det forskats mycket om detta.

Ett annat väldigt viktigt hinder som dock knappast belysts alls står att finna i det vi kan kalla kostnadsperspektivet på migration. Som jag beskriver i detalj i min bok Migrationsmyten, är inte bara politiker utan även forskare idag överens om att flyktingar som tas emot i EU utgör en nettokostnad och skattebörda för de mottagande samhällena.

Medan forskare drar denna slutsats från en till synes neutral bokföringsövning – flyktingar sägs bidra mindre i skatter än de får i välfärdsstöd – använder politiker och media ivrigt denna ”ekonomiska vetenskap” för att rättfärdiga och förklara en restriktiv asylpolitik.

Visst, politiker och forskare kan också hävda att lågavlönade och lågutbildade arbetskraftsinvandrare är både nödvändiga och överkomliga, men bara under förutsättning att deras tillgång till välfärdssystemen begränsas. Detta gäller dock inte för flyktingar. Eftersom flyktingar inte kan arbeta och betala skatt från dag ett och eftersom de kan ha barn, kommer flyktingar till en början alltid att vara beroende av välfärden. De betraktas därför per definition som skattebördor.

Eftersom detta framställs som blott ett vetenskapligt faktum kan forskningen inte hållas medskyldig till att underblåsa den negativa kostnadssynen på flyktingar. Som en av de mest framträdande forskarna inom det här fältet uttrycker det: ”Ju lägre kvalifikationer och inkomster migranter har i mottagarlandet desto starkare kommer det strikt ekonomiska skälet att vara för att begränsa vissa av migranternas välfärdsrättigheter och på så sätt minimera kostnaderna för de befintliga invånarna”. Hänvisningen till det ”strikt ekonomiska” ger vid handen att frågan ytterst inte bestäms av politiska val utan av oundvikliga statsfinansiella begränsningar.

Efter samma logik menar vänsterekonomen och en av världens ledande ojämlikhetsforskare, Branko Milanovic, att det är nödvändigt att öka ojämlikheten mellan lågavlönade migranter och medborgarna i mottagarlandet. Detta därför att, som han säger, migranter annars ”hotar” att ”reducera de fördelar som invånarna i rika länder åtnjuter, vilket inte enbart gäller finansiella aspekter utan även tillgången på god sjukvård och utbildning”. Men vad händer om medborgarnas vård och omsorg, som vi sett, faktiskt är beroende av det arbete som utförs av lågavlönade migranter? Sådana här elementära frågor ställer dock inte forskningen i fråga. I Milanovics strävan efter att hitta olika sätt att ”betala för ökad migration” är hans politiska lösning – eller ”diskriminerande behandling”, som han faktiskt kallar den – både nödvändig och till gagn för alla.

I den ansedda tidskriften International Migration hittar vi ännu ett representativt exempel på den här forskningens sätt att resonera: ”När majoriteten anser att flyktingar är en belastning för statsfinanserna (de ’får ut mer skattepengar än de betalar in’), har de inte fel den här gången. Det går inte att motbevisa detta med hållbara empiriska bevis.”.

Det går alltså ”inte att argumentera emot” synen på flyktingar som en ”belastning för statsfinanserna” ”med hållbara empiriska bevis”. Och eftersom en börda för statsfinanserna i den allmänna debatten är synonym med något icke önskvärt, är det knappast överraskande om politiker och allmänhet också uppfattar människorna som utgör bördan – det vill säga flyktingarna – som icke önskvärda.

På detta svarar förespråkarna för kostnadsperspektivet att det skulle skapa ännu sämre förutsättningar för integrationen om man började mörka eller dölja sanningen om flyktingmigrationens kostnader.

Många skulle lägga till att det bara skulle gynna invandringsfientliga populister om man började slira på sanningen (ett vanligt svar från traditionella politiska partier, experter och forskare). Eftersom det är så få som ifrågasätter de grundläggande principerna och beräkningarna i kostnadsperspektivet har det fått status som en oavvislig sanning. Men de som hävdar att de vill släppa fram sanningen för att inte gynna den invandringsfientliga högern gör något ännu värre än att låta antagandet om kostnader stå oemotsagt. De ger antagandet ännu större trovärdighet genom att kräva att det ska godtas på förhand. Det är som att inleda en diskussion om lika lön för kvinnor och män för lika arbete med att kräva att vi först måste erkänna att kvinnor är en ekonomisk belastning för män eftersom kvinnor betalar mindre i skatt – och att försöka dölja detta ”faktum” bara spelar sexisterna i händerna.

En modern migrationsteori

Mitt syfte går dock mycket längre än att avslöja kostnadsperspektivets negativa inverkan på den allmänna attityden till migration och flyktingar, och därmed också på migranters integration. Genom att använda det deskriptiva makroekonomiska ramverket som tillhandahålls av forskare inom modern penningteori (Modern Monetary Theory, MMT), vill jag också att visa att kostnadsperspektivet i grunden bygger på en ekonomisk felsyn. Mycket av detta beror på att den ortodoxa, eller nyliberala doktrinen om ”sunda finanser” starkt präglar både migrationsforskning och migrationspolitik – antagandet att staten står inför en budgetbegränsning på ungefär samma sätt som hushåll, kommuner och företag.

Denna ”sunda” hushållsbokföring misstar således statliga utgifter för att vara just detta: analoga med hushållsutgifter. Här är alltså utgifterna inte mycket mer än en kostnad, på samma sätt som ett hushåll ser på sina utgifter – dvs. som något som urholkar hushållets inkomster och besparingar. De pengar som spenderas på flyktingar måste följaktligen kompenseras med skattehöjningar, ”riskabla” lån eller genom att ta medel från andra budgetposter, till exempel välfärdsförmåner avsedda för behövande medborgare.

För länder som ger ut sina egna valutor gäller dock inget av detta. Eftersom staten har monopol på att ge ut valutan följer det, både logiskt och konkret, att den med nödvändighet måste spendera eller låna ut valutan (via banksystemet) innan den kan ta tillbaka den i form av skatter. Om så inte vore fallet skulle det inte finnas några pengar att betala skatt med. Sådana regeringar är alltså raka motsatsen till kommuner, företag och hushåll, som alla måste samla in, tjäna eller låna pengar innan de kan spendera eller investera dem; de är bara användare av pengar, inte utgivare. Därför, och som modern penningteori förklarar, är valutautgivande regeringar inte inkomstberoende. Det innebär att skatter som tas ut av staten inte används för att finansiera offentliga utgifter, vilket är fallet när de tas ut av valutaanvändare (till exempel kommuner).

Statliga skatter fyller andra oumbärliga funktioner och syften. Genom att ständigt skatta bort en stor del av pengarna – och därmed köp- och investeringskraften – från den privata sektorn fungerar skatter som en kraftfull åtgärd mot inflation, samtidigt som de flyttar arbetskraft från den privata till den offentliga sektorn.

Skatter fungerar också som ett instrument för att reglera inkomst- och förmögenhetsfördelningen och de används för att exempelvis främja grön omställning eller straffskatta utsläpp och alkohol. Och det finns naturligtvis andra syften som statliga skatter kan uppfylla – men intäkter för utgifter och sparande för framtida utgifter utgör inte en del av dem.

Som modern penningteori också visar – och som staternas historiskt stora pandemipengar bekräftar – försvinner aldrig pengar som spenderas. Detta beror på att alla statliga utgifter per definition måste hamna någonstans och därmed tas emot av någon i form av inkomster. Statens utgifter är alltså synonyma med inkomster i den icke-statliga sektorn. Förstår vi detta kan vi också förstå varför ett årligt budgetunderskott hos staten inte är något dåligt eller farligt – vilket underskott ju ofta är för hushåll och företag – utan bara ett annat sätt att uttrycka att hushållen och företagen har haft nettoinkomster under året. De sistnämnda har alltså betalt in mindre i skatt än vad de har tagit emot i inkomster från statens spenderande. Och detta är ju något väldigt bra, eftersom underskott, skuldsättning och vidlyftigt lånande hos företagen och hushållen ofta leder till ekonomiska bubblor och krascher.

Den nyliberala ortodoxin har fått oss att tro att vi, alltså gemene man, blir rikare när staten gör överskott. Ja, även vänstern omfamnar denna nyliberala grundsyn. Men det är precis tvärtom. I forskningen om migrationens effekter på de offentliga finanserna beaktas aldrig detta obestridliga faktum, något som ger politiker ”vetenskaplig grund” för sina påståenden om att flyktingutgifter hotar statsfinanserna.

Reella resurser, finansiella resurser

Vad som kanske är ännu allvarligare är att forskare och beslutsfattare inte heller förstår varför vi behöver skilja mellan reella resurser, såsom arbete, och finansiella resurser. Därför missar många att förstå värdet av det oumbärliga arbete som exempelvis utförs av de 60 procent av städarna i Sverige som är födda utomlands. I stället betraktar de dessa arbetare som skattebördor. Deras skatteinbetalningar ligger under genomsnittet och därför sägs de få mer i statliga välfärdsutgifter än de betalar in. Enligt denna logik skulle alltså Sverige ha klarat sig bättre utan de städare som kom som flyktingar.

Detta är ett absurt resonemang. Att betrakta människor som skattemässiga tillgångar eller skattemässiga bördor beroende på vilken sida av genomsnittet för skattebetalningar de befinner sig på är att missförstå samhället.

Alla kan inte ha inkomster över genomsnittet, eftersom vissa per definition kommer att ligga över medan andra kommer att ligga under. Vad tjänar det till att beteckna dom som tjänar under ”genomsnittet” som kostnader och bördor när – vilket alla också borde veta – samhället är omöjligt utan dessa människors arbete?

Hur skulle samhället se ut om ingen arbetade med livsmedelsproduktion, om ingen städade, tog hand om barn och gamla, körde buss eller arbetade som undersköterska? Covid-pandemin är naturligtvis ett annat iögonfallande exempel. Som en studie publicerad av tyska Institute of Labour Economics sammanfattar saken:

Den övergripande bilden visar en invandrad arbetskraft som spelar en avgörande roll i att upprätthålla vitala verksamheter och samhällsfunktioner i Europa under perioderna av nedstängning. Det skall betonas att bland invandrarna är de lågkvalificerade arbetstagarna särskilt överrepresenterade inom flera samhällsviktiga yrken som är avgörande i kampen mot Covid-19.

Som jag redan har påpekat är det verkliga resursbidraget från utlandsfödda till det svenska samhället väldigt omfattande. Eftersom färre svenskfödda arbetstagare tillkommer än lämnar arbetskraften har hela nettotillskottet av personer i arbetsför ålder i Sverige sedan 2008 bestått av utrikes födda. Mellan 2010 och 2017 minskade antalet svenskfödda i arbetsför ålder (16-64 år) med över 150 000 personer, medan antalet utlandsfödda i arbetsför ålder ökade med cirka 360 000 personer. Under denna period kunde Sverige alltså öka sin befolkning i arbetsför ålder med mer än 200 000 personer. Denna tillväxt kommer att öka ännu mer fram till 2025. På grund av detta är Sverige det enda landet i EU som inte har sett en ökning av medianåldern under det senaste decenniet. Siffrorna för 2017 illustrerar detta väl. Då tillkom 94 000 jobb på arbetsmarknaden, varav 75 000, eller 80 procent, gick till utrikes födda. Färsk statistik bekräftar denna utveckling. De senaste två åren har sysselsättningsgraden för utrikes födda i Sverige ökat rekordartat och ligger nu på 75,1 procent, en väldigt positiv utveckling som varken regeringen eller Socialdemokraterna vill ta åt sig äran av; de har ju redan bestämt sig för att ”integrationen har misslyckats”. Detta innebär att sysselsättningsgraden för utrikes födda i Sverige slår den totala sysselsättningsgraden i EU (74,6 procent). Trots lågkonjunkturen är arbetskraftsbristen både stor och bred, och den kommer bara öka framöver, inte minst inom välfärden där både ökade vård- och omsorgsbehov och hundratusentals pensionsavgångar måste täckas.

Avgörande är också att flyktingar i Sverige i oproportionerligt hög grad har hamnat i mindre landsbygdskommuner. Många av dessa kommuner uppskattar flyktingar som viktiga för att göra lokala samhällen levande igen, vilket hjälper till att vända en decennielång ond spiral av avfolkning, arbetskraftsbrist, minskande kommunala skatteintäkter och nedskärningar av välfärdstjänster.

För att hantera mottagandet av 163 000 flyktingar 2015 ökade statens utgifter kraftigt. Regeringen såg till att informera allmänheten om att utgifterna var ett nödvändigt ont som skulle påverka den finanspolitiska hälsan negativt. Från 2015 och framåt var därför staten, dess ekonomiska experter och medierna fullt upptagna med att oroa sig över statens utgifter och balansen i statsfinanserna. Samtidigt var man på många andra håll, långt bort från Stockholm, upptagna med att välkomna dessa utgifter som inkomster.

Tack vare statens flyktingutgifter blev 2016 ett av de bästa budgetåren någonsin för svenska kommuner och regioner.

Statens utgifter till kommunerna finansierade mottagandet av flyktingar och deras inledande integration. Men eftersom staten spenderade mer pengar än vad som behövdes för den omedelbara flyktinghanteringen kunde många kommuner också satsa på välfärden, investera, spara och betala av på skulder. De flyktingmottagande kommunernas ekonomi förbättrades därför markant i efterdyningarna av 2015, vilket motbevisar forskares och centralt placerade politikers förvissning om att det finns en oomtvistlig målkonflikt mellan flyktingutgifter och välfärdsutgifter – mellan flyktingmottagande och en god välfärd för alla. Mitt framför våra ögon byggde och praktiserade faktiskt Sverige – om än högst motvilligt på nationell nivå – en modell som visade sig kapabel att ta emot stora mängder flyktingar och samtidigt investera i välfärd.

Mänskliga rättigheter är inte en uppoffring

När politiker slår larm om flyktingkostnaderna och påstår att de hotar välfärden kan de tryggt luta sig mot forskningen. Men oftast behöver de inte hänvisa till någon forskning. Tanken på att det finns en målkonflikt mellan flyktingmigration och välfärd uppfattas nämligen som en självklarhet i samhällsdebatten och behöver därför ingen närmare förklaring. Debatten handlar snarare om huruvida dessa kostnader anses vara överkomliga eller inte. Det är tydligt vem som vinner denna debatt när det gäller politikens utformning.

Men detta är en märklig debatt där förlorarna, alltså de som försvarar flyktingars rättigheter, nästan alltid hävdar att mänskliga rättigheter inte kan bedömas utifrån kostnads-nyttoanalyser. Eftersom ingen ifrågasätter antagandet om att flyktingmottagningen verkligen är en kostnad är detta en begriplig ståndpunkt. På de premisserna kommer försvararna av mänskliga rättigheter alltid att förlora diskussionen om ”flyktingkostnaderna”. Men som jag har visat här är flyktingmottagandet inte kostsamt. Snarare innebär det ett fördelaktigt tillskott av reella resurser, vilket illustreras av den svenska verkligheten ovan. Och vad gäller statens utgifter för flyktingarna fungerar de precis som statliga utgifter alltid gör: de är per definition alltid liktydiga med inkomster i andra delar av ekonomin – det vill säga inkomster för kommuner, företag och andra parter som arbetar med flyktingmottagning och integration. Det betyder att förespråkarna för mänskliga rättigheter inte behöver gå med på det felaktiga ortodoxa antagandet om att flyktingar är budgetbördor på skattebetalarna.

Men låt mig vara tydlig: mitt argument är inte att Sverige eller EU som helhet ska ta emot flyktingar för att det gynnar Sverige och EU. Sverige och EU ska ta emot flyktingar för att värna de mänskliga rättigheterna. Vad beträffar de ekonomiska aspekterna finns det egentligen inte så mycket att orda om. Genom att ta emot och investera i flyktingar – det vill säga människor och därmed reella resurser – har samhällena i Sverige och EU inte mycket annat val än att gynnas.

Denna artikel är gratis

Ange din epost för att läsa vidare.