Känslomättad diktsamling av Pamela Jaskoviak

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Vissa dikter, ja, egentligen hela denna diktsamling, bör läsas med hjärtat och förstås med de känslor som över- och genomsköljer en vid läsningen,” skriver Bengt Eriksson, som läst Pamela Jaskoviaks nya bok ”Medicin mot melankoli.”

Medicin mot melankoli av Pamela Jaskoviak
Pequod Press

Orden i ”Medicin mot melankoli” av Pamela Jaskoviak kommer inte i stackato utan ofta sammanhängande som i en mening. Det hade gått att skriva och sätta dikterna – eller om det är en enda dikt med ett antal verser – med längre rader. (Ja, diktsamlingen ”Medicin mot melankoli” består av två delar, så det kanske är två dikter?) Hade de diktade orden och raderna då fått andra betydelser? Ja, rätt säkert så.

Pamela Jaskoviak har alltså valt en annan form och den formen är det första jag ser: de korta raderna. Det kan vara fyra ord, tre eller två, ner till ett enda ord på en rad. Någon gång fem ord också, till och med sex, men det är sällan. Har detta betydelse, antalet ord på en rad? Ja, rätt säkert det också.

Det styr förstås läsningen, på två sätt. Dels bestäms tempot för läsningen: snabbt rätt igenom sidorna, första gången; ett berättar- och läsartempo där något måste ut, framföras och tillägnas. Dels fokuseras orden, om inte varje så att de viktiga orden betonas. Jo, de flesta orden eftersom snart sagt varje ord är viktigt i Pamela Jaskoviaks poesi, för hennes berättelse.

Orden stannar upp och blir upplysta. Synliga, tydligt synliga. Märkbara, tydligt märkbara. Kännbara, högst kännbara. Mitt problem: Hur ska jag citera dem? Hur bör jag göra? Att citera en hel eller blott en halv dikt (eller vers) skulle bli en lång rinnande flod i texten. Sätta ut / mellan raderna? Kanske det, men syns och blir då poesin som den faktiskt är? Eller inte? Jag provar:

Jag kväder sången / vittjar näten / om natten / fjällar kvastfeningen / tar ur inkråmet / och skär köttet i kotletter / vänder i mjöl / steker i majsolja / tills gyllenbrun / som man gör med alligator / i träskmarkerna i söder / och då och då / med orm

Här stannar jag upp och fastnar, vid dessa ord, den här dikten, det är en hel dikt = en hel sida i boken. Som en sammanfattning och blottläggning, diktsamlingens hjärta och själ. Åtminstone för mig…

Jag såg och stannade upp för varje rad, ja, nästan varje ord.  ”Kväder” betyder ju, egentligen, blott att sjunga. Men då kunde hon ju ha skrivit just sjunger. Kommer inte kväder djupare inifrån, kväder rimmar på kvider, kväder inrymmer kval. Och ”kvastfeningen”, denna väl (åtminstone går det inte att hitta kvastfeningar i Mjörn-sjön vid Alingsås) nästan utdöda fisk, något utgånget och historiskt, nästan arkeologiskt. Så nog kvad Pamela? Nog kvider hon?

På en annan sida i boken sjunger hon också, just där skriver Pamela Jaskoviak att hon ”sjunger sången / om och om och om / samma omkväde…”

Jag läser ”Medicin mot melankoli” och förstår utan att begripa. Det är en av diktens, inte blott denna dikt / dessa dikter och denna diktsamling utan nu menar jag i allmänhet, det är en av poesins viktigaste förmågor och funktioner. Att nå andra förståendenivåer, djup och höjder, fler och andra förståelser: få läsaren att förstå med andra delar av sig själv, inte nödvändigtvis hjärnan utan hellre hjärtat.

Vissa dikter, ja, egentligen hela denna diktsamling, bör läsas med hjärtat och förstås med de känslor som över- och genomsköljer en vid läsningen. ”Jag mäter mitt hem”, skriver Pamela Jaskoviak, ”det blir varken större / eller mindre…”  Hon diktar också, i en rad: ”Rosor av rost”. Och dessa enda ord, från olika rader och håll i samlingen: ”molnbank”, ”självsåren”, ”avdomnad”, ”drunkningsdöd”, ”sensommarnatten”, ”ödelandet”, ”öknen”…

De fastnar, orden gnager sig in. Liksom den inledning till en dikt/sida, som finns citerad på omslaget:

Mitt enda fönster
iaktta årstidsväxlingarna
bebo den egna kroppen
handla smör spenat
hammare skära
opium
om det fanns…

Bättre så, att citera som orden/raderna diktats och placerats i boken? Vari bestå medicinen mot melankolin? Fast det är mer än så, mer än melankoli: desperation och, nej, jag tänker inte använda ordet dödslängtan. Det som kallas så är sällan det. Som ett vinddrag däremot, det drar genom fönstret, något eller någon som ibland tar tag i en. Ja, en = fler och inte enbart Pamela.

Vid gränsen. Dödsnära. Någonstans där vid gränsen diktades ”Medicin mot melankoli”. Förresten säger ju redan titeln det. Var och hur poesin diktats: som motgift. Inte längtan eller vilja men nära. Diktsamlingen blir självterapeutisk att läsa eftersom den måste ha varit självterapeutisk att skriva. Orden och formuleringarna: de infångade känslorna, de nedskrivna tankarna.

Ännu ett citat:

hela vägen hem
går jag utan paraply
i regnet till stenen
där diktaren somnade in
i sin sammetsjacka
i frosten
en vinter
i Alingsås

Så nära. Diktaren Pamela Jaskoviak bodde väl också hon i Alingsås, vid sitt dikttillfälle. Men nära är just nära, vid gränsen men inte över. Vad Jaskoviak beskriver och illustrerar är – ja, är och är, detta blev min läsning och tolkning – denna dubbelkänsla, åt bägge riktningarna. Denna dubbla längtan: viljan och oviljan, oviljan och viljan.

”Paraply” är förresten ett av flera återkommande ord och formuleringar: ett paraply som skydd för regn, och allt, det som var och det som är, för hela livet.

Observera också: hon skriver i presens. Hon ”går” – inte gick – ”hela vägen hem”, förbi den sovande diktaren. Men så slutar – ordet är slutar – diktsamlingen med ett sista rinnande vattenflöde som i en lång ringlande poetisk blott några få ord per rad-dikt om ”allenatten” på stranden: ”klär av mig min sorgdräkt / min ålder och mitt namn / och vadar ut”.

Åter igen: så slutar diktsamlingen. Avslutningsorden lägger sig i mitt hjärta, så att jag måste gå in på Hitta och kolla att Pamela Jaskoviak har flyttat. Hon bor nu i Göteborg, igen.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Bengt Eriksson
Bengt Eriksson
Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan 70-talet och gav 2002 ut essäboken "Deckarhyllan" för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Geniala dialoger när Lehane skriver noir om arbetarklassen

Bengt Eriksson har läst Dennis Lehanes Sverigeaktuella ”Hatets hjärta” och fascineras av dialogerna i boken. Deckarhyllan bjuder också på sex boktips.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lysande crime poetry av Klara Krantz

KRIMI. ”När en man faller” av Klara Krantz borde dubbelnomineras av såväl Augustprisjuryn som Svenska Deckarakademin, anser Bengt Eriksson.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lärorik underklassdeckare av Nita Prose  

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Den hemliga gästen” av Nita Prose och finner intressanta klassperspektiv. Han tipsar också om sex polisromaner.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Duon Fürstenberg skapar en egen nisch

Claes & Eva Fürstenberg har skapat en egen nisch inom svensk kriminallitteratur, anser Bengt Eriksson.