Från storslagen vita duken-pop via sörjande syntstorheter till bluegrassens bästsäljare. Timo Kangas tar sig an nya skivor från Lana Del Rey, Depeche Mode och Nickle Creek.
Många stora och tunga artister har släppt nya album den senaste tiden. Glädjande nog är flera av dem vederhäftigt starka.
”Did You Know That There’s a Tunnel Under Ocean Blvd” (Polydor/Interscope, LP/CD/CASS/DL) heter Lana Del Reys nya, och det är storslaget som i ett audiellt cinemascope 3.0, men samtidigt kanske mer personligt än någonsin. Jag har en vän som inte tänt till på Lana Del Reys musik tidigare, men nu slår det gnistor även om bibliotekarien. Det här är ingen skiva du bara ställer i hyllan.
Det märks också att Lana Del Rey vuxit in i sin egen historia och mytologi. När vi skriver 2023 kan hon återbruka ett stråkarrangemang från sin egen “Norman F—ing Rockwell”, eller värma upp textmässiga bullsmulor från “Cinnamon Girl”. Här finns en mångfald stillsamma pianon, stråkar men ändå ett genomgående återhållsamt uttryck, trots birollsinsatser av Jon Batiste, Bleachers, Father John Misty, Tommy Genesis, Riopy och SYML.
När jag lyssnar kan jag riktigt känna all den där smutsen som fastnar i skarvarna på terrazzo-och-mässings-stjärnorna på Hollywood Walk of Fame. Lana Del Rey känns tidlös och samtida på en och samma trottoar. Fascinerande artist, men möjligen är 77 minuter och 16 spår lite väl nära biograflängd? ”Judah Smith Interlude” består av prat av pastor Smith – Justin Biebers favorit – och lite publikskratt. Ingen större hit, precis som pianoklinkande pratspåret ”Jon Batiste Interlude”.
Hängivna fans har även Depeche Mode, som följer upp 2017 års ”Spirit” med ”Memento Mori” (Sony, LP/CD/CASS/DL). Det är deras första album sedan Andy Fletchers bortgång i maj i fjol, men skivan hade redan fått sin titel innan det hände. Ändå präglas albumet påtagligt av Fletchs frånfälle. Liksom hos Lana Del Rey är det en omslutande atmosfär vi träder in i. Mer synthbaserad, så klart, men mycket nyanserad i sin ljudbild. Lite som om du ympar Depeches Modes ”Black Celebration” på ”Playing The Angel”.
Till de mest direkta låtarna hör den svepande ”Ghosts Again” och den retro-återblickande ”People Are Good”. Scott Walkers ande svävar över den melankoliska ”Don’t Say You Love Me”. Lite roligt är det också att ”Caroline’s Monkey” låter så mycket som gamla konkurrenterna/kollegorna Soft Cell.
Överlag verkar det som om Martin Gore och Dave Gahan tvingats till att samarbeta på ett rakare vis än någonsin, nu när Fletch är borta. Duon verkar ha kommit ur det hela starkare, och gamla skärmytslingar lagts åt sidan. Nytt är också att Psychedelic Furs-sångaren Richard Butler bidragit till låtskrivandet på sina håll. Hoppas de släpper ”Ghosts Again” med Butlers sång på någon singelbaksida…
Jag kan också rekommendera den stora Depeche Mode-intervjun i brittiska musikmagasinet Mojo, som fortfarande finns att hitta i svenska butiker. Dock utan den bonus-cd som medföljer i Storbritannien: ”Classics. Rarities. Revelations.”
Diverse remixar, singelbaksidor och annat som bildar en annorlunda genomgång av bandets karriär.
Bland annat har Underworld, Tiga och Jim Sclavunos (från Nick Cave and the Bad Seeds och Grinderman) gjort om varsin låt. Den svåråtkomliga CD:n finns som spellista på Spotify.
Dave Gahans dotter Stella Rose är för övrigt aktuell med en sprillans ny singel. ”Faithful” (KRO, DL). Smutsigt sound, med överstyrd slidegitarr och hangar-ekande trummor.
PJ Harvey möter Shilpa Ray möter The Birthday Party på ett parkeringsdäck.
Den New York-baserade Stella Rose är även verksam som poet och ska ut på turné som förband till farsans band i april.
Debutalbumet släpps 19 maj.
Ett annat tungt band som är tillbaka är Nickel Creek. Den Grammyvinnande bluegrasstrion bröt igenom till en större publik via 2002 års album ”This Side”, producerat av Alison Krauss. Det innehöll till och med en cover på amerikanska indieikonerna Pavement och hamnade högt på försäljningslistorna i USA.
Nu presenterar trion sitt första album på nio år i och med ”Celebrants” (Repair/Thirty Tigers, LP/CD/DL). Trions sångharmonier, tekniska ekvibrilism, berättarförmåga och entusiasm är på topp när de fortsätter sin snygga modernisering av bluegrassen. Texterna verkar vara starkt påverkade av alla oroligheter i dagens värld. Produktionen är lika slipad som samspelet, vilket nog kan verka frånstötande för en del lyssnare.
Syskonen Sara Watkins (fiol) och Sean Watkins (gitarr) är förstås viktiga beståndsdelar i Nickel Creek, men störst mediautrymme har ändå mandolinisten Chris Thile fått under Nickel Creeks skivpaus. Soloartist, medlem i progressiva bluegrassbandet Punch Brothers, värd för radioprogrammet Live From Here. Thile har till och med prytt omslaget till svenska musikmagasinet Lira.
Snart ljuder kanske Nickel Creek även genom dina högtalare?
