Klåfingriga politiker hotar akademiska friheten

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Striden kring universitetet fortsätter. Men det största hotet mot akademisk frihet är varken extremhöger eller woke-vänster, utan politiker som vill detaljstyra högre utbildning, skriver Åsa Arping.

Inte sedan studentrevolten 1968 har blickarna så nitiskt riktats mot universitetet.

De senaste fyra-fem åren har varit händelserika. En bombattrapp placerad vid Nationella sekretariatet för genusforskning, en lärare i Uppsala som anmäls för att ha yttrat n-ordet och inte backas upp av sin ledning, striden kring Vita havet på Konstfack och sexologikursen i Malmö. 

Hot och hat mot lärare har blivit vardag och en högljudd debatt rasar kring så kallad cancelkultur. Som högern framför allt ser som ett problem från vänster, och vice versa.

Senast var det en högerextrem student, Christian Peterson som kallar sig Förtalsombudsmannen,  som lyckades kapa en kurs om interkultur, ras- och vithet vid Karlstads universitet.

Flertalet hoppade av och läraren, forskaren Tobias Hübinette, sjukskrevs. Studenten friades i den lokala Disciplinnämnden, det hjälpte inte att rektor reserverade sig. 

Vad är ett universitet? Frågan kan synas märklig, men bör ställas. Ett universitet är en plats, en arena, för tankar, idéer och fria diskussioner. För forskning som ger ökad kunskap och avtryck i samhället, i form av innovation men också perspektivskiften. Och utbildningar som gör nya generationer kunniga, kompetenta, kritiska och omdömesgilla.

Just nu är universitetet också ett slagfält av polariserade och politiserade åsikter. Vi som arbetar inom högre utbildning omfamnar gärna tanken om fri, öppen debatt. Seminariet är inte i första hand ett tryggt rum utan ska ha högt i tak. 

Men friheten är inte total. Universitet och högskola i Sverige är myndigheter som drivs av staten, vilket i huvudsak är bra. Gratis utbildning för alla, gemensamma krav på kvalitet och en värdegrund som fastslår att alla ska ha samma rättigheter och behandlas lika.

Lärosätena styrs också av staten, genom sittande regering. Utbildningsminister Mats Persson tar sitt uppdrag på största allvar. Redan som nytillträdd satte han igång med att bekämpa cancelkulturen och vill nu göra det lättare att avskilja studenter som beter sig ”olämpligt” från högre studier. 

Universitet och högskola måste själva kunna sköta pedagogik och regelefterlevnad. Annars är risken uppenbar att takhöjden i seminarierummen sänks betydligt. 

Själv deltog jag nyligen i arbetet med Göteborgs universitets svar på utredningen som blev resultatet av Perssons korståg mot cancelkulturen. I händerna på expertmyndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ, förvandlades det hela till en tummetott – ”fallstudier” av hur svenska lärosäten arbetar för att ”främja och värna” akademisk frihet. 

Någon definition av begreppet erbjuds inte, vilket onekligen påverkat frågeställningarna. Vi ombads bland annat svara på ”hur vanligt” det är att den akademiska friheten utmanas. Ja, hur långt är ett snöre?

Enligt universitetens Magna Charta från 1988 innebär akademisk frihet autonomi, sammanhållen utbildning och forskning, frihet i forskning och utbildning samt strävan efter universell kunskap. Men departementet styr med ständigt nya krav och direktiv. Nyligen lanserades en massiv satsning på ”ingenjörslandet Sverige”, med ökade anslag till STEM-utbildningar (naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik). Inte fel i sig.

Men för att omfördela kostnaderna aviserar senaste budgetproposition sänkta ersättningar för små utbildningar och fristående kurser som anses (evidens saknas) ligga långt från arbetsmarknaden. Konst och humaniora lär drabbas värst, det senare området har redan idag den lägsta ersättningen per student.

Denna önskan att mer handfast styra studenterna från bildning till arbetsmarknad påminner en hel del om den då socialdemokratiska regeringens reform UKAS, som bidrog till studentupproret 1968. Men vem protesterar mot klåfingriga politiker idag?

Att det framför allt är inom just humaniora och konst som cancelkulturen sägs grassera är måhända en ren tillfällighet. Regeringen kan inte ålägga universiteten att lägga ner specifika utbildningar. Men det går utmärkt att svälta ut dem genom att helt enkelt dra ner på resurserna. 

Så fungerar det verkliga hotet mot akademisk frihet i Sverige sedan länge. Tyst och effektivt.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Åsa Arping
Åsa Arping
Åsa Arping är professor i litteraturhistoria samt dekan vid Humanistiska Fakulteten på Göteborgs Universitet.

Helgessän: Gaza och den akademiska friheten

Utbildningsminister Mats Persson har skapat en tystnadskultur på universitet och högskolor när det gäller kriget i Gaza. Utan oberoende debatt, fri från statlig inblandning har vi ingen akademisk frihet, skriver Åsa Arping.

Andefattigt på Bokmässan

Åsa Arping summerar Bokmässan och tycker att höstens litteraturnyheter är ovanligt andefattiga.

All kunskap finns ett knapptryck bort

Vad händer med kunskapsproduktionen, kulturnäringarna och i förlängningen demokratin när AI-verktygen övergår från hjälpredor till producenter?

Maktspelet bakom en svensk kulturkanon

"Det är nämligen ett i grunden nationalistiskt projekt, sprunget ur det europeiska 1800-tal där makthavarna använde konsten för att styra folkets tankebanor i önskad riktning." Det skriver Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap.