Konst i skuggan av kriget mellan Israel och Hamas

Journalisten Roger Hercz besöker ett galleri i Israel och funderar på hur konsten påverkas av kriget.

Den norske journalisten Roger Hercz har mångårig erfarenhet av Mellanöstern. Nyligen besökte han ett konstgalleri mitt i en krigszon under den pågående konflikten mellan Israel och Hamas. Här är hans berättelse:

Det var inte lätt att hitta till WeArt-galleriet i den lilla staden Karmiel. GPS-signalerna i hela norra Israel är nämligen blockerade av det israeliska försvaret i hopp om att förvirra Hizbollah-gerillans medeldistansraketer från Libanon.

Efter att ha praktiserat gamla metoder – som att använda kartor och fråga människor på gatorna – hittade jag till slut den lilla lokalen. Och visst, den låg i ett farligt område söder om gränsen till Libanon. Ända sedan den 7 oktober, när Hamas attackerade Israel från söder och inledde kriget som nu pågår, har Hizbollah-gerillan attackerat Israel från norr, troligen för att stödja sina islamistiska partners.

Storkrig hotar

Men nu kan det bli ännu värre. För dessa dagar ser vi allt fler tecken på att det kan bli ett storkrig mellan Israel och Hizbollah, ett krig som kan bli betydligt brutalare än det i Gaza. Men i väntan på det öppnades denna konstutställning.

Galleriet ligger i ett industriområde, i en våning ovanför ett kafé. Det var inga välkända konstnärer som deltog i utställningen, bara lokala hobbykonstnärer som hade ett behov av att uttrycka sig. Israeler är ofta ovanligt kreativa och har en stark vilja att uttrycka sig. Och precis som efter  11 september-attackerna i USA hade många ett behov av att uttrycka sina känslor kring Hamas-massakern i Israel den 7 oktober.

Att se ljuset

Det finaste målningen hängde dock precis vid ingången och var målad av en George Dobenko. På avstånd såg det mest ut som en vanlig världskarta. Men när man närmade sig blev det klart att i stället för stater och länder var världskartan målad som två stora, vackra och färgglada blomsterbuketter. Även när allt är som mörkast finns det alltid de som väljer att se ljuset.

Målning av George Dobenko.

Det var dock på denna utställning i norra Israel som jag först hörde talas om en 22-årig kvinna vid namn Amit Mann. Hon hade varit ambulansarbetare i södra Israel. På grund av hennes ovanliga öde hade en av konstnärerna i galleriet målat ett porträtt av henne.

Vid halv sju på morgonen 7 oktober attackerades den kibbutz där Amit Mann bodde, Kibbutz Beeri, precis vid gränsen till Gaza, av Hamas-aktivister. Männen gick från hus till hus och dödade dem de hittade. Amit Mann sprang då till klinikens läkarmottagning i kibbutzen, där hon och andra började behandla sårade.

Men snart närmade sig Hamas-terrorister även läkarmottagningen. Amit försökte kalla på hjälp, men ingen kom. Till slut tog sig terroristerna in, och Mann och alla på läkarmottagningen dödades.

”Ingenting kan skada mig”

Amit Mann.

Ambulansarbetaren hade inte varit någon känd kvinna i Israel. Men efter hennes död visade det sig att hon, strax före massakern, hade gått till studion och spelat in sig själv när hon sjöng en sång. Och så löd texten i den sången hon sjöng:

Ingenting kan skada mig. Inte en annan kvinna, inte kulor från terrorister. Jag har gråtit på natten, jag har varit orolig på dagen, för jag har varit rädd för att något skulle skada mig. Men ingenting ska skada mig.

Så  sjöng hon i inspelningen som nu ligger på YouTube.

Minuterna innan Hamas-aktivisterna stormade läkarkliniken insåg hon dock att allt hopp var ute, och hon skickade ett sista sms till sin familj. “Jag tror inte jag kommer ut härifrån. Be för oss, snälla”. Kort därefter var hon död.

Hon stirrade på mig från det här porträttet. Amit Mann var en vacker ung kvinna med långt hår. Hon såg lugn ut på bilden. Och det var när jag stod framför henne i konstgalleriet som jag plötsligt kom att tänka på ett mejl jag hade fått för sju år sedan. En lokal kvinnlig konstnär, Meirav Ben Moshe, skulle delta i en utställning i galleriet i kibbutz Beeri, av en händelse samma kibbutz som Mann kom ifrån. Och hon ville gärna att jag skulle hjälpa till med att översätta utställningens katalog från hebreiska.

Temat för utställningen var “Gränser”, dessa av människor skapade hinder i naturen som ofta skiljer en befolkning från en annan befolkning. Rakt väster om kibbutzen låg ju gränsen till Gaza, och den israeliska militären hade byggt ett formidabelt gränsstängsel där som skulle hindra att någon någonsin skulle kunna storma in i Israel.

Människorna i de socialistiska kibbutzerna runt Gaza var dock kända för sin fredsaktivism, och många sökte kontakter på andra sidan av gränsstängslet, bland palestinierna i Gaza. Avståndet mellan israelerna och palestinierna var kort, men de stod ändå så farligt långt ifrån varandra.

Tio procent dödades

Men just därför att kibbutzerna var så nära Gaza hade befolkningen där i över tio år också blivit bombarderade av Hamas-raketer – ända sedan islamiströrelsen tog kontroll över Gazaremsan 2007. För dem var det del av livets rutin att springa till skyddsrum.

Medan jag stod framför målningen av Amit Mann började jag leta på telefonen efter den text jag hade blivit ombedd att översätta. Och så här löd delar av den:

”När man lever här, lär man sig att omfamna rädslan. Du lär dig att leva med det som är bra och det som är mindre bra, men det är mycket bra här. I mina ögon är Kibbutz Beeri faktiskt en av de bästa platserna man kan uppfostra barn på. Vi har också varningssystem och skyddsrum, något som palestinierna på andra sidan gränsen inte har” stod det i texten.

Kibbutzen, det lilla samhället, hade runt tolvhundra invånare den 7 oktober. Över tio procent av befolkningen dödades när Hamas-aktivisterna tog sig över gränsen den morgonen. Andra togs till Gaza som gisslan. Galleriet brändes ner till grunden.

Översättning från norska: Jonas Gruvö.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Roger Hercz
Roger Hercz
Roger Hercz är korrespondent för Norges Radio P4 och baserad i Tel Aviv.