”Jag har varit sjukskriven för många gånger för att sätta mig på den stolen igen.”

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Åsa Plesner, medgrundare till företaget Tankesmedjan Balans, menar att välfärdens problem ligger kring en obalans mellan krav och resurser. Konkrets Anna Brynhildsen har intervjuat henne om tanken bakom företaget och hennes åsikter kring skoldebatten.

Hej Åsa Plesner! Vem är du?

– 40-årig tvåbarnsmorsa söder om Stockholm. Längtar efter att förstå världen men tappar ofta bort mig på tunnelbanan, så det är nog inte en realistisk längtan. 

Berätta lite mer om Tankesmedjan Balans. Vilka är ni bakom den? 

– Vi är två grundare och talespersoner – Marcus Larsson är lärare och tidigare fackligt och lokalpolitiskt engagerad i Göteborgstrakten och jag själv. Jag har jobbat administrativt i skolvärlden men är numera doktorand. I företagsekonomi! Så kan det gå. I övrigt är Balans en ideell förening. Vi försörjs av crowdfunding mestadels, föreläser och skriver böcker. Vi har några få medlemmar och två revisorer som håller koll på att pengarna inte försvinner, men som i övrigt ger Marcus och mig fria tyglar att följa de spår vi tror på för att väcka engagemang och ilska och förändringsvilja inom välfärden.

Hur kom idén till att starta Balans? Vad är syftet?

– Marcus var less på att företräda medlemmar som brände ut sig i skoljobb, blev sjukskrivna ett tag, och sen uppsagda när de inte blev friska snabbt nog. Jag var less på att vara administrativ chef på en friskola och ständigt ha ont i magen över att inte få ihop budget. Vi lärde känna varandra på Twitter och upptäckte att vi gjorde ungefär samma analys av välfärdens problem: en obalans mellan krav och resurser. Enligt arbetsmiljöforskningen krävs det balans mellan krav och resurser för att en person ska hålla sig frisk i sitt arbete. Vi tänkte att ungefär samma sak gäller även på politisk nivå: välfärden måste få resurser som matchar den politiska ambitionen. Annars får politiker tydligt ange hur ambitionerna ska sänkas, eller ordna fram resurser. Vår erfarenhet är att välfärdens medarbetare i nuläget ofta tar smällen för glappet mellan krav och resurser, och att det inte ska behöva vara så. Väldigt förenklat. I våra stadgar anges syftet till att folk- och opinionsbilda om välfärdens styrning och arbetsmiljö.

Varifrån kommer ditt engagemang för skolan och utbildningsväsendet? 

– Jag har pendlat mellan idealism och cynism hela livet. Med en examen i statsvetenskap och drygt tjugo år i livet ville jag göra något annat än att jobba på Försäkringskassan och Migrationsverket. Halkade in på ett friskoleföretag, gjorde karriär och, började undra varför så många duktiga människor slet ut sig. Det tog ett tag, för jag fick barn och hade ingen erfarenhet av att organisera mig och så, men vart efter började jag försöka förstå det system jag verkade i. Det var både radikaliserande och skamfyllt för mig att inse att skolan idag styrs på ett sätt som inte är bra vare sig för elever, personal eller samhälle. Så det är väl drivkraften. Att göra något meningsfyllt av vad jag har lärt mig.

Du har varit redaktör för boken Skolan efter marknaden. Best case scenario – hur ser skolan efter marknaden ut?

– I min drömvärld finns det stabila skolor som elever placeras på i god tid före skolstart (det här låter självklart men det är inte så idag!) och där personalen trivs och stannar länge. En tillräckligt stabil personalgrupp med en bra chef och tydliga planeringsförutsättningar – det är något magiskt med det. 

– Jag tror att för att komma dit har vi avskaffat aktiebolag som driftsform för skolor. Vi har reglerat lärares arbetsbelastning, och vi har fått en norm om att skolan är viktig men inte det allra viktigaste i elevers liv. Till skolan kommer man för att lära sig grejer och ha en struktur på vardagen. Men sedan tar familjer och civilsamhälle vid för att fylla fritiden och forma identiteten.  

Finns det några avgörande händelser som ledde till att skolan började marknadsstyras? 

– Formellt var det friskolereformen 1992 som var starten. Men i början hade friskolor en lägre skolpeng än kommunala skolor, så det gick inte att göra någon nämnbar vinst på att driva skola. Det ändrades 1998; då höjdes skolpengen för friskolor. Sedan har marknadsstyrningen blivit starkare i takt med att friskolesektorn har vuxit, för när en kommun har många friskolor så ändras deras uppdrag: från att driva skolor till att administrera en skolmarknad. Det här innebär också att skolmarknaden är olika stark på olika håll i landet. 

På vilket sätt har lärarrollen förändrats de senaste 20 åren? 

– Det beror väldigt mycket på vilken slags skola du arbetar på. På vissa skolor – tänk elitgymnasier, ofta kommunala gamla läroverk i storstädernas kärnor – har den inte ändrats så fundamentalt. På andra skolor, som inte fyller sina klasser så lätt, blir lärare tvungna att hela tiden hantera att elever börjar och slutar. Det är ju då ett ständigt pågående gruppdynamiskt arbete. På många håll behöver lärare också marknadsföra sina skolor – stå på mässor och sånt. Det är det konkreta. Mer abstrakt så har förhållandet mellan hem och skola förändrats. Många kallar det för att föräldrar beter sig som kunder. Min erfarenhet är lite blandad. Jag var ju inte lärare själv, men som administratör och skolledare märkte jag att det ofta var svårast att få kontakt med de familjer som skolan mest ville och behövde ha kontakt med. Alla föräldrar beter sig verkligen inte som kunder. Så kanske kan man säga att olikheter mellan familjer har förstärkts.

Du är forskare och opinionsbildare, men har också varit anställd inom skolan. Vad hade du förväntningar på att jobba i skola innan du började? Stämde förväntningarna överens med de erfarenheter du senare fick?

– Jag hade ganska vaga och romantiska förväntningar. Jag var ju nästan bara barnet själv när jag började jobba, 22 år och supernaiv.

Har det hjälpt dig i din roll som opinionsbildare att ha personliga erfarenheter från att jobba inom skola? 

– Ja – det har både hjälpt och hindrat, men absolut. När vi startade Balans var ambitionen att kunna analysera och debattera hela välfärden. Det har vi inte lyckats med. Vi får mycket bättre genomslag i skolfrågor, troligen för att det är där vi är trygga nog att orka envisas. Att ha egna erfarenheter gör att jag alltid har något att backa tillbaka till. Jag kan feltolka statistik eller missförstå ett argument, men jag har upplevt vad jag har upplevt, och jag har sett vad mina kollegor har upplevt. Jag återvänder ofta till det för att hitta lugnet i debatten.

Du är född 1982, och jag gissar att du främst gick i skolan under 90-talet. Vad tror du skillnaden är mellan att vara elev då, jämfört med att vara elev i skolan som den ser ut i dag? 

– Mitt yngsta barn går i mellanstadiet nu. Hon har en skolgång som liknar min, fast med färre skolböcker och med mindre mobbning, såvitt jag uppfattar det. Hon går i en kommunal skola i ett område som är ganska blandat socioekonomiskt, och därför har den skolan ganska bra resurser. Mitt äldre barn har gått i massor av skolor och blir ständigt föremål för åtgärdsprogram och särskilt stöd av olika slag, och sen efter ett par år börjar vi få hintar om att nu tyvärr har den här skolan gjort allt den kan och vi kanske skulle fundera på att byta skola? Det gör mig galen. För vissa elever, de svåraste att undervisa, har det så kallade skolvalet blivit motsatsen. Jag brukar inte prata offentligt om den grejen för jag blir för arg. 

Hur skulle du beskriva tonläget i skoldebatten? Är det en polariserad debatt? 

– Jag har inte fått ett enda dödshot. Så den är nog ganska lugn jämfört med feminism, klimat- och migrationsdebatterna.

– De personer jag upplever som polariserande i skoldebatten just nu är en liten klick som fick sin politiska skolning på 80- och 90-talen, och som inte har intresserat sig för vad utfallet har blivit av de så kallade valfrihetsreformerna de fick igenom då. I stort tycker jag att det finns ett allt större intresse för hur Sverige ska kunna upprätthålla sin välfärd och en öppenhet för att det behövs förändringar.

Du är även doktorand i redovisning vid Stockholms universitet. Vill du berätta lite om ditt avhandlingsprojekt? Finns det likheter mellan ditt avhandlingsprojekt och arbetet med Balans?

– Mitt avhandlingsprojekt har arbetsnamnet ”Tid för omsorg” och består av ett par fallstudier av hur personalens arbetstid styrs inom hemtjänsten. Det finns beröringspunkter – jag ville utforska hur styrningen av välfärden hänger ihop med arbetsmiljön, alltså Balans syfte – men jag debatterar inte utifrån vad jag ser i mina studier där. Men jag försöker förstå något om hur kommuner försöker få ihop vardagen i hemtjänsten, och hur begrepp som minutstyrning och tillitsbaserad styrning ser ut i verkligheten. Det är fruktansvärt spännande för det är så svårt att få till det. Alla borde vilja forska om kommunal förvaltning.

Har du några tips på hur kan man som lärare ta plats i debatten om skolan? Går det att, så att säga, förändra ”underifrån”? 

– Jag hoppas ju det. Det går att nå ut i alla fall. Sen ligger ju politisk förändring väldigt mycket i handen på politiker och partier och parlament.

– Min och Balans väg har gått genom Twitter. Marcus och jag har tänkt högt där, fått mothugg och medhåll och exempel och nyanseringar där, sedan 2015 ungefär. Vi startade Balans som en blogg 2017 och första året skrev vi sex debattartiklar. Nu gör vi över 100 medieinslag om året. Om man ska räkna så, men ja, har vi förändrat något? Politiken har inte förändrats än. Vi får se.

– Men, här är min poäng. Man kan absolut ta plats i debatten, båda sociala medier och traditionella medier älskar den som har en erfarenhet att prata utifrån. Det svåra är att hitta det sätt som gör att man orkar. Ingen får spridning eller hyllningar på sitt första försök, så vad behöver man för att tycka att det är värt det ändå? För mig har det varit arbetsgemenskapen med Marcus och den större gemenskapen på Twitter som fått mig att tycka om vägen så här långt.

Finns det sätt att effektivisera arbetet i skolan, utan att det går ut över de som arbetar?

– Det finns saker som kan tas bort från skolan. Hur många och vilka beror på vilka värderingar man har. Om man inte saknar dem så är det en effektivisering… det jag menar är alltså att det är en djupt politisk fråga, en värderingsstyrd fråga.

– I botten tror jag att skolverksamhet handlar om att i lagom stora grupper ge barn intellektuell stimulans och social träning av goda vuxna förebilder. Det går inte att effektivisera. Det behöver inte effektiviseras. Det är ju, typ, meningen med livet. Jag tror att det är en av våra mest ursprungliga umgängesformer.

Hur kan man göra frågor om budget och nedskärningar begripliga för oss som, så att säga, kanske inte är sifferpersoner? 

– Man ska lyssna på Marcus och mig! Förlåt för skryt men det ska man faktiskt. Vi är sifferpersoner men vi ser inte ner på den som är ovan vid siffror. Det vi brukar göra är att sätta oss med en liten grupp intresserade i en kommun eller region och titta på de styrdokument som gäller där med en särskild metod. Vi jämför då vad en verksamhet kostade förra året, med vad den är planerad att få kosta nästa år, och räknar ut vad skillnaden är om man justerar för sånt som fler eller färre elever, högre löner, inflation, särskilda satsningar och så. Om det då visar sig att verksamheten får mindre pengar än förra året, ja då behöver man inte hålla på mer med siffrorna utan då är det andra förmågor som behövs. Till exempel modet att fråga förvaltningar och politiker hur de har tänkt, och jävlar anammat att bestämma sig för vad man tycker om det.

Finns det något land du anser vars skola borde vara en förebild för den svenska skolan?

– Nej. Jag tror inte på internationella jämförelser. Varje samhälle måste utveckla sina egna institutioner. Men några intressanta iakttagelser är att Danmark inte tillåter skolkoncerner – varje företag får bara driva en skola. Finland har inte skolval. Och Norge ställer krav på lägsta bemanningsnivå i sina förskolor, så där vill inte koncerner driva förskolor — de koncernerna driver förskolor i Sverige istället. Sånt kan man inspireras av tycker jag: det finns länder som är ganska lika oss, som har begränsat skolmarknaden! Men exakt vilka gränser vi ska dra, det måste vi hantera själva.

Skulle du kunna tänka dig att jobba inom svensk skola igen?

– Jag undervisar lite på universitetet nu och det är jätteroligt. Men jag skulle inte orka arbeta administrativt i en grund- eller gymnasieskola igen. Alla såna samordnarjobb är väldigt intensiva, med många avbrott och plötsliga problem att lösa. Jag har varit sjukskriven för många gånger för att sätta mig på den stolen igen.

Åsa Plesner
Ålder: 40
Bor: Skarpnäck, Stockholm
Familj: Två barn
Fritidsintressen: Spelar lite instrument och sjunger.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Anna Brynhildsen
Anna Brynhildsen
Anna Brynhildsen är kulturjournalist och författare. Romandebuterade 2019 med”Alla vill ju hem” och utkommer hösten 2023 med sin andra roman, ”Vårt eget hala vatten”.

”Jag har aldrig skrivit något så utmanande och svårt”

"För mig som har ett enormt nätverk bland arbetarklassens förortsfarsor var det inte svårt att hitta dem, det som var svårt var att få dem att blotta sig känslomässigt". Konkrets Anna Brynhildsen intervjuar Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou, aktuell med boken Var är papporna?