Netanyahus högerregering har stöttat Hamas och bland annat bidragit till terrororganisationens finansiering, skriver Joacim Blomqvist.
Lördagen den 7 oktober exploderade tryckkokaren Gaza. Det var då Hamas militära gren Izz al-Din al-Qassam-brigaderna angrep mest civila mål i Israel. En attack de flesta beskrivit som en terrorhandling. Israel förklarade total blockad av Gaza, och skärpte därmed den redan hårda partiella blockaden. Sedan dess har antalet dödsoffer stegrats timme för timme. Fredagen den 13:e beordrades dessutom 1,1 miljon Gazabor att lämna sina hem inom 24 timmar inför en väntande israelisk offensiv på marken. FN varnade för en humanitär katastrof och situationen har utvecklats till ett hund äter-hund-scenario.
Terrorstämplade högerpartiet Hamas ledning och Netanyahus högerextrema regering är nämligen kommunicerande kärl, och på många sätt beroende av varandra.
Tidigare har krigen mellan Palestina och Israel följt följande fastlagda schema:
Hamas skjuter hemmabyggda raketer i bosättarstaden Sderots generella riktning eller mot Tel Aviv, som är större och därför svårare att missa. Raketerna förstörs med minimala skador på Israel, av Iron Dome eller av något liknande högteknologiskt försvarssystem. Den israeliska regeringen förklarar att de nu måste hämnas och vräker därför granater, missiler, sprängbomber, ibland även vit fosfor och splitterbomber över staden Gaza. Det har ständigt upprepats. Exempelvis under Operation Hot Winter och Cast Lead 2008-2009, Pillar of Defence 2012, och Shield and Arrow i maj i år. Varje gång dödas hundratals och ibland tusentals civila palestinier vars terrorism består i att de råkar vara födda i Gaza.
Gazas cirka 2,1 miljoner invånare, i ett av världens mest tätbefolkade områden, kan inte gömma sig någonstans, eftersom de bokstavligen är inmurade (eller instängslade om vi får tro den israeliska propagandan). Den israeliska armén, IDF:s, militära aktioner mot staden Gaza har garanterat blivit ”framgångsrika.” Det vill säga att antalet palestinska dödsoffer blivit stort, medan IDF:s egna förluster förblivit minimala. De militära angreppen mot Gaza har även resulterat i omfattande skador på den civila infrastrukturen, skolor, sjukhus, vattenförsörjning och kraftverk. Strukturer som varit svåra att återuppbygga eftersom Israel kontrollerar all införsel av varor till Gaza.
Eftersom civila blir träffade vart man än siktar i Gaza, påminner metoden om den militärstrategiska doktrinen strategisk bombning. Syftet med attackerna påstås ibland vara att förmå Gazaborna göra sig kvitt Hamas. Men allt sedan doktrinen om strategisk bombning föddes, har kritikerna påpekat att metoden är trubbig. Många menar att metoden även är kontraproduktiv. Det vill säga att om en plats bombas urskillningslöst, leder det vanligen till att invånarna där samlas kring dem som upplevs som försvarare, det vill säga Hamas, snarare än att de tar parti för angriparen, Israel.
Gaza är inget undantag. Det som stärker den terrorstämplade gruppen Hamas grepp över Gazaremsan är bland annat Israels ständiga angrepp. Inte Hamas själva som på många håll bland sekulära Gazabor anses vara en olycka för Gaza och flyktinglägren.
Vid sidan av de kontraproduktiva israeliska anfallen, visar det sig nu att Netanyahus regering bistått Hamas ekonomiskt.
I den israeliska vänsterliberala tidningen Haaretz skrev nyligen Dmitry Shumsky att samspelet mellan Hamas och den israeliska högerregeringen når djupare än att ömsesidigt terrorisera Gazas civilbefolkning. Dessutom har nämligen Netanyahus regeringar bidragit till Hamas finansiering: ”mellan 2012 och 2018 godkände Netanyahu att Qatar överförde en kumulativ summa på runt en miljard dollar till Gaza, varav minst hälften nådde Hamas, inklusive dess militära gren.”
Syftet bakom denna finansiering enligt en op-ed i Times of Israel är att de israeliska högerregeringarna vill omöjliggöra tvåstatslösningen, genom att splittra palestinierna. I en intervju med Ynet i maj 2019 förklarade Netanyahus kollega Gershon Hacohen, som är generalmajor i reserven: ”vi behöver säga sanningen. Netanyahus strategi är att förhindra att en palestinsk stat bildas, det gör Hamas till hans närmaste partner. På scenen är såklart Hamas fienden. Men bakom ridån är det en allierad.”
I Israel har regeringen påstått att detta att hålla palestinierna instängda (i världens största utomhusfängelse, Gazaremsan) ytterst är en säkerhetsfråga. Man menar sig på det viset bättre kunna kontrollera Gazas militanta grupperingar. I dagstidningen Haaretz påpekade ledarsidan nyligen att Israels underrättelsetjänster och alla de högteknologiska underrättelsesystem landet satsat på, som påstått sig informerade om allt som pågår i Gaza, missat det mest uppenbara. Det vill säga, den största attacken någonsin mot Israel. Attacken hade planerats av Hamasaktivister i Gaza under minst ett år. Ändå tog det timmar innan militären kunde vara på plats.
Hamas penetrerade gränsen mot Israel med bulldozrar. De ställde till massaker på en festival, angrep civila mål och tog israeliska krigsfångar, eller kidnappade gisslan som israelerna kallar det. Det blev ett klassiskt fall av ”man biter hund”, själva definitionen av nyhet. I Haaretz skrev Gideon Levy: ”Palestinierna i Gaza har beslutat att de är villiga att betala vilket pris som helst för en stunds frihet//Finns det något hopp i detta? Nej//Kommer Israel att lära sig sin läxa? Nej.”
Den här gången säger Netanyahu att han ska förinta Hamas. Men som flera påpekat den senaste tiden har hans egen regering istället stärkt Hamas, bland annat genom strategisk bombning och ekonomiskt stöd. Det är därför tveksamt om Netanyahu menar det han säger.
Vilka är då den notoriska terrororganisationen Hamas?
Palestina, eller Filistin (på arabiska) är en stat som både finns och inte finns. Som stat har landet erkänts av 138 länder (bland andra Sverige) som rätteligen (de jur) självständigt. Men det är ingen de facto självständig stat, bland annat för att landet inte sträcker sig över ett politiskt och geografiskt sammanhållet område. Istället delar sig Palestina över två olika områden Västbanken och Gaza. Gaza administreras de facto av det politiska partiet, det terrorstämplade Hamas, sedan juli 2007. Men gemensamt med Fatah-styrda Västbanken har Hamas den administrativa organisationen PA, den palestinska myndigheten, som är det organ som styr Palestina. Palestinas demokratiskt valda president tillhör partiet Fatah och heter Mahmoud Abbas.
Palestina är dessutom kantoniserat, det vill säga skuret i små kantoner, avgränsat utifrån sådant som israeliska bosättningar, vägar, murar, säkerhetszoner. Som om inte det vore nog så har Israel annekterat vissa delar av Palestina medan de ockuperar andra. På de flesta kartor är Palestina representerat som en mikroskopisk röd prick.
När medierna talar om Hamas som terrororganisation beskriver de således Palestinas näst största politiska parti. Det är ett parti som grundades av shejk Ahmed Yassini 1987. Partiet bildades som Muslimska brödraskapets palestinska gren under det då pågående palestinska upproret, den första Intifadan. Hamas främsta funktion ansågs vid grundandet vara att fungera som Brödraskapets motvikt till det sekulära PLO, den palestinska befrielseorganisationen.
Hamas politiska högerpopulistiska program är maximalistiskt, nationalistiskt, konservativt och islamistiskt. I 1988 års deklaration fastslog organisationen ståndpunkten: Hela det historiska Palestina är ett muslimskt hemland. De fastslog vidare att de aldrig kan kapitulera för icke-muslimer och att det är en plikt för muslimska palestinier att föra heligt krig, i syfte att ta kontrollen över Palestina, mot Israel. Denna position resulterade snart i en konflikt med PLO, som 1988 erkände Israels rätt att existera.
Terrorstämplade Hamas nådde sitt politiska genomslag därför att det blev mer än ett politiskt parti. Vid sidan av valrörelser bedrev de exempelvis fotbollsklubbar, skolor, moskéer, förskoleverksamhet, soppkök, bibliotek, fritidsanläggningar och sjukvård.
Partiet Fatah är Hamas motståndare i Palestinas interna politiska liv. Fatah är ett sekulärt parti med ett närmast socialdemokratiskt politiskt program, och inte längre terrorstämplat (till skillnad från flera andra organisationer som ingår i PLO, exempelvis socialistiska PFLP). Många anser med all rätt att Fatah är korrumperat.
Hamas militära motstånd stod deras väpnade gren Izz al-Din al-Qassam-brigaderna för. Det skedde i ett läge då andras militära motstånd minskade. Resultatet blev att även liberala och socialistiska sekulära palestinier kom att se Brigadernas aktioner som legitima – terrorism eller ej. Brigaderna har därför ofta utfört militära operationer, tillsammans med andra militanta grupper. Palestinierna resonerar helt enkelt som det brukade stå längst bak i den svenska telefonkatalogen förr: Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska, och stödjer därför envar som fortsätter motståndet, konservativ eller ej.
Brigadernas terrorism har dock inte varit taktiskt framgångsrik, hitills.
Brigaderna och de andra palestinska militära grupperna förfogar inte över någon militär kapacitet, i paritet med vad deras militära motståndare: Israeliska försvarsstyrkorna, IDF, eller underrättelsetjänsterna Mossad och Shin Bet, kan åstadkomma: det är därför de genomfört asymmetriska militära operationer (som gerillakrigföring och terrorism). Brigadernas militära arsenal består i huvudsak av hemmabyggen. De raketer som ofta uppmärksammas i pressen, är ett slags budgetlösning, av vad de kan förhandla sig till utomlands och smuggla in från Egypten. Raketerna sätts samman i Gaza och går knappt att sikta med. Mot sig har de en av världens bäst utbildade, och mest högteknologiska arméer.
Sammanfattningsvis exploderade tryckkokaren Gaza, bakom bulldozrarna då de rev ”stängslet” till Israel, på lördagen, främst för att palestinierna fått nog. Gaza är en koloni, som balanserar på det prekära. Palestinierna överlever men inte mer.
Den tidigare partiella och numera totala blockaden reglerar effektivt införsel av livsmedel, bränsle, mediciner etcetera till Gazaremsan. Den förhindrar även flyktingar och varor från att ta sig ut ur Gazaremsan. I själva Gaza hindras palestinierna från att själva fiska i havet utanför staden, då marinen ofta hotar sänka, eller sänker palestinska fiskebåtar som överträder den extremt snålt tilltagna fiskegränsen.
De hindras från att odla på de obefintliga odlingsarealerna, undervisa barnen, dricka eget vatten (FN varnade 2020 för att 90 procent av Gazas sötvatten är obrukbart) eller på annat sätt skapa ett eget samhälle eller egen ekonomi.
Alla som strider mot detta tillstånd ses av många Gazabor som legitima företrädare. Folk vill helt enkelt inte lita till ockupantens nåd, för att få fortsätta leva. De vill istället kunna leva ett vardagsliv som alla andra.
I synnerhet den israeliska högern har profiterat på Hamas dominans över Gazas politiska liv. De har genom den kunnat förhindra ett enat Palestina, och därigenom tvåstatslösningen. Dessutom har de kunnat upprätta ett permanent undantagstillstånd som tillåtit dem bygga nya illegala bosättningar, samt hålla Gaza i ett prekärt tillstånd på svält- och fattigdomsgränsen. Hamas å sin sida har även de profiterat på undantagstillstånden, så att de kunnat föra den önskade politiken obehindrat. Det var detta som föranledde explosionen förra veckan.
