Kangas klanger: Punkjazz, hypnotisk ökenblues & soft bossajazz

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

En bossa-soft jazzduo, punkjazz från New York – och så ökenbluesens stora affischnamn under ljudmästaren Daniel Lanois överinseende. Kangas klanger rensar öronen med några av de bästa nya skivsläppen. 

 

Hyllade amerikanska jazzvokalisten Gretchen Parlato gör gemensam sak med gitarristen Lionel Loueke på färska albumet ”Lean in” (Edition, LP/CD/DL). Parlato tog i stort en paus från musikkarriären åren 2013-2021 då hon blev förälder. Återkomsten med skivan Flor för två år sedan möttes med jubel från såväl jazzdiggare som Grammyjuryn. På skivan fick jazzen och det brasilianska sällskap av David Bowie-covern ”No Plan”; ett vågat val av ett av rockikonens sista alster, utgivet först efter dennes bortgång.

Med nya Lean In har Gretchen Parlato och gitarristen Lionel Loueke från Benin skapat en behaglig och lugn skiva, med ett lågmält sväng. Bland det bossa nova-tempererade och afrikanska och jazziga ryms än en gång minst en oväntad cover. Foo Fighters drömska ballad ”Walking After You” får en fin inramning där den placeras mittemellan Sydamerika och Västafrika. Även Klymaxx gamla 1980-talsballad ”I Miss You” styrs ut i en bossa-bubblande blåsa. Dressad för succé för en fördrink på balkongen.

Lionel Loueke har för övrigt också en imponerande karriär bakom sig, med egna skivor på legendariska Blue Note och är flitigt anlitad av storheter som Herbie Hancock, Angélique Kidjo, Terence Blanchard och Esperanza Spalding. Värt att kolla in.

Parlato och Loueke blev vänner under sin tid på New Yorks myllrande jazzscen. Ett annan tung spelare på den samma är tenorsaxofonisten James Brandon Lewis. Hans musik har någonstans sin botten i Ornette Coleman och Charlie Haden, och är ofta stökigare i uttrycket än duon ovan. Lewis samarbetar gärna med artister från jättestadens hiphop-, punk- och frijazz-kretsar. Ambitiösa sångcykeln ”Jesup wagon” skrällde rejält för två år sedan och utnämndes till Årets album av flera prominenta jazzmagasin.

Lewis kände att han behövde förnya sig och inte fastna i allmänhetens syn på hans skapande. När han märkte att han överarbetade och överbelastade musiken bestämde han sig kärvt och osentimentalt för att skala ned densamma. Det har nu utmynnat i albumet ”Eye of I” (Anti-, LP/CD/DL), där Lewis helt släpper det tematiska tänket och bara släpper loss.

Cellisten Chris Hoffman är enda medresenären kvar från genombrottsplattan, och han vet hur att få den elektriska cellon att genomgå metamorfosen till ett rytande monster. Det går undan i den här explosiva jazzen, musiken känns nästan punkig. Så har Lewis också kallat in oväsenjazziga postpunktrion The Messthetics (med två medlemmar från Refuseds och Mats Gustafssons favoriter Fugazi) på finalspåret ”Fear Not”.

James Brandon Lewis varvar med några nummer där jazzen andas mer lyriskt, men överlag är det bra attack skivan igenom. Något för rocklyssnare som ännu inte hittat en ingång till den här musikaliska världen.

So, what’s for desert? Jo, tuaregerna i bandet Tinariwen från Saharaöknen i norra Mali är tillbaka med en ny dos ökenblues, ökenrock, eller ökenvärlds–musik eller vad du nu vill kalla det. ”Amatssou” (Wedge, LP/CD/DL) är inspelad i en tältstudio i den algeriska nationalparken Tassili N’Ajjer. Att spela in i det gamla hemlandet har blivit alltför riskabelt för detta regeringskritiska musikerkollektiv.

Albumtiteln ”Amatssou” översätts ”Bortom rädslan” och musiken bjuder på rullande gitarrer och solstekta, mikrotonala harmonier som ljuder från den punkt på den musikaliska kartan där nordafrikanska folktraditioner möter nordamerikansk country, blues och rock. Singeln ”Tenere Den” ekar av Woody Guthries protestklassiker ”This Is Land Is Your Land” och det finns fler fina exempel på dylika korsbefruktningar här. Vi hör pedal steel, piano, banjo, fiol och annat i Lanois ljudtrolleri. Ett sound som smälter in bra – och kanske till och med bokstavaligen smälter där under ökensolens obarmhärtiga hetta.

Kanadensaren Daniel Lanois – känd för sitt arbete med U2, Bob Dylan, Emmylou Harris och Peter Gabriel – har producerat på distans från Los Angeles, och skänker ljudbilden en närmast hallucinatorisk känsla av öppen himmel och rymd. Countrymusikerna Wes Corbett och Fats Kaplin gör inhopp från Nashville, och Amar Chaoui – från berberstammen kabylerna i kustbergen i nordöstra Algeriet – spelade in sina slagverksinlägg i Paris. Så kan världen se ut under och efter corona.

Lanois må ha producerat på distans, men musiken som ryms på ”Amatssou” krymper alla avstånd.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Timo Kangas
Timo Kangas
Timo Kangas är musikjournalist, copywriter och översättare.

Kangas klanger: Musik så in i Norden

Kangas klanger botaniserar i närområdet och lyssnar på country, folkmusik och jazz.

Kangas klanger: Fula, skitiga och elaka nya skivor

Kangas klanger vrider upp volymen och låter högtalarna ta stryk av skitiga, långsamt malande metalliska avarter.

Kangas klanger: 4 nya album du inte bör missa

Kangas klanger recenserar nya album av Bill Ryder-Jones, Grandaddy, Béla Fleck och David Nance. Album du inte bör missa

Kangas klanger: 4 aktuella jazzalbum

JAZZ. Nordiskt klingande jazz, Monica Zetterlund på finska - och en vital vibrafonvirtuos. Kangas klanger kopplar greppet på några nya, intressanta jazzskivor.