Journalister som Håkan Lindgren i nättidningen Kvartal förfalskar fakta när de utser syndabockar för en misslyckad integrationspoltik. Det menar Masoud Kamali, professor i sociologi.

Många högerjournalister använder sig av begrepp som ”opartiskhet” och ”objektivitet” för att legitimera sina diskursiva förvrängningar av verkligheten. Bundna av sina högerideologiska tankestrukturer är de oförmögna att se sina egna roller i skapandet av den nyliberala samhällsordning som skapat segregation, marginalisering och de enorma klasskillnader som saknar motstycke i landets välfärdshistoria.

Dessa utövare av symboliskt våld gör allt för att legitimera de strukturer och institutioner som har skapat det splittrade samhälle som vi har idag. Detta är synligt i debatten om den försämrade integrationen i Sverige. Som allierade med och budbärare för det industriella-politiska-akademiska komplexet (för att använda Henry Giroux term) försöker de avleda blicken från de strukturer och institutioner som skapat dagens integrationsproblem till individer och enstaka händelser.

En illustration av detta är de otaliga försök av högerjournalister som i allians med högerpolitiker och högerakademiker sedan 2004, när jag tillsattes som statlig utredare för ”Utredningen av makt, integration och strukturell diskriminering” av dåvarande integrationsministern Mona Sahlin, försökt att framställa både Sahlin och mig som ansvariga för dagens integrationsproblem. Inte bara min bakgrund utan också min forskning om strukturell rasism och diskriminering irriterade många.

En i raden av de senast aktiva högerjournalisterna är Håkan Lindgren som så sent som förra året intervjuade Anders Westholm, Integrationspolitiska maktutredningens ledare, och publicerade sin artikel i nättidningen Kvartal. Lindgrens artikel och intervju är värda att analysera för att visa hur partiska dessa högerjournalister är.

Intressant nog visar Lindgren sitt syfte med intervjun med Westholm genom att börja sin artikel genom att citera högerjournalister och min utrednings liberala fiende, Sakine Madon, tillika ledarskribent på den (ny)liberala tidningen UNT. Han skriver:

”Varför är det som hände för 15–20 år sedan relevant i dag?”, skrev den liberala ledarskribenten Sakine Madon om det politiska beslutsfattandet kring utredningen (UNT 2020-01-05). ”Svaret är att det fick betydelse för hur integrationspolitiken utvecklade sig.” Hon tillägger: ”Rationella argument och empiri offrades till förmån för polarisering och identitetspolitik. Tonläget i integrationsdebatten skrämde iväg forskare och öppnade fältet för populism.”

Lindgren nämner naturligtvis inte en enda av de integrationsforskare som skrämdes iväg av min utredning.

Alltså, en icke-akademiker och liberal tankespridare som Madon bedömer att jag och många andra etablerade forskare i det här landet (och även internationellt) som deltog och författade 13 vetenskapliga rapporter i min utredning inte var forskare utan populister. Och Lindgren anser att Madons liberala lögner framstår som opartiska fakta.

Lindgren nämner naturligtvis inte en enda av de integrationsforskare som skrämdes iväg av min utredning, eftersom sådana inte fanns. Tvärtom var jag tvungen att tacka nej till många forskare som gärna ville samarbeta med utredningen utöver de drygt hundra som redan deltog.

Lindgren drar paralleller mellan min utredning och Kvinnomaktutredningen där statsvetaren Olof Petersson tillsattes som utredare, vilket fick kritik av forskarna Maud Eduards, Yvonne Hirdman och Ulla Wikander på DN Debatt som menade att kvinnors villkor inte kan studeras utifrån ”en förståelse av världen som utgår från mannen som norm” (DN 1994-12-12). Dessa forskares invändningar anser Lindgren vara lika fel som min och mina kollegors kritik mot Westholms vetenskapliga frågeställningar och angreppssätt när det gäller integration.

Även om varken jag eller någon annan forskare i min utredning någonsin hävdat att det endast är personer med invandrarbakgrund som skulle forska om integration – och detta har vi visat i mångfalden av forskare som deltog i min utredning – anklagas jag av Lindgren för detta eftersom detta angreppssätt passar hans förvrängning av fakta och hans ideologiska kompass.

Lindgren skriver: ”Efter att knappt ha deltagit i några möten meddelade två av forskarna i utredningens expertgrupp, Masoud Kamali och Paulina de los Reyes, på DN Debatt att de hoppade av (DN 2003-04-06).”

Detta är ytterligare förfalskning av fakta som passar hans ”objektiva” syfte. Att jag och Paulina de los Reyes inte deltagit i några möten hade inte med vår ovilja att göra utan med det faktum att Westholm bjudit in oss till expertgruppen två år för sent och vi kunde knappast delta i utredningens möte när vi inte var bjudna. Orsaken till att vi senare blev inbjudna var att han fick kritik för att hans expertgrupp saknade medlemmar med invandrarbakgrund.

Faktum är att Lindgren skriver för högerpubliken och hans största bedrift är inte sanningen och fakta utan en diskursiv konstruktion av verkligheten.

Jag accepterade och ville verkligen hjälpa till med mitt perspektiv till utredningen. När vi i expertgruppen träffades för andra gången på statsvetenskapliga institutionen i Uppsala låg det en bunt papper framför ledamöterna och Westholm började presentera olika delar av utredningen. Då insåg jag att utredningens expertgrupp länge hade varit inblandade i utredningen och allt var redan klart.

Jag frågade om min roll i utredningen; en fråga som även de los Reyes ställde, som jag fram till dess aldrig träffat. Westholm svarade att vi skulle vara bollplank för honom som utredare. Jag sa då att jag inte ville vara bollplank och att jag ville vara med i spelet. Efter en kortare diskussion – där de los Reyes och jag ställde frågor om utredningen skulle utreda frågan om rasism och diskriminering, och vi fick veta att alla delar i utredningen redan var klara – valde jag att lämna mötet.

Efter några dagar bestämde jag mig för att lämna utredningens expertgrupp och kontaktade de los Reyes och informerade henne om mitt beslut. De los Reyes valde att göra detsamma och såg ingen mening med att sitta i en expertgrupp för en utredning som i princip redan var klar.

Faktum är att Lindgren skriver för högerpubliken och hans största bedrift är inte sanningen och fakta utan en diskursiv konstruktion av verkligheten så att den passar och förstärker den högerideologiska tankestrukturen hos hans publik. Lindgren skriver att efter mitt avhopp från Westholms utredning valde Mona Sahlin att lägga ner Westholms utredning och tillsätta mig som ny utredare för integration. Han fortsätter att: ”Nu förklarade hon att hon helt följde Kamalis linje – det viktigaste var inte invandrarnas integration, utan att komma tillrätta med den strukturella diskriminering som var inbyggd i det svenska samhället (DN 2004-06-01).”

Lindgren förfalskar fakta. Vad Sahlin sa i den intervjun var: ”Kritiken mot mig [Sahlin] var riktig. Vi har inriktat oss för mycket på invandrarna, men problemet är den diskriminering som majoritetssamhället utsätter minoriteterna för”.

Sahlins uttalanden var baserade på den kritik som jag och en del andra forskare riktat mot henne och regeringens integrationspolitik under många år. Vi menade att debatten och forskningen var fokuserad på ”invandrarna” och inte såg de hinder som majoritetssamhällets strukturella och institutionella sammanhang skapar för integrationen. Lindgren tolkar detta som om Sahlin struntade i integrationsfrågan.

Men Lindgrens högerposition tycks vara överlägsen elementära vetenskapliga regler för en intervju.

Efter den ”opartiska” inledningen, presenterar Lindgren sin intervju med Westholm. Lindgrens frågor ryms inom kategorin ”ledande frågor” som vi inom akademin avråder våra studenter som skriver sina uppsatser att ställa eftersom detta påverkar svaren. Men Lindgrens högerposition tycks vara överlägsen elementära vetenskapliga regler för en intervju.

Lindgrens första ledande fråga lyder: ”Var du medveten om debatten kring Kvinnomaktutredningen när du tackade ja till uppdraget – det vill säga att din utredning också kunde hamna i blåsväder?” Och svaret är naturligtvis jakande. Varken Lindgren och Westholm nämner att utredningen hade pågått i två år när jag och de los Reyes valdes in i expertgruppen och att det enbart var ett år kvar av Westholms utredning.

Om Westholm var medveten om riskerna skulle han från början valt några forskare med invandrarbakgrund i sin expertgrupp för att förebygga att utredningen hamnade i blåsväder. Dessutom har ingen kritiserat valet av Westholm som utredare utan hans perspektivval.

Lindgrens andra ledande fråga lyder: ”Ni underkände inte deras idé om strukturell diskriminering?” och Westholm svarar: ”Absolut inte. Vi hade erbjudit dem att vara med, och komma med förslag om projekt som de skulle vilja åta sig att leda.” Det är korrekt att Westholm kom till mitt arbetsrum på Multietniskt centrum i Uppsala och föreslog att om jag skulle få medel för att sätta ihop en rapport om strukturell diskriminering för hans utredning måste jag exkludera de los Reyes från detta. Det var hans auktoritära och orimliga krav som gjorde att jag tackade nej till hans förslag.

Lindgren ställer ytterligare en ledande fråga: ”Det var inte bara en konflikt mellan dig och Kamali, menar du?” Och Westholm svarar att ”Kring de los Reyes och Kamali fanns ett nätverk av ganska många forskare” och ger en bild av att det skulle funnits ett hemligt nätverk runt mig. Han tillägger att ”Den bild jag har är att det här nätverket var väldigt välorganiserat. Jag fick så småningom reda på att det fanns en e-postlista där man diskuterade planer på hur man skulle föra debatten i media.”

Lögner kan inte bli sanna genom att upprepas. Det fanns aldrig något nätverk ”av många forskare” kring mig och aldrig någon e-postlista. Både jag, de los Reyes och Westholm jobbade på Uppsala universitet och om en sådan e-postlista hade funnits skulle Westholm och Uppsala universitet tagit reda på det. Dessutom, som nämndes tidigare, hade jag före medlemskapet i Westholms expertgrupp aldrig träffat de los Reyes.

Som synes framställs jag och mina kollegor som en maffiagrupp.

Till Lindgrens andra ledande frågor om varför Mona Sahlin valde Kamali som utredare, som syftar till att undergräva min vetenskapliga legitimitet, svarar Westholm att: ”Det handlade om att Kamali, de los Reyes med flera vid den här tidpunkten var väldigt synliga i media, och väldigt aggressiva i sitt framträdande. Även om det fanns forskare som inte delade deras syn, så var det jobbigt för Sahlin att ha Kamaligruppen emot sig. Det var en ganska välorganiserad grupp och de hade naturligtvis också fördelen att många av dem själva var invandrare och därmed hade hög legitimitet när de uttalade sig om problem rörande etnisk diskriminering.”

Som synes framställs jag och mina kollegor som en maffiagrupp, la familia, vars enda syfte var att störta Westholm. Vi var dessutom ”väldigt aggressiva” i vårt framträdande; en negativ egenskap som används flitigt mot personer med invandrarbakgrund.

Det Westholm och Lindgren inte nämner är att jag då var vetenskaplig ledare för ett av Europas största samhällsvetenskapliga forskningsprojekt, The European Dilemma: Institutional Patterns and Politics, finansierat av EU, i vilket mycket etablerade forskare från åtta europeiska länder deltog. Den svenska regeringen var väl medveten om det och hade bjudit mig till Regeringskansliet för att presentera projektet och dess resultat långt innan talet om utredningen.

Jag som redan innan jag tillsattes som utredare var professor och hade forskat i många år om integration och diskriminering reduceras i Lindgrens intervju, liksom av andra högerjournalister och akademiker, till att vara en ”invandrare” som på grund av sin aggressivitet och tillhörighet till ”invandrarmaffian” genom hemliga medel tvingat Sahlin att välja mig som utredare.

Lindgren och Westholm följer samma beteendemönster som många andra högerjournalister och högerakademiker genom att diskvalificera min vetenskapliga kompetens och framställa mig som den ”aggressiva mörka mannen” som genom hot och underjordiska metoder fått den plats jag fått i det svenska samhället. Lindgren och hans likar förfalskar historien för att försöka lägga skulden på mig för den misslyckade integrationen, den ökade rasismen och diskrimineringen och skapandet av ett splittrat samhälle. I själva verket är det resultatet av mer än tre decennier av nyliberalism och nedmontering av välfärdsstaten som jag och andra varnade för redan på 1990-talet.

Slutligen kan man fråga Lindgren, och andra högerjournalister och högerakademiker som ofta framställer sig som experter på integrationsområdet, varför de inte diskuterar innehållet i min utrednings tretton rapporter istället för att diskutera mig som person? Detta är en retorisk fråga eftersom dessa ”opartiska” och ”objektiva” aktörer som skriver i ”opartiska” och ”objektiva” tidningar och journaler saknar kunskap och förmåga att lämna sin vithet och se människor och deras gärningar bortom ”vi-och-dom” kategoriseringen.