”För mig som har ett enormt nätverk bland arbetarklassens förortsfarsor var det inte svårt att hitta dem, det som var svårt var att få dem att blotta sig känslomässigt”. Konkrets Anna Brynhildsen intervjuar Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou, aktuell med boken Var är papporna?

Du är aktuell med boken Var är papporna?, en sorts uppföljare till din bok Mammorna (2018). I Mammorna intervjuar du 20 mammor i utsatta områden – mammor som förlorat sina söner. Vill du berätta lite om den nya boken?

– I min nya bok möter läsaren ett trettiotal pappor, fast jag intervjuade sammanlagt ett sextiotal för att lägga ett rättvisande pappapussel. Boken har marinerat i mina tankar i många år, sen Mammorna kom ut, och handlar om papporna i Sveriges marginaliserade miljonprogram. Vissa av dem har förlorat barn i dödsskjutningar, andra har förlorat barn i vårdnadstvister, knark eller kriminalitet. De är eller har växt upp med frånvarande fäder i förorterna och berättar om hur det har påverkat och präglat deras liv.

Hur fick du idén till den – var tanken alltid att följa upp Mammorna med en bok om papporna?

– Eftersom jag skrev om ensamma mammor blev ju den självklara följdfrågan: Var är papporna? Eftersom ingen annan sökte svar på frågan var jag tvungen att söka upp dem.

Hur såg arbetet kring boken ut?

– Jag har aldrig skrivit något så utmanande och svårt. Jag har gjort research i tre år, rest runt och intervjuat en massa pappor, vissa som tyvärr inte rymdes i boken, jag har försökt finna forskning på ämnet men det finns knappt något skrivet så jag var tvungen att uppfinna hjulet själv. Jag har jagat papporna, trängt in dem i ett hörn, ifrågasatt dem och skrapat på deras machofasader tills de har blottat sig.

”För mig som har ett enormt nätverk bland arbetarklassens förortsfarsor var det inte svårt att hitta dem, det som var svårt var att få dem att blotta sig känslomässigt”. Konkrets Anna Brynhildsen intervjuar journalisten och författaren Alexandra Pascalidou, aktuell med boken Var är papporna?

Du är aktuell med boken Var är papporna?, en sorts uppföljare till din bok Mammorna (2018). I Mammorna intervjuar du 20 mammor i utsatta områden – mammor som förlorat sina söner. Vill du berätta lite om den nya boken?

– I min nya bok möter läsaren ett trettiotal pappor, fast jag intervjuade sammanlagt ett sextiotal för att lägga ett rättvisande pappapussel. Boken har marinerat i mina tankar i många år, sen Mammorna kom ut, och handlar om papporna i Sveriges marginaliserade miljonprogram. Vissa av dem har förlorat barn i dödsskjutningar, andra har förlorat barn i vårdnadstvister, knark eller kriminalitet. De är eller har växt upp med frånvarande fäder i förorterna och berättar om hur det har påverkat och präglat deras liv.

Hur fick du idén till den – var tanken alltid att följa upp Mammorna med en bok om papporna?

– Eftersom jag skrev om ensamma mammor blev ju den självklara följdfrågan: Var är papporna? Eftersom ingen annan sökte svar på frågan var jag tvungen att söka upp dem.

Hur såg arbetet kring boken ut?

– Jag har aldrig skrivit något så utmanande och svårt. Jag har gjort research i tre år, rest runt och intervjuat en massa pappor, vissa som tyvärr inte rymdes i boken, jag har försökt finna forskning på ämnet men det finns knappt något skrivet så jag var tvungen att uppfinna hjulet själv. Jag har jagat papporna, trängt in dem i ett hörn, ifrågasatt dem och skrapat på deras machofasader tills de har blottat sig.

Hur skiljde sig arbetet med Mammorna jämfört med Var är papporna?

– Eftersom jag själv växt upp med en ensam mamma bland många ensamma mammor i Rinkeby och med en frånvarande pappa så var det till en början svårare att relatera till dem och jag behövde intervjua betydligt fler för att förstå det jag ville utforska.

Boken kretsar till stor del kring att papporna är frånvarande. Märkte du av den frånvaron även som journalist? Var det svårare att hitta pappornas berättelser än mammornas?

– För mig som har ett enormt nätverk bland arbetarklassens förortsfarsor var det inte svårt att hitta dem, det som var svårt var att få dem att blotta sig känslomässigt och i vissa fall hänga ut sina egna pappor eller berätta om sin egen frånvaro. Det satt djupt och krävde flera intervjusessioner i många fall.

Vad fanns det för andra skillnader mellan att intervjua mammor och pappor?

– Machomaskerna sätter munkavle på männen. De kväver deras känslor. Det tar tid för dem innan de börjar berätta om sina uppväxtvillkor och trauman. När de började gråta kunde de inte sluta – det var som om proppen gick ur dem, som om de bara släppte år av samlade sorger. De har också i vissa fall svårare att tala om sig själva som offer, utsatta för våld och övergrepp, och lättare att tala om våldet de själva brukat. Det är fasaden som står i vägen och när den rämnade blev det helt andra samtal.

Kunde du ta med dig egna erfarenheter från din uppväxt i arbetet?

– Hela boken präglas och har uppstått på grund mina egna erfarenheter av patriarkatets våld och förtryck och frånvaro. Flera av de intervjuade har dessutom pappor som ligger begravda bredvid min på Spånga kyrkogård och vissa kände min pappa när han var i livet. Så där finns ett djupt personligt anslag.

Var det någonting som kom fram i arbetet med boken som överraskade dig?

– Jag blev överraskad, golvad, road och oroad i vartenda möte och varenda intervju. Man tror man vet tills man inser att man inget vet om människors drivkrafter, motiv och handlingar. Boken är fylld av väldigt oväntade vändningar som jag aldrig hade ens kunnat fantisera ihop. Hade jag skrivit en roman hade alla sagt: det där är för overkligt för att vara sant

Mammorna hyllades av en enig kritikerkår och väckte stor uppmärksamhet. Upplever du att den satte igång någonting, på ett samhälleligt plan?

– Mammorna satte mammorna på kartan och förde in dem i det offentliga rummet och samtalet. Förutom att jag gjorde en pjäs på boken och en tv-serie – Mammorna i våldets skugga i SVT – så blev mammorna inbjudna till riksdagen, kommunfullmäktige, universitet, organisationer, samtal, manifestationer och inte minst började medierna äntligen intervjua mammorna om skjutvapenvåldet.

2021 sattes boken även upp som pjäs på Riksteatern. Hur var det att se den bli tolkad som drama?

– Det var overkligt och enormt drabbande med fantastisk regi av Sunil Munshi och exceptionella prestationer av fyra skådespelare som genomgick en sorgeprocess och grät sig igenom repetitionerna. På Riksteaterns turné och Stadsteatern satt folk och grät och skrattade och gav stående ovationer.

Tillförde dramatiseringen något som inte boken som medium klarar av att förmedla?

– Teater når en annan målgrupp och till och med kronprinsessan Victoria såg den på Stadsteatern och mötte sen skådespelarna.

Vilken roll kan kulturen ha i att förändra samhället?

– Det är kulturens roll, sedan kulturen skapades i antiken, att utforska, provocera, analysera och få folk att känna och tänka och reflektera över existentiella frågor. Kulturen i alla dess uttryck – oavsett om det är konst, litteratur, teater är en spegling för mänskligheten där de dagliga dramerna, tragedierna och komedierna väcker engagemang.

Upplever du att det finns en stereotyp bild av förortspappan, och i så fall vilken?

– Enorma och djupt förankrade fördomar och förutfattade meningar finns kring förotspappor och alla i boken förhåller sig till dem och försöker leva upp till dem eller förkasta dem.

Är avsaknaden av manliga förebilder är en del av problemet med att unga män dras in i kriminalitet?

– Manliga konstruktiva förebilder bland blattar i betongen får sällan samma genomslag. Tvärtom gör våldsromantiken att kriminella får mer utrymme.

Vad har du haft för drivkraft i din journalistiska gärning?

– Att ge människor som sällan eller aldrig hörs röster. Jag vill ge dem som saknar gräddfiler chansen att kvala in i litteraturen. Inte minst för eftervärlden att läsa. Kungligheter, krigare, patriarker och maktpampar har fyllt litteraturen sedan Iliaden. Det är dags att låta arbetarklassens och förortens pappor prata om det de sällan får prata om – faderskapet, frånvaron, flykten. Det är dags att lyssna på dem som ofta sitter på de anklagades bänk men aldrig får förklara sig.