Två svenska akter av stor dignitet. Och en återvändande kvinna från upstate New York. Kangas klanger hittar tillbaka. Från mörkret, via en signal uppe i molnen, och ut i ljuset.
Vi inleder med den minst lättillgängliga skivan i högen. Kjellvandertonbruket är precis vad det låter som: Christian Kjellvanders och Grammis-samlande jazz-med-mera-bandet Tonbrukets gemensamma sidoprojekt. Ja, om nu inte det ordet devalverar vad de fem herrarna de facto åstadkommer med sin musik. Deras debutalbum ”Doom Country” har tre år på nacken men nu kommer äntligen uppföljaren ”Fossils” (Startracks/Playground, LP/CD/DL).
Christian Kjellvander är mest känd som soloartist med en egen tolkning av americana. I Kjellvandertonbruket nästan pratsjunger han fram sina ord, besläktat med Tindersticks, Mark Lanegan eller varför inte en Nick Cave på lugnande. Det är existentiellt, tillbakablickande, längtande, svärtat och stämningsfullt. Och till det en kongenial musik som skapar ett soundtrack kring den poetiska handlingen.
Musikerna sprinklar sin magi som det anstår en besättning av digniteten Dan Berglund (basar), Martin Hederos (liggande tangenter, fiol), Johan Lindström (gitarr, pedal steel) och Andreas Werliin (trummor, slagverk). Samtliga välbekanta namn från sammanhang som varierar från Esbjörn Svensson Trio till The Soundtrack Of Our Lives.
Sidan ett avslutas med den knappt tre minuter långa improvisationsinstrumental-låten ”Hans”, som låter som ett Einstürzende Spielhaus. Alla andra låtar är längre – den längsta är den nästan 16 minuter långa och askmörka ”The Last Thing (Thief)” – och samtliga är suggestiva så det förslår. Alla formar de sina egna små kortfilmer för lyssnaren att förlora sig i.
Det har varit tämligen tyst om forna 10,000 Maniacs-sångerskan Natalie Merchant i nio år, då hennes självbetitlade album släpptes. ”Keep Your Courage” (Nonesuch, LP/CD/DL) är ett styrkebesked; självklar musik utan åthävor. Intimt och avslappnat sjunger Merchant med det där distinkta skorrandet på sina ställen, men oftast är det som att höra daggvåt spindelväv sjunga.
Lika mycket jazz- som folk-influenser (och Stax-soul!) i en behaglig blandning som aldrig låter utslätad, bara tidslös och mogen på det icke-stiffa viset. En skiva att spela när du inte vill spela Sandy Denny igen, till exempel.
Vi får två inledande, soul-laddade duetter med Abena Koomson-Davis från Resistance Revival Chorus; musik som inte står The Delines efter. Natalie Merchant tar även hjälp av keltiska folkbandet Lúnasa, syrianska klarinettisten Kinan Azmeh, jazztrombonisten Steve Davis och idel tjusiga stråkarrangemang.
”Keep Your Courage” rymmer nio låtar och ett vaket coverval i form av Dublinkvartetten Lankums fina ”Hunting the Wren”. Texterna kan hämta inspiration från grekisk mytologi eller Walt Whitmans poesi, men de är aldrig pretentiösa.
Det här är Natalie Merchants mest helgjutna album på länge. Tack för detta ytterst glädjande livstecken från upstate New York, Natalie! Du fyller 60 i oktober, så låt oss inte vänta nio år till, är du vänlig.
En annan akt som bara mognat med åren är Easy. ”A Signal In The Clouds” (Gamlestans Grammofonbolag/Border, LP/CD/DL) är tredje albumet på fem år, i något som får anses vara en ihållande nystart för de svenska indieveteranerna. Easy var tidigt ute i den indiepopvåg som grasserade i Sverige när 1990-talet tog sin början, och fick hängivna fans i allt från Popsicle till Håkan Hellström. De kämpade även på internationellt, med förbandsturnéer till Nick Cave och The Gun Club, men blev aldrig de där storsäljarna som deras hippa brittiska skivbolag Blast First hoppats på.
”It was a new beginning/In the dead of night,” sjunger Johan Holmlund. Mognaden i musiken träder fram på ett liknande sätt som den med annalkande ålder även gjort hos band som Echo & The Bunnymen, The Cure, The House Of Love och The Church. Och bandets färskaste medlem är också deras äldsta till åldern sett: Ingvar Larsson, bekant från en annan Bommen-favorit: Camouflage.
Easys musik är inte lika ynglingsrusig som på de tidigaste skivorna. Soundet är mer slipat och behagligt. Anslaget närmast melankoliskt mitt i det ljusa och lätta.
Inspelningarna rattades i London av forna Vibrators-medlemmen Pat Collier, känd för att ha producerat allt från Katrina and The Waves och Robyn Hitchcock till The Jesus and Mary Chain och Primal Scream till New Model Army och U.K. Subs.
Som tur är har låtarna också fått en allt stryktåligare dräkt, i alla fall känns det så vid dessa – relativt sett tidiga – genomlyssningar.
”A Signal In The Clouds”? Jo, det ser onekligen ljust ut.
