I stora delar av Europa har högerpopulismen flyttat fram sina positioner och kraftigt påverkat den kriminalpolitiska debatten. Ester Pollack, professor i journalistik, ifrågasätter om journalisterna har tillräckligt med kunskaper och resurser för att bedriva en maktkritisk kriminaljournalistik i repressionens tid.
Hur kan orden journalister väljer i nyhetsrapporteringen påverka våra intryck av det som sker, exempelvis i beskrivningen av brott?
En journalist från Dagens Nyheter skrev till mig för några veckor sedan och bad om en intervju där utgångspunkten var att redaktionen reflekterat kring tidningens egen användning av smeknamn på gängledare i rapporteringen om olika skottlossningar och sprängningar.
Är det rimligt att skriva om ”Kurdiska räven”, ”Greken i Dalen” och ”Jordgubben”? Vad betyder det för rapporteringen? Hur kan läsarna uppfatta det?
Mitt svar var att det i grund och botten troligen handlar om en typ av förenkling och popularisering, vissa (utländska) namn är till exempel svåra att uttala, ett smeknamn kanhända lättare för allmänheten att komma ihåg.
Journalistiken strävar efter förenklingar, att göra skeenden begripliga. Samtidigt finns en risk att benämningarna bidrar till en gestaltning och dramatisering som liknar fiktionens värld och där förövarna blir till vissa karaktärer.
Smeknamnen verkar i de flesta fall vara självpåtagna, och ser ut att ha läckt från exempelvis förundersökningar. Journalistiken övertar därmed förövarnas egenkarakteristik, något som det finns skäl för en redaktion att sätta frågetecken inför.
Vi vet nämligen inte vad det betyder för läsarna. Kanske skapar det en overklighetskänsla, kanske trivialiserar det brotten?
SVT:s Kulturnyheter ville ställa samma frågor och gjorde också en intervju, och mina svar retade snabbt gallfeber på Expressens kulturchef. Samtidigt är det tydligt att många redaktioner under den sista tiden själva har dragit slutsatsen att det är rimligt att undvika smeknamnen. ”Räven” försvann i hög grad från rubrikerna och blev Rawa Majid.
Samhällsmässigt är brott ett viktigt område att bevaka.
Sådana spänningar mellan saklig rapportering och populariserad dramatisering är välkända från brottsjournalistikens historia.
Samhällsmässigt är brott ett viktigt område att bevaka. Det som avviker och bryter mot normer uppfyller också väldigt väl kraven på vad en nyhet är. Dessutom ger kriminaljournalistiken goda möjligheter att personifiera, dramatisera, berätta i långa serier när man exempelvis följer olika rättsprocesser eller utvecklingen på ett visst brottsområde, ja, brottsberättelser passar på flera sätt mediedramaturgin (Pollack, 2001; Allern & Pollack, 2019). Den har också en stor publik som attraheras av teman om rätt och fel, gott och ont, ordning och kaos.
De allra flesta människor får sina föreställningar om hur brottsligheten ser ut genom olika typer av medier.
Nyhetsrapporteringen, reportage och kommentarer ger oss beskrivningar av rättsväsendet och straffsystemet, av lagstiftningen, påföljder för begångna brott och också om utvecklingen av brottsligheten.
Merparten av alla brottsnyheter produceras av de så kallade traditionella medierna, men delas också vidare och kommenteras och diskuteras i sociala medier. Det existerar också en rad sajter på internet som ägnar sig åt spekulationer om skyldiga och att namnge misstänkta. Medier av olika slag spelar en viktig roll för de bilder av brottsutvecklingen som vi har och för vår förståelse av vilka brottsrisker som finns och hur exempelvis polisen, åklagarna och domstolarna arbetar.
Ser vi bakåt i historien så har varierande marknadsvärderingar haft betydelse för hur olika medier prioriterat brottsrapporteringen. Kvällspressen gav den hög prioritering för att attrahera en bred publik. Morgonpressen, som vände sig till dels lokala abonnenter och dels en smalare nationell publikgrupp, hade en lägre grad av prioritering och få journalister specialiserade på kriminaljournalistik. På samma sätt förhöll det sig med public service. Över tid har detta förändrats, och under de senaste decennierna har vi kunnat iaktta att brottsjournalistiken erövrat ett större utrymme i alla typer medier.
Medierna är inte bara en kanal och arena för olika intressen, de kan också själva vara en aktör och exempelvis bedriva kampanjer för att lyfta vissa kriminalpolitiska frågor och lagstiftningsförändringar. Samtidigt kan journalistik som kritiskt granskar rättssystemet ge alternativa bilder av brottshändelser och ibland avslöja justitiemord (Allern & Pollack, 2019). Det senare är det oftast enskilda engagerade journalister som står för.
Ett exempel är SVT-journalisten Hannes Råstam som utförde ett mångårigt arbete om Sture Bergwall alias Tomas Quick som först dömdes för åtta mord och som senare friades, ett annat DN-journalisten Stefan Lisinski som envist rapporterade om det så kallade Kalamarksmordet där Kaj Linna efter 13 års fängelse frikändes år 2017.
Ett annat mönster som går igen i rapporteringen är den starka mansdominansen, eftersom gärningsmännen huvudsakligen är män.
Ett genomgående mönster i brottsjournalistiken är att det mestadels är dramatiska, grova brott som mord, dråp, rån och våldtäkter prioriteras. Den typen av kriminellt handlande väcker det största publikintresset. Ytterligare ett mönster är att den främsta och dominerande källan till all brottsjournalistik är polisen (Dahlgren, 1987; Jewkes, 2015).
Ett annat mönster som går igen i rapporteringen är den starka mansdominansen, eftersom gärningsmännen huvudsakligen är män. Kvinnor figurerar som ’idealiska offer’ men är för övrigt osynliggjorda.
Den brittiska kriminologen Yvonne Jewkes har visat att när kvinnor är förövare skildrar medierna dem i stereotyper som onda mödrar, hemska fruar eller manipulerande monster som utmärks av en medfödd ondska. Svensk forskning utifrån ett könsperspektiv på kriminalitet och rapporteringen om brott, är inte omfattande. Ett exempel är dock Estrada med flera (2019) som analyserat såväl statistiken över brott begångna av kvinnor samt hur beskrivningarna i pressen sett ut mellan åren 1905–2015.
Resultaten visar att journalistiken uppmärksammar samma typer av brott för kvinnor som män, men att ambitionen att kartlägga bakgrund och orsaker är betydligt större när det gäller de kvinnliga förövarna.
Ett annat forskningsområde är mediegenererad rädsla för brott. I Sverige sammanställde kriminologen Anita Heber i sin avhandling (2007) den internationella forskningen på området.
Hon genomförde också en innehållsstudie av svensk press samt en intervjustudie. Den senare visade att både samtal människor emellan samt mediers beskrivningar av kriminalitet har betydelse för rädslan för brott. Finska kriminologerna Mirka Elina Smolej och Janne Kivivuoro (2006) har med bland annat statistisk metod visat hur sambanden mellan upplevelsen av otrygghet relaterar till användningen av olika slags medier. Rädsla för brott samt undvikande beteenden (hålla sig borta från vissa platser) kunde relateras till läsning av tabloidrubriker om brottslighet.
Den kanske viktigaste lärdomen som forskning om brottsjournalistik resulterat i kan sammanfattas med att medierapporteringen inte är en enkel spegel av brottsutvecklingen. En välkänd insikt är att hotbilders relation till en mätbar verklighet är komplicerad.
Den amerikanske kriminologen Ray Surette (2015) konstaterar till exempel att forskningen visar att huruvida antalet brott, åtal och straff för vissa brottstyper ökar eller minskar betyder väldigt lite för de hotbilder som presenteras av journalistiken. Det mest dramatiska och uppseendeväckande prioriteras. Våld och sex får en framskjuten position, annan brottslighet förminskas.
Det är också på mediearenan som det offentliga samtalet om brottspolitiken sker och opinioner både avspeglas och bildas. Här möts en rad aktörer, inklusive politiker, i diskussionen om hur samhällets brottsproblem ska hanteras.
Det samtalet har haft hög prioritet under de senaste åren då våldsutvecklingen, när det kommer till skottlossningar och sprängningar, har accelererat kraftigt.
Inför valet år 2022 dominerade samtalet om framför allt gängvåldet en stor del av de olika valdebatterna.
Diskussioner om brott och straff väcker starka känslor, engagerar oss medborgare och har förmåga att bli en politisk fråga kring vilken strider om röster står. Under det senaste valet kunde vi se många prov på det när olika partiledare tävlade om att ge förslag till de mest repressiva åtgärder. Tolkningen som förband brottsutvecklingen med migrationen såg ut att ena de flesta politiska företrädare (Pollack, 2022).
Därför kom en högerpopulistiskt inspirerad retorik att dominera såväl valrörelsen 2018 som 2023 där brott förknippades med migration.
Får vi medborgare får den information om brottsutvecklingen som vi behöver?
I Sverige har den kriminalpolitiska debatten under de senaste decennierna i stor utsträckning förts av partipolitiska aktörer.
Vi kan också se hur politiken anpassas till mediernas olika villkor och format. Men anpassningen och beroendet går också åt andra hållet, vi skulle lika gärna kunna beskriva utvecklingen som en politisering av brottsområdet.
Liksom i stora delar av Europa har högerpopulismen flyttat fram sina positioner och kraftigt påverkat den kriminalpolitiska debatten. Synkroniserade kampanjer i sociala medier med ett fåtal dominerande röster, har piskat fram en diskussion där migrationen är den enkla förklaringen till brottsligheten och lösningarna därmed inriktade på olika repressiva åtgärder mot migranter. Tolkningsutrymmet för att förstå de komplexa orsakerna till brottsligheten har krympt ihop och den kriminologiska forskningen och kunskapen tycks inte ha avsatt spår i debatten.
Kan vi med bakgrund i den ovan skisserade kunskapen som forskningen om kriminaljournalistiken gett oss, utgå ifrån att vi medborgare får den information om brottsutvecklingen som vi behöver för att värdera exempelvis olika kriminalpolitiska förslag? Förhåller sig journalistiken självständigt och kritiskt till området? Har journalisterna tillräckligt med kunskaper och resurser för att bedriva en maktkritisk kriminaljournalistik?
Utvecklingen reser fler frågor än svar.
