Detta är en riktigt bra film, och det inte bara med svenska mått mätt, skriver Charlotte Wiberg som sett skräckfilmen ”Konferensen” på Netflix.
Någonstans skrev någon att detta är den bästa svenska skräckfilmen någonsin. Det måste ha varit en underbar sak att skriva. En rubrik jag länge längtat efter att kunna sätta. Jag vet inte riktigt om jag är enig, men Konferensen kvalar i alla fall utan problem in på topp tre. Och då hade jag gått och längtat efter att få se den sen i vintras, så allt var upplagt för en besvikelse (hur många filmer kan verkligen leva upp till ens febriga förväntningar?).
Att blanda skräcken med humor är ett grepp jag vanligen är tveksam till. Det blir så lätt varken det ena eller det andra. Men med den här filmen är det riktigt lyckat. Flosklerna som bara sprutar fram ur den teambuildinghelg för kommunanställda som filmen utspelar sig under verkligen dallrar i luften som äckliga fettbubblor, och ändå kan man inte få nog.
Här är det som om den allra värsta dumheten under den dumma tid vi lever i koncentrerats, och vi älskar att verkligen få hata den och se den massakrerad till en blodig sörja. Allt från SD och Staffanstorps kommuns ökända rasistiska reklamfilm till äckliga svenska powerpopballader hånas njutningsfullt.
Samtidigt är filmen mindre skoningslös än den slasherroman av Mats Strandberg som den bygger på, och det hade kunnat ses som ett slags irriterande publikfriande eftergift – men jag blir faktiskt bara glad av det. Jag tycker dock att du gör bäst i att både läsa romanen och se filmen. De kompletterar varandra på ett bra sätt.
Detta är en riktigt bra film, och det inte bara med svenska mått mätt, skriver Charlotte Wiberg som sett skräckfilmen ”Konferensen” på Netflix.
Någonstans skrev någon att detta är den bästa svenska skräckfilmen någonsin. Det måste ha varit en underbar sak att skriva. En rubrik jag länge längtat efter att kunna sätta. Jag vet inte riktigt om jag är enig, men Konferensen kvalar i alla fall utan problem in på topp tre. Och då hade jag gått och längtat efter att få se den sen i vintras, så allt var upplagt för en besvikelse (hur många filmer kan verkligen leva upp till ens febriga förväntningar?).
Att blanda skräcken med humor är ett grepp jag vanligen är tveksam till. Det blir så lätt varken det ena eller det andra. Men med den här filmen är det riktigt lyckat. Flosklerna som bara sprutar fram ur den teambuildinghelg för kommunanställda som filmen utspelar sig under verkligen dallrar i luften som äckliga fettbubblor, och ändå kan man inte få nog.
Allt från SD och Staffanstorps kommuns ökända rasistiska reklamfilm till äckliga svenska powerpopballader hånas njutningsfullt.
Här är det som om den allra värsta dumheten under den dumma tid vi lever i koncentrerats, och vi älskar att verkligen få hata den och se den massakrerad till en blodig sörja. Allt från SD och Staffanstorps kommuns ökända rasistiska reklamfilm till äckliga svenska powerpopballader hånas njutningsfullt.
Samtidigt är filmen mindre skoningslös än den slasherroman av Mats Strandberg som den bygger på, och det hade kunnat ses som ett slags irriterande publikfriande eftergift – men jag blir faktiskt bara glad av det. Jag tycker dock att du gör bäst i att både läsa romanen och se filmen. De kompletterar varandra på ett bra sätt.
Alla är klichéer här och du kan roa dig med att ringa in vem du själv är i arbetsplatsgruppen. Själv är jag helt klart den rödhåriga, kedjerökande och vinpimplande Eva (spelad av Eva Molander), som har en viss distans till den pågående idiotin men ändå inte riktigt gör motstånd.
Blodigheten ligger på helt rätt nivå – Konferensen är en slasherfilm med stort S – men den portioneras ut så att den hela tiden förblir effektfull, aldrig för mycket. En hel del effektiv korsklippning och precis rätt tempo hjälper också till. Även skådespeleriet är bra, särskilt Adam Lundgren som den vidrige Jonas.
Men om nu allt är så bra, varför vill jag då inte ta det där sista steget och hävda att detta är tidernas bästa svenska skräckfilm? Äsch, det kan väl kvitta! Huvudsaken är att detta är en riktigt bra film, och det inte bara med svenska mått mätt. Svensk skräckfilm är dock ett sådant sorgebarn att javisst, jag är extra glad att filmen nu är just svensk. Och den bottnar stadig i svensk kommunalmylla och den nya vågen av svensk skräcklitteratur vid sidan av det rena genredraget. Jag hoppas att regissören Patrik Eklund fortsätter göra skräck, eftersom han så uppenbart kan det. Men oavsett kan Konferensen influera unga filmarbetare i landet och så sakteliga kan det kanske byggas upp en stadig svensk skräckkanon. Det vore utmärkt.
