Socialdemokraten och före detta ministern Ardalan Shekarabi kom till Sverige som flyktingbarn och under en period gömde sig familjen för att slippa utvisas. I självbiografin Korsvägar beskriver han sin väg in i det svenska samhället.

Shekarabi menar att en avgörande faktor för att han integrerades i samhället var skolan i Gävle, som var blandad.

– Där fanns alltifrån miljonärsbarn till nyanlända.

Sammansättningen i skolan gjorde att han tvingades tala svenska. Hans lärare under förberedelseåret var också tydlig och rak med vilka krav som gällde i det svenska samhället, inklusive de oskrivna reglerna, som hur man står i kö eller hur närgången man är med andra när man samtalar.

– Den typen av kunskap var ovärderlig för att hitta en väg in i samhället, säger Ardalan Shekarabi.

Han tror att Sverige kan lyckas mycket bättre med integrationen än i dag, men då gäller det att skolan återigen blir en samlingspunkt.

– Vi måste också vara tydligare med vad som gäller i Sverige. Min lärare var inte rädd för att skicka de signalerna. ”Den här kulturen fungerar och det är vad du behöver förhålla dig till. De här koderna behöver du kunna för att komma in i samhället.”

Ett hjärtskärande och spännande parti i Korsvägar är hur Shekarabis familj efter ett utvisningsbeslut går under jorden och lämnar Gävle för att bo illegalt hos vänner längs blå tunnelbanelinjen i Stockholm. Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade skrivit under utvisningsbeslutet.

– Det är ödets ironi, va? Den som skriver under utvisningsbeslutet är Mona. Vi går därför under jorden och lever som papperslösa.

Hans mamma fattade slutligen beslutet att det inte gick att leva illegalt och kontaktade polisen. De levde på förhoppningen om en exil i Kanada.

En röd tråd genom boken är Shekarabis återkommande tankar om var han hade befunnit sig i livet om han hade växt upp i Kanada, England eller Iran. Mitt i familjens process att utvisas blir det emellertid maktskifte, och Carl Bildt bildar en borgerlig regering.

– Det blir slutligen orsaken till att vi får stanna i Sverige, säger Ardalan Shekarabi.

Du skriver din morfar var mot Shahen? Var hela din familj det? 

– Ja men inte aktiv i revolutionen. Däremot fanns det som hos så många andra iranier förhoppningar om att det efter revolutionen skulle bli demokrati. Men ganska kort efter revolutionen började islamisterna ta över hela samhällsapparaten. Anledningen till att vi slutligen flyttade från Manchester till Iran var ju ett hopp om att det skulle bli bra.

Ni tänkte aldrig på att bosätta er i England? 

– Nej, för min bror som tvingades utvandra innan vi gjorde det hamnade i Sverige. Tanken var att återförenas här.

Det rådde ändå Ny Demokrati-tider. Carl bild hade alltså en öppnare syn på flyktingar från Iran? 

– Efter valet -91 hade Kristdemokraterna och folkpartiet ställt krav på att det sk Luciabeslutet skulle avskaffas vilket det sedan gjordes. Ett beslut Socialdemokraterna hade fattat 1989 om mycket hårdare immigrationslagstiftning. I anslutning till att den avskaffades fick många stanna av humanitära skäl. Vi hade planerat att lämna landet men så gjorde Carl Bildt att jag stannade kvar, säger han och ler.

Hur är din relation till Mona Sahlin, som skrev under utvisningsbeslutet?

– Vi har träffats och jag har kampanjat med henne. Det var ganska kort efter att jag upptäckt att det var just hon som skrivit under beslutet, säger han och skruvar lite på sig.

Hur känner du för dagens många papperslösa? Ska alla få stanna?

– Nej. Vi kom ju själva fram till att det inte var hållbart att leva så och bestämde oss därför för att lämna Sverige. Sedan har jag självklart förståelse för människor i den situationen. Jag har själv varit där. Men det är inte en hållbar utveckling att ha en grupp som lever här som inte är en del av samhället. Jag tycker inte det.