Kangas klanger: 4 nya album du inte bör missa

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

SKIVNYTT. Kangas klanger diggar en av årets hittills starkaste releaser, och en filmisk syskonskiva till densamma. Vi konstaterar att gräset är blåare på andra sidan Gershwin och lyssnar på en fullblods-musiktok från Nebraska.

En av årets hittills starkaste releaser

Bill Ryder-Jones: Iechyd Da (Domino, LP/CD/DL)

I september släppte Merseyside-bandet The Coral det hyllade albumet ”Sea of Mirrors”, och i slutet av mars kommer trummisen Ian Skellys nya soloalbum ”Lotus and the Butterfly”, som tydligen ska låta som soundtracket till en bortglömd amerikansk road movie. Redan nu kan man lyssna på singeln ”Sweet Love”.

Däremellan njuter Kangas klanger av en av årets hittills starkaste releaser, med The Corals medgrundare Bill Ryder-Jones som avsändare. Sedan 2008 ingår han inte längre i bandet; som orsaker har det nämnts panikattacker orsakade av livesituationen, och bristen på kommersiella ambitioner.

En välljudande produktion

Bill Ryder-Jones verkar i stället som soloartist, som på denna välljudande produktion, hans första album på fem år. Inspelat i hans Yawn-studio i West Kirby där han även producerat artister som Yard Act, Mick Head, Teenage Fanclub-avhopparen Gerry Love – och den här färska låten från Birminghambandet Swim Deeps kommande junialbum: ”How Many Love Songs Have Died In Vegas?”

Lågmält och episkt

”I Know That It’s Like This (Baby)” samplar brasilianska psychpopparna Os Mutantes ”Baby” i en låt som låter som ett rakare Pavement skulle låna bitar av en Radiohead-låt. På något annat ställe dyker en knappt igenkännbar disco-sampling upp. Vemodet i musiken påminner om det som vi finner hos Mercury Rev eller The Flaming Lips, eller varför inte Lou Reeds ömmaste stunder och i, nyss nämnda, Mercury Revs favoriter Echo & The Bunnymen.

60-talet uppdateras, en barnkör sprider ljus mitt i texterna om förlust och smärta. Det hela är intimt i sin ibland lågmält episka framtoning. ”Iechyd Da” är helt klart Bill Ryder-Jones mest helgjutna album.

Albumtiteln är för övrigt på walesiska och kan översättas ”Skål”, eller mer ordagrant ”God hälsa”. Kangas klanger höjer bägaren för Bill Ryder-Jones och tackar för musiken.

 

Mellan bluegrass och new wave

Grandaddy: Blu Wav (Dangerbird, LP/DL)

En närbesläktad artist är Grandaddy. Kaliforniern Jason Lytles första Grandaddy-album på sju år har en titel som kopplar samman termerna bluegrass och new wave, men musiken låter egentligen som ingendera. Men jag förstår intentionen bakom det hela, för Grandaddys musik ligger precis där, mittemellan genrer.

Eller: okej, Jason Lytle har anammat grepp från country och bluegrass. Det där långsamma, svepande som passar sig så bra i en nedkabbad bil med brisen kittlande i håret. Och bitar av texterna skulle kunna vara hämtade från samma källa.

Luxuöst omslutande musik

Vad Lytle med kumpaner gör är att klä det hela i synthesizer-ljud och elektronik (där har vi ju new wave, dårå). När det senare möter pedal steel (ett instrument som här begår Grandaddy-premiär) och vintage-klingande elgitarr uppstår en ljuvlig kombination. Och som alltid ekar ELO i bakgrunden.

Det är lätt att skapa sina egna filmer till den här luxuöst omslutande musiken, som också låter som en amerikansk syskonskiva till Bill Ryder-Jones opus. Jag har haft på skivan lite så där i bakgrunden ett tag nu, och som den har växt.

 

Blåare gräs på andra sidan Gershwin

Béla FleckRhapsody In Blue (Thirty Tigers, LP/CD/DL)

Om jag säger att första spåret heter ”Rhapsody In Blue(grass)” kanske ni förstår vart det barkar hän? Japp, banjofantomen Béla Fleck tolkar här George Gershwins evigt klassiska jazz-möter-klassiskt-komposition.

Med symfoniorkester i ryggen

På titelspårsversionen har han Virginias symfoniorkester i ryggen och den där konsertsalskänslan infinner sig. Bara för att övergå i mer avskalat bluesigt bus i ”Rhapsody In Blue(s)”.

Skivan rymmer hela tre olika variationer på Gershwins ”Rhapsody In Blue”, lagom till hundraårsjubileet av styckets premiär vid firandet av Abraham Lincolns födelsedag på Aeolian Hall i New York City.

Gershwin skrev för solopiano och jazzband, och det är kul att här höra banjon ta över pianots roll. Tidigare har storheter från dirigenten Leonard Bernstein till progressive rock-bandet Ekseption tolkat denna efterhängsna komposition.

Många musikaliska avstickare

New York City-sonen Béla Fleck är en veteran inom traditionell och progressiv bluegrass, med många avstickare till jazz, klassiskt, indiskt och det som kallas världsmusik.

Han har verkat i konstellationer som New Grass Revival och Béla Fleck & the Flecktones, gjort en drös soloskivor, vunnit Grammys och spelat med allt från afrikanska stjärnorna Toumani Diabaté och Baaba Maal till bluegrass-bigtimers som Jerry Douglas och Chris Thile.

Plattan fylls ut med ”Rialto Ripples” och det tidigare oinspelade Gerschwin-numret “Unidentified Piece for Banjo”. Det är en avslappnande lyssning som bjuds, där en mästare inom sitt gebit hyllar en annan mästare inom ett annat gebit.

 

Lättgillat med fokus på groove och rytmer

David Nance & Mowed Sound: David Nance & Mowed Sound (Third Man, LP/CASS/DL)

David Nance & Mowed Sound från Omaha, Nebraska släpper sitt självbetitlade album på Jack Whites vinylälskande etikett Third Man Records. Huvudpersonen David Nance är dock ingen dununge, då han redan har hela två dussin släpp bakom sig, i diverse format.

En fullblods-musiktok

De stora influenserna hart tidigare stavats Neil Young, MC5 (med nyligen bortgångne Wayne Kramer) och tyska krautrockpionjärerna Faust.

I Nances friskt spretiga utgivning går också att utläsa en kärlek till smutsig blues, nyzeeländsk pop, en boogieådra – och det där musiknörderiet har till och med tagit sig uttryck som fullängdsalbum-covers där Nance ger sig på älskningsskivor med Beatles, Lou Reed och Doug Sahm.

Vi har alltså att göra med en fullblods-musiktok. Föreliggande vax är debuten för David Nance & Mowed Sound, den senaste i raden av löst sammanhållna konstellationer med vännerna hemma i Nebraska.

Flera inspirationskällor

Nance bär återigen influenserna på rockkragen. Vi kan skönja en marijuanalövsprydd Gram Parsons-badge, bredvid en dammig och illa åtgången Canned Heat-knapp han måste ha hittat i en bortglömd låda på någons garagerensning. En annan pjäs är en med största säkerhet hemmagjord Skip Spence-hyllning, som hyllar den udda musikmakaren, en gång i tiden i Moby Grape men numera kultförklarad för 1969 års soloalbum ”Oar”.

Fokus på det lättgillade

David Nance och hans gräsklippare till komp(is)band gör dock sin egen pryl av alla sina musikaliska favoriter. Hans tidigare alster har inte alltid varit lätta att finna, inte ens i den moderna digitala tidsåldern, men här träder Nance fram i sin allra tydligaste dager hittills. Att skivan släpps på relativt etablerade (men fortfarande äventyrliga) Third Man Records kanske bidragit till att fokus den här gången ligger på det mest lättgillade, inklusive två fina countryballader.

Viktig på skivan är också betoningen på groove och rytmer. I en färsk intervju pratar bandmedlemmarna om allt från Curtis Mayfield och Bohannon till afrobeat-trummisen Tony Allen; om att förena Richie Havens med Can. En låt som ”No Taste Tart Enough” låter lite Beck.

En schysst rockplatta

Den som hört och diggat de vildare sidorna av Nances oeuvre må bli besvikna, men för den stora allmänheten är han ännu säkerligen ett nytt namn. Som gjort en schysst rockplatta, med gamla tiders hjältar som förebilder, väl värd att spana in. Och kanske till och med skaffa en David Nance & Mowed Sound-badge att pryda kavajen eller parkasen med?

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Timo Kangas
Timo Kangas
Timo Kangas är musikjournalist, copywriter och översättare.

Kangas klanger: Musik så in i Norden

Kangas klanger botaniserar i närområdet och lyssnar på country, folkmusik och jazz.

Kangas klanger: Fula, skitiga och elaka nya skivor

Kangas klanger vrider upp volymen och låter högtalarna ta stryk av skitiga, långsamt malande metalliska avarter.

Kangas klanger: 4 aktuella jazzalbum

JAZZ. Nordiskt klingande jazz, Monica Zetterlund på finska - och en vital vibrafonvirtuos. Kangas klanger kopplar greppet på några nya, intressanta jazzskivor.

Kangas klanger: 4 starka skivor med kvinnliga artister

KVINNLIGA ARTISTER. Kangas klanger skakar tass med Brittany Howard, skakar rumpa med Little Simz, hytter näven med Pouty, och åldras värdigt med Sleater-Kinney