Rahman Heydari i Malmö vet vad det vill säga att vara papperslös. Efter åratal utanför systemet har han nyligen klarat sig igenom Migrationsverkets nålsöga och kan återuppta sina studier till socionom. Angiverilagen ger han inte mycket för. Här är hans berättelse.
När jag kom till Sverige i början av 2016, då var jag bara 14 år och hoppade rakt in i åttonde klass. Skolan funkade bra, och efter nian kom jag in på gymnasiets samhällsprogram, på en friskola i Malmö.
På den här tiden bodde jag i ett familjehem, jag pluggade och tyckte om att träna taekwondo. Jag hade vänner och trivdes bra i Malmö. Men sedan fattade Migrationsverket beslut om avslag. Det var i slutet av det första året på gymnasiet.
Jag var en av alla ensamkommande barn som drabbades av Migrationsverkets felaktiga åldersbedömningar, som har blivit hårt kritiserade i efterhand.
Min ålder ändrades från 17 till 18 år, för att man lättare skulle kunna utvisa mig tillbaka till kriget som fortfarande pågick i Afghanistan.
(https://www.svt.se/nyheter/hundratals-barn-vantar-pa-utvisning-till-afghanistan-efter-beslut-fran-migrationsverket)
I mitt fall pekade man på att knäröntgen visade på över 18 år. Att tandröntgen visade på under 18 år, det brydde de sig inte om. Inte heller intygen som jag fick av både mina lärare, personal på mitt gamla boende och från mitt familjehem. De stod alla på min sida, och kunde bekräfta min rätta ålder. Ingenting hjälpte.
Men jag fortsatte studera och klarade mig tack vare olika hjälporganisationer. Jag tog studenten från samhällsprogrammet våren 2021, och sedan började jag följa med på universitetskurser som ingick i socionomprogrammet.
Eftersom jag var papperslös kunde jag inte skriva in mig på det ordinarie programmet, och till slut blev jag tvungen att ge upp. Det var omöjligt att fortsätta, när jag hamnat helt utanför systemet.
Men för två år sedan, när talibanerna tog över makten i Afghanistan, fick en del afghaner i Sverige en ny chans. Vi fick möjlighet att ansöka om asyl igen, och den här gången klarade jag mig.
Nu jobbar jag i hemtjänsten. Det är ett kul jobb, och viktigt också. Jag tycker om att hjälpa andra människor som behöver det, och att bidra till att vårt samhälle fungerar. Nästa år kommer jag att ta upp mina studier igen. Om jag inte väljer socionomprogrammet kommer jag att studera till sjuksköterska.
Där kommer förslaget om angiverilag att bli ett verkligt problem. Det visar att våra ansvariga politiker inte har en aning om vad de håller på med. En sådan lag kommer till exempel att ta ifrån barn deras rätt till sjukvård, och dessutom rätt till utbildning vilket är ett brott mot barnkonventionen.
Angiverilagen påverkar också de anställda negativt. Jag menar de som arbetar till exempel inom vården eller i skolan.Tänk på hur de kommer att må av det här.
Om jag vore politiker skulle jag satsa på en mer human politik, framför allt migrationspolitik. Vi måste åtminstone ge en chans till de som inte kan återvända. Permanenta uppehållstillstånd är bra för alla i Sverige. Det blir en win-win-situation, och ett bättre samhälle för alla.
Men det vi ser nu är tyvärr raka motsatsen.
Rahman Heydari
