Tema
1175

Israel vill hämnas på alla palestinier

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Sedan kriget mellan Hamas och Israel började känns det för oss palestinier som om vi alla har förklarats skyldiga över en natt. Det skriver Lubna Masarwa, reporter på Midddle East Eye och stationerad i Jerusalem. 

Under den senaste månaden har det visat sig hur palestinier utan vidare blir lämnade i sticket av västvärlden när krisen är ett faktum.

Det som utspelade sig i södra Israel den 7 oktober var fruktansvärt. Vi är alla emot dödandet av civila. Men alltmedan västvärlden har visat solidaritet med de israeliska offren, har man stillatigande åsett – eller till och uppmuntrat – de brott som i detta nu begås mot palestinier i Gaza.

Sedan kriget mellan Hamas och Israel startat känns det för oss palestinier som om vi alla har förklarats skyldiga över en natt. Det skriver Lubna Masarwa, byråchef för Israel-Palestina på Midddle East Eye och bosatt i Jerusalem. 

Under den senaste månaden har det visat sig hur palestinier utan vidare blir lämnade i sticket av västvärlden när krisen är ett faktum.

Det som utspelade sig i södra Israel den 7 oktober var fruktansvärt. Vi är alla emot dödandet av civila. Men alltmedan västvärlden har visat solidaritet med de israeliska offren, har man stillatigande åsett – eller till och uppmuntrat – de brott som i detta nu begås mot palestinier i Gaza.

I hela det historiska Palestina känns det för oss palestinier som om vi kollektivt hålls ansvariga och tvingas betala priset för Israels oförmåga att upprätthålla säkerheten utmed stängslet mot Gaza. Överallt, från de samhällen som bildades 1948 till Jerusalem och den ockuperade Västbanken, görs vi till måltavlor på grund av vår identitet.

 

Det enda vi hör är hur västländerna ger sitt fulla stöd åt Israel, som tar detta stöd till intäkt för att begå brott, gripa folk och kränka palestiniers mänskliga rättigheter överallt i landet.

Jag bor i Jerusalem. Palestinier här känner sig inte trygga längre. Det är en tryckande spänning som märks redan i hur folk ser på varandra.

När man vandrar runt på Jerusalems gator ser man inte längre människor. Man ser poliser och privata säkerhetsstyrkor.

Allt fler civila har börjat bära skjutvapen på gatorna, till och med i köpcentra, där en del israeler har varit beväpnade med M16-karbiner. Det är följden av att Israels minister för nationell säkerhet Itamar Ben Gvir beslutade att dela ut tusentals gevär och förenkla reglerna för inköp av vapen.

I ett fall var det en grupp beväpnade israeler som hejdade en palestinsk bilist, slet ut barnstolen ur bilen, slängde den på marken och började genomsöka fordonet. Den israeliska staten har gett sitt tysta medgivande till den sortens trakasserier.

Fångar i hemmet

Många av mina vänner i det ockuperade östra Jerusalem går inte längre till jobbet. Några har blivit misshandlade. Armén kan när som helst hejda en palestinier och genomsöka mobiltelefonen; om de hittar en sång om Palestina eller ett sms om Gaza kan de konfiskera mobilen och misshandla och gripa ägaren.

Det känns som om vi bor på en militärbas. På flera ställen har betongblock utplacerats vid utfarterna från palestinska stadsdelar.

Stressnivån är extremt hög. Jag lämnar inte längre huset såvida jag inte måste ge mig ut och skriva ett reportage. För oss palestinier känns det som om vi alla har förklarats skyldiga över en natt.

Beväpnade grupper av bosättare och privata milisgrupper hejdar en på gatan om man ser palestinsk ut. Ingen av oss vill lämna bostaden, inte ens för att handla eller träffa läkare.

Det har gått dithän att vi inte ens känner oss trygga i att tala vårt eget språk. Palestinska vänner talar hebreiska eller engelska på gatorna; de vågar inte tala arabiska offentligt. Många har blivit avskedade eller avstängda från sina arbeten bara för att de visat solidaritet med Gaza.

Det finns två miljoner palestinska medborgare av Israel. Ett par veckor efter händelserna den 7 oktober hade Israels rikspolischef Kobi Shabtai följande att säga: ”Det är fritt fram för alla som vill identifiera sig med Gaza – jag ska sätta dem på bussar som kör dem dit.”

Vi är livrädda för att när som helst bli fysiskt angripna. Extremistiska israeler uppmanar sina landsmän att döda arabiska grannar, däribland kvinnor, barn och spädbarn. Några av mina vänner har funnit sina foton och annat material postade i grupper på sociala medier som bildats i syfte att ofreda palestinier. Det är ett kollektivt rop på hämnd. Vi kan inte känna oss trygga i en sådan miljö.

Uppmaningar till folkmord

Det är häpnadsväckande hur snabbt den här fascismen har spridit sig i landet. Jag har alltid trott att det måste finnas någon gemensam arena där israeler och palestinier kan komma samman och arbeta för fred. Men den förändring som skett bara under de senaste veckorna har varit utan motstycke. Personer som tidigare ansåg sig tillhöra en israelisk vänster uppmanar nu till utradering av Gaza.

Det känns som om hela staten har börjat ropa på folkmord. Det är den sortens språkbruk som används av politiker, kändisar, akademiker och vanliga människor. Många har känslan av att Israel är på väg mot en ny Nakba – och att omvärlden ingenting gör för att sätta stopp. Israeler överträder röda linjer och utnyttjar den nuvarande situationen för att förespråka apartheid, etnisk rensning och en ny Nakba.

 

Runt om på den ockuperade Västbanken och i det likaledes ockuperade östra Jerusalem dödades minst sextionio palestinier bara under de första två veckorna. Palestinier blir angripna av bosättare; polisen och armén gör inte minsta ansats att skydda dem. I stället riskerar palestinier massgripanden om de dristar sig att visa stöd för Gaza.

Det är en förfärlig situation. Vi går in i en ny epok som ter sig ännu värre än militärstyre.

I Gaza har över tio tusen personer dödats under Israels bombningar – bland dem fyra tusen barn – och många tusen har sårats. Gaza stad har lagts i ruiner. Folk kämpar för att få grundläggande behov tillgodosedda: vatten, elektricitet och sjukvård. Det är kris för gravida kvinnor. Barn lämnas på sjukhus utan att ha någon som kan hämta dem därför att deras föräldrar har blivit dödade.

Mitt i allt detta fortsätter västvärlden att stödja och beväpna Israel. Vi ser den västerländska rasismen i all dess grymhet när palestinska liv uppfattas som mindre värda. Den största skräcken är västvärldens tystnad och dess medbrottslighet i Israels obeskrivliga massakrer.

Artikeln har varit publicerad i Middle East Eye, en webbsajt som bevakar Mellan Östern och Nordafrika.
Översättning från engelskan av Henrik Gundenäs

Denna artikel är gratis

Ange din epost för att läsa vidare.

 Jag godkänner att ni skickar mig erbjudanden om prenumeration (obligatoriskt)


Prenumerant?

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!