Teenage Fanclub varar härifrån till evigheten. Trots äktenskapshaverier och andra livskriser. Kangas klanger har lyssnat på nya ”Nothing Lasts Forever”.

Inget varar för evigt. Det gäller inte minst tonåren. Ränderna går dock aldrig ur för en tonårstiger på jakt efter en festmåltid, för att tala med The Cramps nyligen Netflix-virala låt ”Goo Goo Muck”. Alltmedan livets gemena gästabud serverar äktenskap som kraschar och samarbeten som plötsligt tar slut. Det kan lämna en bitter eftersmak, och skänka medlemskap i en fadd klubb.

Skotska gitarrpop-undret Teenage Fanclub släpper sitt andra album sedan den så älskvärde Gerard Love lämnade gruppen, och det är bara att konstatera att frånfället påverkat låtbalansen i bandet. ”Nothing Lasts Forever” (PeMa, LP/CD/CASS/DL) håller visserligen fortfarande höjd, men de där riktiga topparna saknas nog denna gång. Det lustiga är att en låt som ”Middle Of My Mind” skulle kunna vara hämtad från Gerard Loves växthusprojekt Lightships, fast framförd i ett mindre magiskt skimrande fotosyntes-arrangemang.

Teenage Fanclub varar härifrån till evigheten. Trots äktenskapshaverier och andra livskriser. Kangas klanger har lyssnat på nya ”Nothing Lasts Forever”.

Inget varar för evigt. Det gäller inte minst tonåren. Ränderna går dock aldrig ur för en tonårstiger på jakt efter en festmåltid, för att tala med The Cramps nyligen Netflix-virala låt ”Goo Goo Muck”. Alltmedan livets gemena gästabud serverar äktenskap som kraschar och samarbeten som plötsligt tar slut. Det kan lämna en bitter eftersmak, och skänka medlemskap i en fadd klubb.

Skotska gitarrpop-undret Teenage Fanclub släpper sitt andra album sedan den så älskvärde Gerard Love lämnade gruppen, och det är bara att konstatera att frånfället påverkat låtbalansen i bandet. ”Nothing Lasts Forever” (PeMa, LP/CD/CASS/DL) håller visserligen fortfarande höjd, men de där riktiga topparna saknas nog denna gång. Det lustiga är att en låt som ”Middle Of My Mind” skulle kunna vara hämtad från Gerard Loves växthusprojekt Lightships, fast framförd i ett mindre magiskt skimrande fotosyntes-arrangemang.

Teenage Fanclub fortsätter här förfina – eller till och med skala av – sitt gitarrbaserade sound, bara med ett mindre energiskt yttryck. Walesaren Euros Childs (tidigare i Gorky’s Zygotic Mynci) är sedan snart fem år den färskaste bandmedlemmen, och med sina keyboards och sångharmonier tillför han nätta nyanser till ljudbilden. I ”Self-sedation” hamnar han rentav i centrum med sin dalande ackordföljd.

Inget varar för evigt, proklamerar albumtiteln. Och, jo, det känns som en evighet sedan jag såg ”tonåringarna” busigt skaka kalufserna på Readingfestivalen, på den där tiden då de var Nirvanas favoriter att turnera med. Teenage Fanclub har mognat, texterna skildrar detta på ett adekvat vis, och Norman Blake verkar nu ha hittat välkomna ljusstrimmor efter den äktenskapskrasch han gestaltade på förra albumet ”Endless Arcade”.

Skottarna har ju lyckats skriva många odödliga låtar även den här sidan millennieskiftet, så jag får ge den ofta melankoliskt färgade ”Nothing Lasts Forever” några rundor till och se vad som fastnar. ”Yeah, I want the most but I’ll take the least,” sjöng Lux Interior också i tidigare nämnda Cramps-låt. Nå, så illa är inte Teenage Fanclubs nya, inte på långa vägar. Jag får ta Lux på orden när han sjunger ”Yeah, I’ll get you, baby, with a little luck…”