Vi kräver att vitheten ska se färg men ändå är vi själva blinda för de splittringar som sker inom våra egna ”trygga rum”, skriver Aysha Jones.
Man kan tro att det är exakt detta vi vill; ta kål på hela den antirasistiska rörelsen och alla antirasister i den med våra never ending interna strider som gör oss till isolerade småöar, försvagade när hajen närmar sig en av oss. Vi försvagar oss själva istället för att skapa starka byar som skyddar varandra och sitter ihop i roten med ett ekosystem som ger näring åt varandra när en faller av kursen. Istället för detta väljer vi konstant självförstörelse eftersom vi i vår brinnande passion och strävan efter att förbättra samhället och livsvillkoren för varandra anser att den ena är och vet bättre än den andre.
Björntjänsten i det blir att ingen med tiden duger något till, för utan att mena det har vi dömt ut varandras försök till förändring trots att målet är det samma hos oss alla. Men för all del, vi lever ju ändå våra bästa liv right, #DearWhitePeople #SorryNotSorry och allt det där?
Alla kommer vi drabbas förr eller senare eftersom vi är fanatiskt ivriga på att cancela varandra på löpande band. Vi såg det med Will Smith, Nyamko Sabuni, Ekis Ekman och Lovette Jallow. Det finns till och med de som vill att BLM ska cancelas. Jag lägger ingen värdering i någon av deras agerande eller påstådda brott mot antirasismen eller annat utan konstaterar bara att om, eller snarare när, vi alla har blivit canceled, vilka ska då kroka arm och ta ton?
Vi har alla ett defekt och kontraproduktivt beteende, vi är alla trots allt barn av vår tid. Helt klart skulle våra förmödrar inte acceptera att vi skyller på nedärvda trauman och eller privilegier. Skrattar och vinner gör rasisterna och fascisterna som vi offrat liv och död för att lära oss syna och känna igen under deras vita huvor som nu bytts ut mot skräddarsydda kostymer och backslick. Ni vet, dom som intagit Rosenbad medan vi ropar död till den ena antirasisten efter den andra. Allt i antirasismen heliga namn.
Vårt oheliga jihad, en parodi jag gärna zappar ifrån och som är lika onödig som tiden jag lägger på att analysera de kärlekskranka singlarna i Love is blind. Men precis som dom är vi underhållande och tragiska att se på, sa jag medan jag gör exakt det jag skriver att vi behöver sluta med. För ja, jag vet att jag kastar otroligt många stenar i ett redan bräckligt glashus eftersom att jag är lika skyldig till allt jag vill se försvinna och just nu vevar mot.
Hur blev det så här fel? När slutade vi vara ”progressiva” och taktiska i vår kamp mot hatet? När började vi istället jaga våra egna svansar likt en orm som äter upp sig själv? Vi vaknar till all denna kunskap och enande teknologi enbart för att lägga oss till med löjliga poänger, skenheliga allianser och splittrande attacker. Förstår vi inte att det är som en blöt filt eller en trasig nalle när kylan blåser in och vargen står för dörren? Vi kräver att vitheten ska se färg men ändå är vi själva blinda för de splittringar som sker inom våra egna ”trygga rum”. Har vi missat att det i många år nu pågått ett inbördeskrig inom den antirasistiska rörelsen som inte kan liknas med något annat än just den självförstörelse ett inbördeskrig innebär?
Förstår vi inte att krigsföring inte bara är lika med bomber och granater utan också åsiktspoliser, cancel culture, pekpinnar, status och antirasistiska karriärer i alla dess olika former? Vi varnandes för detta av många av de stora namn vi gärna citerar som om vi var på plats själva och hörde talen eller vägrade lämna plats åt vitheten för att en skylt beordrade oss det. Det får mig att ofta undra vad jag egentligen gör av min tid som ”aktivt engagerad i kampen”, aka självtitulerad men ändå prisbelönt aktivist, när vi inte tycks kunna enas ens i saker vi är enade i.
Har vi inte kommit längre? Använt vår läsförståelse och förmåga att studera våra motståndare för att förstå att det är deras rep vi hänger oss själva med just nu? Vi är rasisternas främsta vapen mot oss själva. Var och en av oss är nyttiga clowner när vi istället för att studera våra motståndare blir varandras.
