För att behålla målet är den enda vägen framåt att överge de repressiva metoderna. Istället för en folkrazzia skulle verktygen då handla om inkludering, skriver Anna Lundberg om regeringens initiativ till en folkräkning.
Regeringen har med Jimmie Åkesson i spetsen initierat en storskalig folkräkning. Skälet är att man ”tappat kontrollen över hur många som bor i Sverige”, sa Åkesson på en pressträff den 29 mars. Skuggsamhället måste motverkas med alla medel, menar regeringen. Därför krävs ett antal lagändringar och andra åtgärder, somliga redan inledda och mer är att vänta: Kontroll av samordningsnummer, kontroller genom fingeravtryck och ansiktsbild, riktade bosättningskontroller.
Jag tänker på den politiska filosofen Hannah Arendts bok Om våld (1970) när jag ser presskonferensen. Hon reflekterar i boken över den risk som repressiva metoder bär på, att pervertera målen. Risken är särskilt uppenbar i moderna byråkratier. De tenderar nämligen att fångas av en instrumentell kraft, så stark att ändamålen överväldigas av de medel som de rättfärdigar. På så vis undergrävs de bästa av intentioner. Tänk er, att regeringens repressiva åtgärder för med sig ett allt mer avancerat bidragsfusk, den som inte vill bli funnen blir bättre på att hålla sig undan, vi får mer tvångsmedel, parallella strukturer tar över. Tänk er vidare att lagstiftaren kommer med ytterligare obegripliga lagförslag. Godtycket i myndighetsutövning ökar vilket leder till ett bristande förtroende och en växande ovilja i befolkningen att samarbeta med myndigheter. Fler inslag av våld. Otrygghet. Skuggsamhället växer.
Regeringens verktyg för att få kontroll är att kontrollera mera. Det finns nämligen ingen acceptabel gräns över huvud taget för ett skuggsamhälle, enligt Åkesson.
Men regeringens metoder hör inte hemma i en folkräkning, läser jag i rapporten Vem bor här, som behandlar just folkräkningar i Sverige genom tiderna. Forskarna bakom rapporten menar att en folkräkning vid ett enstaka mättillfälle har spelat ut sin roll. Dessutom kommer folkräkningen helt fel i tiden, vad som behövs nu är en utvärdering av redan genomförda lagändringar. Vidare skulle det vara “enormt kostnadskrävande” att fysiskt försöka länka alla personer i landet med deras uppgifter i folkbokföringen, och det skulle knappast “leda till produktionen av mer tillförlitlig befolkningsstatistik” (s 62), och “möjligheterna att upptäcka folkbokföringsfusk måste anses vara mycket begränsade” (s 63).
Vad ska vi då göra? De flesta håller ändå med om att skuggsamhället är dåligt. Exploaterande anställningsvillkor, att papperslösa drivs under jorden och utestängs från välfärdens skyddsnät, att rika flyttar utomlands och undkommer att betala skatt är riktiga problem som vi gemensamt borde motverka. När folkräkning lyfts fram som ett svar på dessa problem är det svårt att inte hålla med.
För att behålla målet är den enda vägen framåt att överge de repressiva metoderna. Istället för en folkrazzia skulle verktygen då handla om inkludering. Ge människor vägar in, utöka rösträtten, öppna upp för papperslösa att legalisera sin status, ge brottsoffer möjlighet att gå till polisen och söka upprättelse utan att riskera utvisning.
Detta är vägen till ett tryggt samhälle.
Källor: Arendt, Hannah, och Sven Hallén. Om våld. Daidalos, 1970.
