Kannibalism som metafor och motståndshandling

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Nicolas Lunabba reflekterar över kannibalism både som metafor för kolonialism och förtryck och som motståndshandling i ett uttryck som ”eat the rich”. 

Kannibalism. Ordet lämnar en skämd, metallisk eftersmak, som om uttalandet av det sväller som något svårtuggat i min mun. Jag biter i den tjocka, nästan gummiaktigt sega huden som är täckt av små hårstrån som kittlar gommen när tänderna tränger igenom och blodet fyller munhålan.

Varför tänker jag på kannibalism?

Jo, jag har precis läst om de rasistiska stereotyper som kolonialmakterna skapade för att avhumanisera människor på andra kontinenter i syfte att rättfärdiga exploatering och folkmord. Berättelserna om de människoätande afrikanska vildarna med benbitar stuckna genom näsan och tygstycken över könen på de annars nakna och muskulösa kropparna som låg på lur och rovdjursaktigt kastade sig över sina människobyten. De ingöt skräck, berättigade utplåning.

Ordet kannibalism väcker också andra associationer.

I Sverige och andra västländer är kannibalism accepterat. Att äta människokött har antagit rituella proportioner och anses vara både miljövänligt och hälsofrämjande.

Detta förstod jag vid min första dotters födsel. Med barnet och den kaskad av rosafärgad och stinkande kroppsvätska som sprutade ner sängen vid förlossningen följde ett blodindränkt membranomslutet köttstycke som var stort som en tätt tillsluten soppåse. Moderkakan. Denna köttsäck, omslingrad av tjocka blodådror och ännu förenad med min dotter via navelsträngen, var en så obehaglig och oväntad syn att jag ryckte till när jag såg den och vände bort blicken.

Eftersom jag inte var förberedd och inte visste hur en moderkaka såg ut, fördes tankarna omedelbart till bilder av de ofödda ”tvillingar” som kan växa inuti en människas mage. Detta fenomen kallas ”fetus in fetu” – foster i foster. Men mer än ett foster eller en ”tvilling” påminner denna ovanliga abnormitet om ett monster eller en klump av hopknycklade människoorgan; en tumör som växer och parasiterar på sin bärare, med utstickande extremiteter, tussar av hår, groteska små fingerstumpar och könsorgan och tandflisor och andra utväxter som sticker fram lite här och var.

Har man sett en fetus in fetu som opererats ut ur en människa är den svår att få bort från näthinnan. Och om man ser en moderkaka och inte vet vad det är, då är det en sådan ”tvilling” man tänker på.

Placentofagi

Sjuksköterskan la moderkakan på en metallbricka och frågade oss om vi ville spara den, ta den med oss hem. Varför skulle vi vilja det? frågade jag, ännu med ansiktet bortvänt. ”För att äta den så klart,” sa hon och skrattade. ”Det är väldigt populärt just nu. Folk tillagar moderkakan på olika sätt; mixar den i smoothies, steker den eller gör köttfärssås av den. Moderkakan är näringsrik och hjälper mot järnbrist och kan till och med motverka förlossningsdepression och öka anknytningen till barnet. ”Det kallas placentofagi,” sa hon. Nej, tänkte jag. Det kallas antropofagi: människoätande.

I litteraturen och populärkulturen ges stundtals kannibalism andra konnotationer, däribland som en metafor för rovkapitalism, kolonialism och rasism.

I den klassiska essän Att äta den Andre gör författaren och feministen bell hooks upp med imperialismen, den vita överhögheten och dess våldsamma följdverkningar. hooks beskriver hur västs globala dominans lett till en urvattnad kultur och västerlänningars fetischistiska och nostalgiska suktande efter etno-kulturella skillnader.

Främmande kulturer och människor förstås inte längre – eller åtminstone inte enbart – som något frånstötande som man efter behov och behag kan utnyttja och våldföra sig på. De kan även uppfattas som eftertraktade platser och ”stilar” som kan intas och anammas; approprieras, införlivas, konsumeras.

Sarah Ahmed, en annan intellektuell feminist, fördjupar sig i ämnet i boken Vithetens hegemoni. Ahmed skriver: ”Genom att konsumera objekt som associeras med andra platser och främmande kulturer … kan subjektet nästan bli främlingen, eller kan bli eller lukta som främlingen.” Främlingen blir en varufetisch. Det främmande är ett smörgåsbord från vilket man kan plocka det man vill ha: ”Med andra ord konstrueras etnicitet som ’det exotiska’ i analogi med mat … Det konsumerande vita subjektet inbjuds att äta den andre: att ta in den andre, smälta den och skita ut resterna.”

Vita människors begär

Apropå fetischism och vita människors begär efter den Andre, kommer jag att tänka på en annan sak. Inom svensk idrott, kanske främst basketen som jag varit verksam i under flera decennier, upplevde jag att det fanns en utpräglad fetischistisk dragning till svarta pojkars och mäns kroppar.

Detta blev jag varse om under min tid som tränare, både på klubb- och förbundsnivå. Jag såg hur vita män pratade om, tittade och tog på svarta pojkars kroppar.

Tydligast blev det under åren jag tränade en pojke vid namn Elijah. Vita gubbar drogs till honom, satte sig på bänkarna i sporthallarna, fixerade hans svettiga pojkkropp och följde hans varje rörelse.

Elijah eggade helt klart gubbarnas homoerotiska, rasistiska, pedofila och exotiserade fantasier om den bruna och svarta hypermaskulina och djuriska manskroppen.

För gubbarna representerade Elijah, genom sin svarthet, sina fysiska förmågor och sin kroppsbyggnad (han var muskulös, atletiskt byggd och över en och nittio lång) det främmande och ouppnåeliga. Gubbarna åtrådde och längtade efter honom.

Rika människors och nationers rovgirighet och hänsynslösa utnyttjande av underutvecklade – alltså överexploaterade – länder beskrivs ofta i kannibaliska termer; hur de äter sig in i och förtär de fattigas livsmiljöer och direkt eller indirekt dödar dem.

”Eat the rich”

I en klassisk intervju med den svenska musikjournalisten Mats Nileskär vänder rapparen 2Pac på resonemanget. Han leker med tanken på hur rika människor har blivit så förmätna och förätna, och de fattiga så desperata och utsvultna, att motreaktionen blir att de fattiga käkar de rika: ”there might be some cannibalism out this motha, they might eat the rich.”

Boken Girig-Sverige, av journalisten Andreas Cervenka, skriker av utsugning och glupskhet. När jag läser och inser hur rika och mäktiga människor sliter vårt land i stycken, roffar åt sig rikedomarna och resurserna och lämnar smulorna åt massorna att slåss om, då är det just glupskhet jag tänker på.

De här människorna är gamar, blodsugare, asätare, vampyrer, kannibaler. Under ett svagt ögonblick fantiserar jag om hur jag bokstavligen vänder på steken, käkar de rika.

Tanken är motbjudande. Men också lockande.

Kannibalism som en motståndshandling, en metafor för progressiv fördelningspolitik. Men också kannibalism som en moraliskt försvarbar hämndaktion – den ultimata vedergällningen.

Avhumaniseringen av människor kan, i teorin, fungera som en motstrategi mot förtryckaren. Ens svarthet, queerhet, status som fattig, papperslös, flykting, blatte i det samtida Sverige, att vara osynliggjord, kan användas som förklädnad, en mask, en täckmantel, en kontrarevolutionär strategi.

Bilder som väcker mordlust

I Raoul Pecks dokumentär I Am Not Your Negro, i vilken han använder sig av James Baldwins texter för att beskriva svarta amerikaners historia och erfarenheter, visas en bild på en svart man med bindel för ögonen som med knäckt nacke hänger från en snara i ett träd.

Samtliga i den vita mobben i förgrunden har vänt blicken bort från den lynchade mannen när de poserar för kameran. Berättarrösten, tillhörande skådespelaren Samuel Jackson, säger: ”Ni kan inte lyncha mig och låta mig bo i getton utan att själva bli monster. Dessutom ger ni mig en skrämmande fördel: Ni behövde aldrig se på mig, men jag tvingades se på er. Jag vet mer om er än vad ni vet om mig.” I samma dokumentär visas ett foto som för mig är själva sinnebilden av objektifiering. En man, troligtvis en bosättare, sitter på en trädstam i ett skogsbryn, håller en tidning i händerna och stirrar håglöst in i kameran. När kameran zoomar in ser man att mannen i själva verket inte alls sitter på en trädstam, utan använder en svart pojke som en stol.

Den bilden får mig att vilja döda.

En annan bild jag kommer att tänka på, som också får mig att vilja döda, är på den nioåriga flickan Phan Thi Kim Phúc som naken och svårt brännskadad flyr en napalmattack under Vietnamkriget.

Bilden kom att symbolisera krigets terror och urskillningslösa våld. Hur kriget förtär människokroppar, friterar barnen där de springer, med köttet och huden rinnande som smält stearin från deras skelett.

Jag tänker på Baldwins ord: ”Jag vet mer om er än vad ni vet om mig.”

I de orden finns en otrolig möjlighet; objektifieringen, osynliggörandet, använt till den förtrycktas fördel. Hur människorna organiserar sig i det tysta, smider planer, och överfaller den intet ont anande överheten, störtar makten.

Massornas mobilisering

Detta hände i Sverige under folkrörelsernas tid. Den politiska och ekonomiska eliten var så självupptagen, så förblindad av maktfullkomlighet, att de inte såg massornas mobilisering förrän det var försent. Demokratiseringen av Sverige, reformerna som gjorde landet till världens mest jämlika, grundad i kontrakannibalistisk praktik!

Men om man bortser från symbolisk kannibalism eller idén om kannibalism som hämnd kvarstår frågan som dessa idéer väcker: Hade jag, i värsta fall, kunnat äta en annan människa? Finns det en kannibal inneboende i mig?

Det är inte enkelt att svara på. Jag skrattar åt tanken. Funderingarna triggar min fantasi, framkallar bilder av hur jag är så utsvulten att jag glufsar i mig någon rik stackare, skär loss och filear hans kött i kotlettstora bitar som ännu är så färska att kroppsvärmen ångar från dem, hur blodet silas mellan mina framtänder när jag tar en tugga.

Det är så vidrigt att man kan kräkas. Och det är kul att skoja om. Men om jag försattes i en situation då det var livsnödvändigt, hade jag då gjort det?

Jag tänker osökt på flygplansolyckan i Anderna, 1972. Ett charterplan kraschade i bergen vid gränsen mellan Argentina och Chile, och av de fyrtiofem passagerarna och besättningen klarade sig endast sexton. Överlevarna befann sig långt ifrån civilisationen och på den mest ogästvänliga av platser. I alla väderstreck reste sig karga snöklädda berg, det var minusgrader dygnet runt, vinden pinade och ransoneringarna sinade. För att inte gå under tvingades de att äta av de döda.

Vem hade jag valt att äta först?

När jag nu ser mig själv i deras situation infinner sig frågan: Hade även jag kunnat äta mina medpassagerare?

Ja, det hade jag.

Jag hade frossat i mig dem, allihop.

Med stor beslutsamhet hade jag släpat de stelfrusna liken fram till eldstaden, tinat dem, avlägsnat deras kläder, slipat knivarna och karvat i köttet. Först röven, kroppens största muskel. Jag kan se för mig hur jag skär loss den vid senfästena, avlägsnar de övre skinn- och fettlagren och strimlar skinkorna till lättintagliga munsbitar.

Jag inväntar den perfekta glöden, spetsar köttslamsorna, höjer dem över det sprakande kolet. Sedan hejdar jag mig… Kan det möjligen finnas kryddor bland vrakspillrorna? Salt och peppar, kanske till och med örter och grillkrydda? Att smaksätta köttet skulle inte bara neutralisera smaken och därmed förenkla intaget utan också göra födan godare.

Nästa fråga jag ställer mig är: Vem hade jag valt att äta först?

Troligast vore att jag, trots min desperation, hade valt bland människokadavren med stor omsorg.

Passagerarna i första klass. Rikingarna.

Jo, nog hade jag börjat med dem.

När jag nu leker med tanken på att jag äter de rika på planet – vilka skulle de då kunna vara?

Namnen som kommer för mig är rika kända svenskar. Carl Bildt och Göran Persson, våra tidigare statsministrar, som tillskansat sig förmögenheter på minst sagt tvivelaktiga sätt. Den förstnämnde bland annat genom ett oljebolag som anklagats för grovt folkrättsbrott. Den sistnämnde genom sluga manövrar i näringslivet. Männen valdes att tjäna folket, men valde att tjäna på folket. Med stor aptit hade jag ätit dem.

Jag hade även velat äta de verkliga makthavarna, de superrika. Och inte de mest kända, utan de som verkar under radarn. Doldisarna. De som kapitaliserar, kannibaliserar, på oss alla.

Jag tänker också på mina politiska motståndare. Som exempelvis Sverigedemokraterna.

Jag fantiserar om hur hela SD:s riksdagsgrupp ligger utspridd i snön, som en mänsklig buffé.

Jag kan se för mig hur jag går omkring ibland dem.

Det kurrar i magen, det vattnas i munnen.

Kylan slår mot kroppen. Men en värme stiger inom mig. Jag drabbas av en insikt: Jag behöver inte svälta. Jag har all den föda jag behöver. Jag kommer att överleva det här.

Nicolas Lunabba är författare och verksam i organisationen Helamalmö. Texten har också publicerats i antologin Brandtal (red.Susanna Alakoski och Magnus Dahlstedt), Atlas bokförlag.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Nicolas Lunabba
Nicolas Lunabba
Nicolas Lunabba är författare och verksam i organisationen Helamalmö.

Nicolas Lunabba om visitationszoner

Författaren och aktivisten Nicolas Lunabba från Hela Malmö pratar om visitationszoner.