Ibland vill man inte att det ska ta slut

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Charlotte Wiberg reflekterar över franchisefenomenet och exemplifierar bland annat med Scream-filmerna. Filmer hon kommit att älska. Ibland vill man inte att det ska ta slut, menar Wiberg.

Ett återkommande och ofta berättigat klagomål på serier är att de inte tar slut i tid. Så länge det finns tittare tragglar man på och prånglar ut säsong efter säsong trots att idén är slutkörd sedan länge. Att sätta punkt har blivit något djärvt, närmast ett slags statement.

Vid sidan av de rena serierna finns alla uppföljare till filmer, franchisefenomenet, som säkerställer att det hela tiden kommer en ny Batman, Spiderman eller för den delen en ny Ghostface i serien av Scream-filmer. Vi är långt förbi diskussionen om en uppföljare kan nå upp till föregångaren; i dag handlar det snarare om att förvalta men samtidigt förnya konceptet med dess rollfigurer på bästa möjliga sätt. Ingen ser ner på att gänget bakom förra årets fina skräcksuccé X snabbt följde upp med en ”prequel”, en prolog, till filmen (Pearl), och snart kommer att återkomma med ytterligare en film i serien, MaXXXine.

Och ärligt talat, varför inte? Den klassiska romansviten På spaning efter den tid som flytt omfattar ju sju böcker, och vem ser ner på den? Det är trots allt inte alltid som tröttheten tar över. Ibland vill man tvärtom inte att en serie ska ta slut. Och vi vet att det som ter sig som ett tröstlöst utmjölkande av varje droppe blod ur en bra ursprungsidé ibland i efterhand kan uppträda i ett helt nytt ljus, eller återgå till ursprungsformen med ett plötsligt omtag, vilket var vad som hände förra året när Scream återuppstod – eller rättare sagt när den femte filmen i Scream-serien hade premiär utan någon siffra i titeln, och var precis så spännande, fartfylld och självmedvetet rolig som ett återupplivande av slashergenren krävde.

I vintras kom prompt uppföljaren, Scream VI, och även om den inte är lika bra som förra årets skrik förvaltar den serien väl. Jag hoppas på en Scream VII nästa år eller varför inte ett återupplivande av tv-serien Scream, som löpte i tre säsonger och dog obemärkt.

Jag är en av få som faktiskt följt serien och en av ännu färre som tyckte om den in i det sista. Jag tyckte den var smart och rolig och lekte med genren på just det självmedvetna sätt som krävs av en Scream-serie. Kanske är det just det där självförälskade sättet att hela tiden ha ett metaperspektiv på sig själv och på skräckgenren i stort som gör att jag numera älskar hela konceptet, varenda film i filmserien och vartenda avsnitt i tv-serien. För den vänder sig ju till mig. En skräckälskande gammal filmvetare och cineast.

På samma sätt som band numera aldrig dör utan fortsätter med turnélivet så länge det bara går även om originalmedlemmar försvunnit på vägen, och vi i publiken fortsätter att komma, hur gamla vi än har blivit, kan ett filmkoncept vara en gåva som fortsätter att bara ge och ge oavsett om de ursprungliga karaktärerna är kvar eller har ersatts av nya. Det kan ge återseendets glädje och den mysiga känsla som bara det uttjänta paret morgontofflor och den nedsuttna soffhörnan kan ge.

Scream VI har släppts på streamingsajter precis lagom till sommaren och alla de andra filmerna i serien är lätta att hitta. Jag för min del ska unna mig. Om du också gillar slasherfilm med precis lagom mycket insiderskämt för oss fans rekommenderar jag dig att göra detsamma – eller rikta in dig på din specifika franchise. Man måste inte läsa böcker på sommaren. Man kan också titta på film.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.