Kangas klanger: Punk, surfrock och en stilla orkan

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Kangas klanger hoppar på spårvagnen och rullar runt Göteborg för att spana in vad som händer. Punk som överlever döden, surfrock för den annalkande snön – och så Håkans gamle kompis med en stilla orkan.

Vågor kommer, vågor går. När resten av musikvärlden analyserar algoritmer analyserar Psychotic Youth nada. Envist bara påtar de på, där i de numera undanskymda delarna av trädgården. För alltid mer arborister än algoritmiker.

Säsong efter säsong fortsätter Psychotic Youth ympa in surfrock, power pop, Ramones och garage-ramalama på det härdiga musikaliska äppelträd som stått pall för snålblåsten i 38 år nu.

Senaste skörden visar sig i ”Happy Songs” (Red Eye/Kool Kat Musik, LP/CD/DL), en samling nya, fartfyllda och poppiga nummer från Sators närmaste audiella släktingar. Om det går det att göra lika tåliga surfbrädor av det där trädet så har bandet en lukrativ sidokarriär framför sig.

Minst lika strävsamma är Göteborgskollegorna i Attentat. De här snubbarna är dock infödda 031:or, ej inflyttade från vårt lands norra delar som Psychotic Youth.

Sångaren Mats Jönsson drabbades av svår lunginflammation efter en London-resa i fjol, låg nedsövd i nio veckor, med döden gäckandes.

Från nederlag till vinst

Korttidsboende, rehab, och så långsamt tillbaka till livet och hans kära Gais-läktare igen. Ja, och punkens trotjänare Attentat, förstås.

Tänk negativt heter inledningsspåret på nya albumet ”Det blir som det blir” (Rykkman/Busy Bee Production, LP/DL), och Jönsson vänder nederlag till vinst, precis som Gais. Låtar som ”Den döende mannen” och ”Ett enskilt rum på Östra sjukhuset” bär spår från allt som hänt, och den tidigare så trallvänliga punkrocken får ny tyngd och svärta, utan att bli deppig.

Inristat i vinylens innerspår står att läsa: ”Jag sjunger hela vägen till min grav.” Uppstudsigheten lever, 45 år efter att bandet startade.

Daniel Gilbert är känd från Broder Daniel, som Håkan Hellströms sidekick, som medlem i ”På spåret”-bandet Augustifamiljen, som stöd till Ebbot Lundberg – och han lirar numera med Avantgardet. Hindås- och Göteborgssonen Daniel Gilbert är sedan många år bosatt i huvudstaden, men födelseortens anda svävar över hans musik.

Efter tio års väntan kommer nu en ny soloplatta. ”Rekviem” (DL) släpps via Våga Våga, en fint betitlad liten etikett som drivs av Matilda Sjöström, bekant från konstellationer som Steget och Det Brinner. ”Nowadays Daniel Can’t Even Sing” hette förra skivan, och som för att förtydliga pratsjungs det en hel del på uppföljaren.

”Motvalls FNK” har en Hawaii-svävande lofi-lounge-ljudbild som faktiskt påminner lite om de där låtarna på Håkan Hellströms skivor som saknar normal melodi och låtstruktur. Lånade ljud, talsång, talkörer. Lite som ett västkust-Khruangbin med lätta Timbuktu-tendenser.

Collage-estetik

Just Khruangbin finns med som en tydlig influens i flera låtar, lite som Manu Chao ibland hägrar i Håkans musik.

Jag tänker också på collage-estetiken hos sådana som Hans Appelqvist, för att klippa och klistra in en inhemsk referens. ”The Trials Of Saint Klaus” skulle kunna vara Cornershop på lägre varvantal, med en Björn Olsson som förstrött pillar på gitarren i någon fåtölj (även om det nu inte är just han) – och så Håkan/Augustifamiljen-skägget Björn Almgrens saxofon som sveper in med havsbrisen genom det öppna fönstret.

Fri från konventioner

Broder Gilbert drar iväg åt alla möjliga håll, ofta samtidigt. Jazzigt, vitfunkigt, elektroniskt, räk-americana, Spiritualized-seanser. Pedal steel, nämnde jag pedal steel? Allt detta passerar förbi på sushi-rullbandet och Daniel Gilbert plockar åt sig det som verkar smakligt och någorlunda färskt. Någon enstaka gång drämmer han till med en indiedänga mer i stil med vad de flesta skulle ha förväntat sig.

Men mest verkar han göra han som faller honom in, fri från tyglar och konventioner. Inga stjärnor på kinden, ingen fredagsunderhållning, inga arenafyrverkerier. Det känns skönt att veta att Sverige har artister som hållit på ett tag, för det har Gilbert ju vid det här laget, och ändå vågar och vill ta ut svängarna på det här viset. Daniel Gilbert släpper garden, men inte Avantgardet.

Pånyttfödelse

Stämningarna känns mer privata än tidigare, orden rentav självbiografiska, som i feberdrömmen ”Lungkollaps Östra” (ja, det sjukhuset igen!)

Texterna är skrivna i realtid, berättar artisten själv, och när Daniel Gilbert skriver att det känns viktigt ”…att ha skapat något som inga logaritmer i en dator kan klara av att göra, att låta människan lysa igenom i hela projektet” så kan jag bara konstatera att han lyckats.

För Rekviem är, titeln till trots, en pånyttfödelse.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Timo Kangas
Timo Kangas
Timo Kangas är musikjournalist, copywriter och översättare.

Kangas klanger: Musik så in i Norden

Kangas klanger botaniserar i närområdet och lyssnar på country, folkmusik och jazz.

Kangas klanger: Fula, skitiga och elaka nya skivor

Kangas klanger vrider upp volymen och låter högtalarna ta stryk av skitiga, långsamt malande metalliska avarter.

Kangas klanger: 4 nya album du inte bör missa

Kangas klanger recenserar nya album av Bill Ryder-Jones, Grandaddy, Béla Fleck och David Nance. Album du inte bör missa

Kangas klanger: 4 aktuella jazzalbum

JAZZ. Nordiskt klingande jazz, Monica Zetterlund på finska - och en vital vibrafonvirtuos. Kangas klanger kopplar greppet på några nya, intressanta jazzskivor.