Charlotte Wiberg har sett ”Huset” på SVT. Det rör sig om en dansk tv-serie i fängelsemiljö. Så bra som HBO:s fängelsedrama ”Oz” är den inte, enligt Wiberg som ändå ger den danska serien klart godkänt.
I begynnelsen var Oz. Nej, det är förstås inte riktigt sant. Men Oz var en av de tidigaste serierna under HBO:s tid som kvalitetsseriernas främsta tempel, en tid som nu verkar vara över.
Oz är för mig också kanske den bästa tv-serie som gjorts och med säkerhet i alla fall den bästa fängelseserien – en genre som är dramatiskt tacksam eftersom sluten miljö alltid skapar förutsättningar för stark dramatik, men också naturligtvis för dess speciellt goda förutsättningar för våldsutbrott, maktkamper och vendettor.
Oz var som en evighetslång Shakespearetragedi där olika falanger och personligheter inom fångvärlden utgjorde dramats kontrahenter. När nu en ny fängelseserie, den danska serien Huset, har premiär på SVT blir den oundvikligen jämförd med Oz av mig, vägd och funnen betydligt lättviktigare, men ändå, efter de tre avsnitt jag fått tillgång till, med tillräcklig tyngd för att vara klart godkänd. Ännu en gång kommer alltså ett sevärt danskt drama.
Och än en gång kommer frågan avundsjukt ställas varför Danmark gör det bättre än Sverige, för så är det varje gång det kommer något danskt som är bra. Jag föreslår att vi nöjer oss med att konstatera det goda danska hantverket. Kompositören Martin Dirkov har skapat pulserande bakgrundsmusik som understryker den spänning som byggs upp redan från start och förvaltas väl. Det kokar hela tiden strax under ytan och genomgående skildras förhållanden som när som helst kan koka över, resultera i katastrof. En tryckkokardramaturgi som fungerar väl.
Till skillnad från i Oz, där fångar och personal har samma dramatiska tyngd, är det här utifrån personalens synvinkel som dramat berättas. Det ger stundvis känslan att fångarna är en våldsam massa som hotar individerna i personalen, men i gengäld är personalen inte förskönad.
David Dencik spelar dålig fångvaktare, en rasist som bortser från brutaliteter och allsköns oegentligheter bland fångarna så länge det gagnar honom själv men vid andra tillfällen sadistiskt låter batongen vina. Han gör det bra, Dencik är ju alltid bra, men jag är rätt trött på den negativa typecasting han kommit in i. Sofie Gråbøl och Youssef Wayne Hvitfeldt spelar vakter som trots goda föresatser dras in i onda händelseförlopp. Den moraliska skillnaden mellan fångar och vaktpersonal ifrågasätts alltså.
Serien hade ändå varit bättre om den också berättades utifrån ett fångperspektiv. Men precis som Oz har den inslag av oväntad och omöjlig romantik – alltid den mest intressanta formen av romantik. Jag är nyfiken på hur den andra halvan av serien, resterande tre avsnitt, kommer att gestalta sig.
