”Det handlar mindre om hotet från Ryssland, som kommer att öka i och med medlemskapet, än om det nordamerikanska kravet på att välja sida i den nya världsordningen”, skriver Masoud Kamali om Sveriges inträde i Nato.
Sveriges beslut att gå med i krigsmaskineriet och nyliberalismens militära gren, Nato, har av somliga betraktats som en överraskning. Faktum är att beslutet är helt förståeligt och en naturlig konsekvens av mer än tre decennier nyliberalisering och omorganisering av landets inrikes- och utrikespolitik för att anpassa nationen till den nya världsordningen ledd av det nordamerikanska imperiet.
I början av 1990-talet framställdes Sovjets upplösning av många som ”historiens slut” och en seger för det kapitalistiska världssystemet lett av USA. Nittonhundratalet som av en del forskare benämndes som det ”nordamerikanska århundradet” bedömdes komma till ett lyckligt slut i och med ”det onda imperiets” (Sovjets) fall. Kapitalismen betraktades då som ”det enda alternativet”, med Margaret Thatchers ord. Talet om ”historiens slut” och avsaknad av alternativ till kapitalismen har förekommit även förr i människans historia. Som bekant har alla imperier och deras politiska ledare trott sig vara odödliga och Guds representanter på jorden. De stora imperiernas fall fick dock en del filosofer att presentera odödliga alternativa system som skulle vara för evigt.
Hegels förtjusta ord om Napoleon Bonapartes intåg i Tyskland, när han såg honom rida på sin vita häst är talande. Hegel skrev att han ”såg kejsaren – världens själ – rida bort från staden för att konsolidera sitt styre; det är verkligen beundransvärt och sensationellt att se en sådan individ som sittande på en häst lägger världen under sitt styre och dominerar den”. Hegel trodde att historien skulle ta slut genom att Napoleon som bärare av det ”historiska förnuftet” också skulle krossa det feodala systemet i världen och skapa en konstitutionell monarki. En monarki som enligt honom var det historiska förnuftets slutstation, vilket alltså skulle innebära att historiens slut var nära förestående.
”Det handlar mindre om hotet från Ryssland, som kommer att öka i och med medlemskapet, än om det nordamerikanska kravet på att välja sida i den nya världsordningen”, skriver Masoud Kamali om Sveriges inträde i Nato.
Sveriges beslut att gå med i krigsmaskineriet och nyliberalismens militära gren, Nato, har av somliga betraktats som en överraskning. Faktum är att beslutet är helt förståeligt och en naturlig konsekvens av mer än tre decennier nyliberalisering och omorganisering av landets inrikes- och utrikespolitik för att anpassa nationen till den nya världsordningen ledd av det nordamerikanska imperiet.
I början av 1990-talet framställdes Sovjets upplösning av många som ”historiens slut” och en seger för det kapitalistiska världssystemet lett av USA. Nittonhundratalet som av en del forskare benämndes som det ”nordamerikanska århundradet” bedömdes komma till ett lyckligt slut i och med ”det onda imperiets” (Sovjets) fall. Kapitalismen betraktades då som ”det enda alternativet”, med Margaret Thatchers ord. Talet om ”historiens slut” och avsaknad av alternativ till kapitalismen har förekommit även förr i människans historia. Som bekant har alla imperier och deras politiska ledare trott sig vara odödliga och Guds representanter på jorden. De stora imperiernas fall fick dock en del filosofer att presentera odödliga alternativa system som skulle vara för evigt.
Hegels förtjusta ord om Napoleon Bonapartes intåg i Tyskland, när han såg honom rida på sin vita häst är talande. Hegel skrev att han ”såg kejsaren – världens själ – rida bort från staden för att konsolidera sitt styre; det är verkligen beundransvärt och sensationellt att se en sådan individ som sittande på en häst lägger världen under sitt styre och dominerar den”. Hegel trodde att historien skulle ta slut genom att Napoleon som bärare av det ”historiska förnuftet” också skulle krossa det feodala systemet i världen och skapa en konstitutionell monarki. En monarki som enligt honom var det historiska förnuftets slutstation, vilket alltså skulle innebära att historiens slut var nära förestående.
Långt senare på 1990-talet, visade hegelianen, Francis Fukuyama, samma förtjusning för det nordamerikanska kapitalistiska systemet och skrev boken ”Historiens slut” för att hylla kapitalismens seger över socialismen och försökte visa att Hegel och han själv inte har fel eftersom kapitalismen i båda fallen vinner över andra system.
Det hävdades då att i och med Sovjets fall skulle världen bli en säkrare och bättre plats och att snart skulle alla länder komma att ha samma system som USA och dess allierade.
Det kalla kriget mellan två militära maktcentra som skapades efter andra världskriget, nämligen Nato och Warszawapakten var över. Detta skulle leda till mindre krig och konflikter och den svårgenomförbara moderna idén om ”fredlig utveckling” skulle nu äntligen förverkligas. Kärnvapenhotet skulle elimineras och stora militärmakter skulle avrustas.
Det nordamerikanska imperiets kapitalistiska system globaliserades och så gott som alla länder i världen fick McDonalds, Hollywoodfilmer, discokultur, märkeskläder, BBC, CNN, etcetera. Men vad hände med den ”fredliga utvecklingen”?
Två decennier av nyliberalisering världen över och ökade socioekonomiska, politiska och kulturella klyftor började göra sig påminda och även om hotet om ”stora krig” minskade tillfälligt, ökade förekomsten av ”små krig” eller proxykrig som skapades av stormakterna där människor från icke-europeiska länder fick sätta sina liv till. Mot alla politiskt korrekta deklarationer av nyliberalismens hängivna politiker ökade vapenförsäljningen och krigsindustrin vädrade morgonluft.
Sverige som var illa förberett på nyliberalismens globala segertåg, påbörjade en snabb anpassning till den nya världsordningen.
Trots de traditionella socialdemokratiska slagorden skulle staten inte längre organisera omfördelning av resurser.
Den svenska politiska turbulensen på 1990-talet resulterade i en mycket snabb nedmontering av välfärdsstaten och övergång till ett nästintill fullbordat nyliberalt system. Istället för solidaritet och kampen för jämlikhet och minskade socioekonomiska klyftor etablerades tron på ständig tillväxt, på den fria marknaden och övertygelsen att staten ska dra sig tillbaka från inblandning i marknaden och bli enbart en organisation för att garantera den fria marknadens säkerhet.
Trots de traditionella socialdemokratiska slagorden skulle staten inte längre organisera omfördelning av resurser och engagera sig i sociala frågor. Individen betraktades som en ”rationell spelare” som måste ta ansvar för sin lycka och sitt misslyckande. Rikedom och fattigdom ses enligt den modellen som ett individuellt ansvar och den ”fria individen” anses själv välja mellan att hamna i fattigdom och misär eller bli rik och lycklig.
En aggressiv privatisering av till exempel skolor, sjukvården, äldreomsorgen, statliga företag, socialtjänsten, statliga och kommunala verksamheter tillsammans med pensionsreformen, skattelättnader för höginkomsttagare och underminering av arbetsrätten har lett till att fördjupa och öka socioekonomiska klyftor i samhället.
Sedan 1990-talet har Sverige fått regeringar, oavsett färg, som har varit nyliberala i sin inriktning och som representerat marknaden och dess intressen. Samtidigt har skattereformerna gjort att den svenska ”nattväktarstaten” har förlorat sina skatteinkomster och har fått ökade kostnader för att garantera marknadens säkerhet. En säkerhet som hotas av de ökade socioekonomiska klyftorna. Detta gör att säkerhetsbudgeten måste tillhandahållas genom förflyttning av den krympande budgeten från sociala områden.
Dessutom ställs internationella krav från nyliberalismens stormakter på Sverige att vara med och säkerställa den globala marknaden. Trots att ”socialismens hot” och Warszawapakten är borta måste Nato utvidgas för att säkerställa den globala marknaden och dess nordamerikanska och västliga dominans. Ryssland och Kina får inte utmana det nordamerikanska imperiets världsherravälde.
Därför måste Tidö-regeringens och dess socialdemokratiska oppositions iver att få landet att gå med i Nato förstås mot denna bakgrund. Det handlar mindre om hotet från Ryssland (som kommer att öka i och med Sveriges Natomedlemskap) än om det nordamerikanska kravet på att välja sida i den nya världsordningen. Något som gör att Sveriges ledarskikt är så månt om att inte visa någon som helst avvikelse från imperiets krav och riktlinjer.
De nordamerikanska konservativa rörelserna, som till exempel Tea Party-rörelsen, kallar 2000-talet för ”det nya amerikanska seklet” och som sina historiska förebilder drömmer de om ett ytterligare ”tusenårigt rike”. Det rör sig om imperiefantasier som så många gånger förr har misslyckats.
Historien tog inte slut när vissa trodde det och den tar inte heller slut i och med Natomedlemskapet och tron på ”den nya amerikanska seklet”.
På samma sätt som stora politiska ledare som Napoleon, Hitler, Reagan, Thatcher och kapitalismens förtjusta teoretiker som Hegel och Fukuyama misslyckats och hade fel om ”historiens slut” kommer svenska politiker att gå samma öde till mötes som de fallna imperierna. Om någon objektiv lärdom finns att ta till sig av historien är det som filosofen Ibn Khaldun formulerade i sin teori i mitten av 1300-talet, nämligen att alla politiska och militära makter är som levande organismer som föds, utvecklas, blir gamla och dör. Det nordamerikanska imperiet är inget undantag.
