Johan Pehrson styr med full fart sitt liberala fartyg most isberget, skriver Thomas Notini.

Varje gång jag ser partiledare Johan Pehrsons spända, irrande blick och hans ryckiga gång och hör hans irrelevanta svar på viktiga frågor, ser jag en politisk-ideologisk kris förkroppsligad. 

Vi minns mycket väl hur allkonstnären Henrik Tikkanen – av Svenska Dagbladets ledarredaktion häcklad som ”Tykkanen” ‒ i en av sina berömda spetsfundiga kort-kommentarer i Dagens Nyheter gjorde narr av liberalismens försök att navigera mellan borgerlighetens Skylla och Charybdis:

‒ En liberal är en konservativ som är bekymrad över det.

Så kanske det var den gången, men definitivt inte nu längre. Vi ser en liberal partiledare som inte har några som helst bekymmer med att befinna sig som politisk aktör långt ute på högerkanten. Kända, etablerade liberala politiker, däribland en före detta partiledare och en före detta EU-kommissionär, vänder hans parti ryggen, för att inte tala om alla väljare. Med full fart styr han sitt liberala Titanic-fartyg rakt mot högerpopulismens isberg. 

Där kommer hans parti med all sannolikhet att ohjälpligt förlisa, utan att lämna efter sig särskilt många sörjande. Men liberalismen tycks ju ha en förmåga att kanaliseras i annan form och åter hitta tillbaka till någonting som är mer autentiskt.

I den mån dess politiska tjänster alls framdeles kommer att vara efterfrågade.