Kriget mellan Israel och Hamas har skapat ett informationskaos som gör det svårt att skilja sanning från lögn, skriver Mathias Cederholm.

”Krigets första offer är sanningen” lyder ett välkänt citat. ”Och vi människor lär oss aldrig”, skulle man väl kunna tillägga.

Det nya kriget mellan Israel och Hamas i Gaza har följts av en enorm global flodvåg av propaganda och desinformation. Problemet har alltid förekommit i samband med krig, men inte minst i och med sociala medier ser det annorlunda ut idag än för bara något decennium sedan.

I det informationskaos som uppstår medverkar naturligtvis de stridande parterna, men även miljoner vanliga människor världen över, som skriver, delar vidare, klickar, rasar. De flesta vill inget illa, men mångas omdöme blir det lätt litet si och så med, när ilska och starka åsikter paras med bristande kunskap och källkritik. Opinionsbildare och olika politiska krafter passar på att utnyttja såväl konflikten som människors  ilska och oro för att driva sina egna agendor. 

Utrikespolitik förvandlas till inrikespolitik och ”kulturkrig” i sådana här sammanhang, polarisering är ett av verktygen. Mindre seriösa nyhetsmedier, ”alternativmedier”, och regelrätta påverkanskampanjer drar och sliter i det offentliga samtalet. Inte oväntat har mängden hat mot såväl judar som muslimer mångfaldigats på sociala medier under de här veckorna. Men även hat kan ibland vara orkestrerat på olika vis, de många omtalade Davidsstjärnor som målats på husfasader i Paris visade sig snart vara en påverkansoperation, förmodligen rysk.

Innan vi går in på några konkreta exempel på propaganda, desinformation och missförstånd som fått mer omfattande verkningar, ska det påpekas att det är omöjligt att få en överblick av alla konstigheter som fått spridning främst på sociala medier. Dagligen kommer det mängder av inlägg som blir virala, med rena felaktigheter. Det vanligaste knepet är att plocka en bild eller en video från något annat sammanhang och påstå att den visar något om konflikten och kriget. Det finns granskare som bevakar detta dagarna i ända, och det publiceras så kallade fact checks i mängder, en typ av granskningar som tyvärr i regel inte når särskilt många läsare, och knappt alls dem som verkligen skulle behöva läsa dem.

Att kolla fakta

Vill man få en mer övergripande bild av informationskaoset under kriget kan man själv leta efter ”fact checks”. Man kan exempelvis göra en Google-sökning på någon av de inblandade eller relevanta platser, som Israel, Hamas, Gaza osv, lägga till orden ”fact check”, och avgränsa till senaste månaden, så får man många exempel. Man kan istället använda Googles specialfunktion Fact Check Explorer, och väljer man ”all languages” så får man ofta en hel del sökträffar.

Vill man få en dagsaktuell bild av hur den här floden kan se ut kan man följa BBCs reporter Shayan Sardarizadeh på X/Twitter, @Shayan86, han har närmast dagligen en tråd med granskningar av olika ”fake news”-bilder, videor med mera. Han påpekar själv i en intervju att han aldrig varit med om något liknande när det handlar om mängden desinformation just på X/Twitter. Ett exempel på sådana här virala fejk är vad man kan kalla ”liket lever”-bilder: en man kliar sig på näsan under liksvepningen; någon påstås vara illa skadad ena dagen och uppe på benen nästa; ett barnlik sitter och kollar mobilen.

Narrativet brukar vara att det skulle handla om fejkande offer i kriget, men består egentligen av gamla klipp från exempelvis en filminspelning, demonstration, ett Halloween-firande, eller sammanblandning av olika personer. Det här ”crisis actor”-narrativet har varit ständigt återkommande under senare år i alla möjliga sammanhang. Och även avsändarna kan vara alla möjliga. Kanske litet oväntat har det visat sig att en av de främsta spridarna av sådan här desinformation är den hinduiska högern i Indien, ofta med kopplingar till regeringspartiet BJP och i form av en slags trollfabriker. Perspektivet är i regel antimuslimskt och pro-israeliskt.

X navet för desinformation

X/Twitter är det avgörande navet för spridning av desinformation för närvarande. Det beror på flera saker. Det är där många politiker, opinionsbildare och även journalister befinner sig, vilket gör plattformen till en attraktiv plats för alla möjliga aktörer som vill få ut sina budskap.

Men situationen har komplicerats av att X/Twitter ömsat skinn senaste året, under sin nya ägare Elon Musks ledning. Man har tidigare, liksom andra plattformar, faktiskt försökt hålla undan den värsta stormen av desinformation på olika vis, men flera av de åtgärderna har helt enkelt lagts ned. Resultatet märks i det enkla exemplet att det växt fram ett slags ”elit-konton” som sprider stora mängder felaktigheter och hetsande budskap, inte minst om kriget, och som får väldigt genomslag på X/Twitter inte minst eftersom de tilldelats den där blå bocken, ”verifierats”. Det ökar rejält deras räckvidd, det vill säga hur många som ser deras inlägg. En rapport i oktober pekade särskilt ut sju sådana superspridarkonton, de heter visegrad24, MarioNawfal, sentdefender, spectatorindex, WarMonitors, CollinRugg och CensoredMen.

Men har det varit många AI-fejkbilder som spridits? Det har funnits rätt mycket oro för att detta skulle bli ett omfattande problem i sådana här sammanhang. Men nej, det har varit rätt litet sådant. Det är helt enkelt så lätt att få fart på de där enklare typerna av fejk, ”cheap fakes” som man kallar dem, att AI-bilder inte behövts.

Däremot har misstanken om AI-fejk rotat sig bland allmänheten, vilket har blivit ett problem i sig. När exempelvis människorättsaktivister, eller människor på krigsskådeplatsen, delar autentiska bilder från kriget avfärdar många dem som AI-genererade, vilket gör diskussionen på sociala medier om till exempel dokumenterade krigsbrott tidvis hopplös.

Tilltron till bilder har minskat

Människors tilltro till bilden har minskat avsevärt, och det gör det desto mer angeläget att utveckla teknik för att ursprungs- eller proveniensmärka digitalt innehåll. Sådana initiativ är på gång, och vi får hoppas att de snart får ett ordentligt genomslag.

Ett par informationshändelser i samband med kriget har blivit särdeles problematiska på olika vis. Och det behöver inte alltid handla om felaktigheter.

Den första händelsen, Hamas terrorangrepp inne i Israel den 7 oktober, blev startskottet till kriget. Hamas spred själva många bilder och klipp på de förfärliga våldshandlingarna, och de delades omdömeslöst vitt och brett på sociala medier av personer med olika motiv.

Många ville visa sitt stöd för Israel och offren, andra ville uttrycka glädje över att den svagare David-parten i den långvariga konflikten lyckades skada sin Goliat, och vissa stödde helhjärtat terrordådet. Men vad det stora flertalet glömde var att detta är terrorism-propaganda, och när man sprider sådant material är risken mycket stor att man bidrar till de bakomliggande intentionerna, och som så ofta struntar folk dessutom i hur anhöriga upplever sådant här.

Ofta lades innehållet först upp på Telegram, innan personer sedan spred  det vidare på alla möjliga plattformar, och X/Twitter blev den riktigt stora arenan eftersom plattformen struntade i att vidta några åtgärder. Man kan påminna sig om hur det såg ut kring 2014 då inte minst IS terrorism-propaganda hade ”fritt blås” på de stora sociala medie-plattformarna, med videor med halshuggningar och liknande. Efter omfattande kritik tog då plattformarna ett av de första stora stegen i en skärpt innehållsmoderering.

Varför ville Hamas att detta material skulle spridas? Det visade ju att man kunde komma åt sin Goliat, det avhumaniserade och skrämde israeler, men det slog också in ännu en kil av hat mellan folk, och hat är livsluften för såväl Hamas som de mer extrema krafterna i Israel med Netanyahu i spetsen. Man vill använda hat, hopplöshet och en paria-position hos palestinier för att de ska välja Hamas väg – väpnad kamp och terrorism. Liksom Netanyahu avskyr Hamas dialog, förhandlingar och tal om tvåstatslösning.

Israels propagandaknep

Israel försökte minimera spridningen av dessa bilder, de var naturligtvis väldigt obehagliga inte minst när de dök upp i israeliska barns sociala medie-flöden, och visade dessutom upp ett sårbart Israel. Men efterhand har man hittat ett annat användningssätt. Man visar ett kollage av dessa bilder och videor för journalister världen över, i slutna visningar på landets ambassader. Ett propagandaknep för att försöka behålla nyhetsmediernas sympatier när vedergällningen, de enorma bombningarna av Gaza, började få det internationella stödet för Israel att vackla.

I anslutning till Hamas terrordåd blev ett påstående från israeliskt håll snabbt superviralt och spreds även av medier, politiker och andra i många länder; det  med ”40 halshuggna bebisar”. En sammanblandning av olika påståenden från en israelisk reporter på X/Twitter som sedan omedelbart plockades upp av israeliska medier och politiker, och inom ett dygn var ”sanning” världen över, till och med för president Biden. Faktagranskare gick snabbt ut och påpekade att uppgifterna egentligen inte gick att bekräfta, och efter någon vecka började man tona ned de där ”40 halshuggna bebisarna”, men då hade propaganda-funktionen redan uppfyllts.

Explosionen vid sjukhuset

En annan händelse som omedelbart ledde över i ett informationskaos var explosionen vid al-Ahli al-Arabi-sjukhuset i Gaza den 17 oktober. Vi vet fortfarande idag inte riktigt vad som hände, men det tog bara minuter för världsmedierna att först bestämma sig för att det var en israelisk flygattack med 500 dödsoffer, för att dagen efter tvärvända och säga att det var en raket från palestinskt håll, och snart hänvisade man exempelvis till ljudspår publicerade av israelisk underrättelsetjänst som påstods bevisa det ena och det andra, de visade sig senare med all sannolikhet vara manipulerade.

Nej, det var inte 500 dödsoffer, och frågan är om det ens var vad den Hamaskontrollerade hälsomyndigheten faktiskt uppgav. Journalisten David Zweig har följt den här uppgiftens ”vandring” de första timmarna, och den verkar faktiskt ha grundat sig i en felöversättning av ett pressmeddelande, alternativt i att journalister tolkade uppgifterna utifrån en tweet från Al-Jazeera, som man emellertid inte kreddade. Däremot gjorde inte den Hamaskontrollerade hälsomyndigheten några ansträngningar för att begära korrigeringar av uppgiften när den blev världsnyhet. Diskussionen om och analyserna av vad som faktiskt hände 17 oktober har fortsatt, flera hypoteser har lanserats och några motbevisats. Engelska Wikipedia är faktiskt ofta en fin tillgång i sådana här situationer och man får där en rätt bra genomgång  av explosionen.

Det finns många fler problem när det gäller information och medierapportering om det pågående kriget. Inte minst försvinner lätt konfliktens komplexa bakgrund och historia, som är så plågsamt närvarande för dem på marken i regionen. Informationssituationen blir naturligtvis extra svår när journalister inte ens kan vara på plats och rapportera om det dagliga skeendet, det är så mycket inne i Gaza och även på Västbanken som vi inte får ordentlig bevakning av. Det gör att parterna i konflikten kan påstå allt möjligt som är svårt att verifiera eller motbevisa, och inte minst effekterna av Israels bombningar är svåra att visa upp.

Bara en sådan sak som uppgifterna om antal döda i de pågående bombningarna inne i Gaza, och vilka de är, ifrågasätts på olika vis. Just vad gäller den frågan ska understrykas att statistiken från den Hamaskontrollerade hälsomyndigheten av flertalet seriösa bedömare anses vara förhållandevis korrekt (bortsett från att det kan ta tid att exempelvis gräva fram kroppar ur rasmassor), och att olika försök att verifiera på andra vis pekar i den riktningen. Enligt de uppgifterna var antalet dödade inne i Gaza i början av november 10 328, och bland dem 4237 barn. Men de som så vill ignorerar dessa uppgifter utan att skämmas, och kan hänvisa till att Gaza är stängt och tillgången till information skör. Det har Israel sett till.