Kriminalitet och migration – allt ska lösas med knytnävarna

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

“Det är som att samarbetspartierna helt har missat kriminologernas entydiga budskap om att muskler som hårdare straff inte är någon mirakelkur mot hög brottslighet”, skriver Martin Hägg åtta månader efter att Tidöavtalet presenterades.

Alla som har läst Tidöavtalet kan räcka upp handen. Alltså läst på riktigt, inte bara ögnat igenom rubrikerna och några meningar här och var utan verkligen plöjt hela texten. Politikerjournalisterna viftar antagligen en del men ni var mer eller mindre tvungna att läsa. För de flesta av oss andra är det som med en litterär klassiker – referenserna duggar tätt medan originaltexten får ligga där den ligger. Nej, jag är inte bäst i klassen. Först nu, efter sisådär åtta månader, hade jag en stund över. Jag får väl erkänna att alla de där referenserna också hjälpte till att knuffa mig framåt en smula.

Oj, oj viket avtal! Mer tillväxt, minskad arbetslöshet, kortare vårdköer, förbättrad psykvård, duktigare elever i skolan, mer rättvisa domstolar, lägre elpris och mindre kriminalitet. Ett rosenskimrande paradis står för dörren (lagom till nästa riksdagsval) – om bara samarbetspartierna får råda. Men skutan girar samtidigt betänkligt åt höger: Energibabyn framför andra är och förblir kärnkraften, Vattenfall ska bums ”påbörja planeringen” av ny sådan, kanske, kanske går det att sparka igång Ringhalsreaktorerna igen, målet om ”fossilfritt” ersätter målet om ”förnybart”.

Skämskudden är klimatet. Texten stipulerar visserligen att fossila bränslen ska ”fasas ut” (med mer än bara kärnkraft) men sol och vind är samtidigt bara välkommet om det är kostnadseffektivt varför samarbetspartiernas klimatpolitik mest av allt liknar ett dekorativt pynt på ett redan spikat energipaket. Kanske får man glädjas åt de extra laddstolparna?
Halva texten (30 av 62 sidor) behandlar Kriminalitet, Migration och integration (som en jämförelse behandlas Skolan på 7 sidor och Tillväxten på 5 sidor). Lägg därtill att ”integration” bara nämns ett par gånger i förbigående så framträder en rätt så klar bild av vad Tidöavtalet framför allt är för ett dokument.

Klart är att det mesta i de här områdena ska lösas med knytnävarna. Kriminaliteten ska stävjas med hårdare straff, sänkt straffmyndighetsålder, fler brottsrubriceringar, fler preventiva tvångsmedel, visitationszoner och anonyma vittnen. Med motsvarande tonläge ska problemet med migrationen (ja, migrationen är verkligen ett problem i texten) lösas med fler restriktioner, mer övervakning, färre familjeåterföreningar, kraftigt åtstramad humanitär skyddsgrund och inte minst med ”bristande vandel” som en lika purfärsk som kreativ grund för utvisning. Om och om igen upprepas att Sverige under inga villkor ska vara mer generösa än vad EU-lagstiftningen kräver. Pang på dem alltså – vare sig det gäller brottslingar eller asylsökande!

Så här på kvällskvisten, innan jag somnar med texten i knät (jag får erkänna att avtalet av och till är aningen stackatoaktigt) söker jag förgäves efter proaktiva (förebyggande) krafttag i allt det reaktiva – men finner inget annat än några korthugget pliktfulla formuleringar på slutet. Det är som att samarbetspartierna helt har missat kriminologernas entydiga budskap om att muskler som hårdare straff inte är någon mirakelkur mot hög brottslighet. Dessutom: Skulle en förbättrad integration möjligen ha kunnat vara en av flera vägar framåt i migrationsfrågan – istället för att hela tiden hamra in ett ”vi och dom” även här?

Summa summarum; visst är det SD som styr. Föga hjälper det att man är gruppens enda parti utanför regeringen – när man samtidigt är störst av dem alla. Dessutom har de fyra lovat att inte vara taskiga mot varandra: Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare.

Jag ser framför mig en slottsöverläggning där olika personmotsättningar ur det förflutna råkar ploppa upp och banne mig måste stävjas bums (för att inte det här samarbetet ska gå åt helsike). Men vad har en sådan skrivning för praktisk bärighet? Fröken på dagis kan naturligtvis uppmana alla barn att vara snälla mot den där killen som ändå ingen tycker om – men förändrar detta i realiteten vad ungarna verkligen tycker?

Agendas tv-sända partiledardebatt från 7/5 visar hur svårt det här kan vara. Programledarna hann nätt och jämt lyfta frågan om relationen mellan politiker och kulturutövare innan Jimmie Åkesson slog fast ”att det är helt vansinnigt att ´skamlös vinhora´ får skattepengar för att läsa sagor för barn” – varpå samarbetspartnern och liberalen Johan Persson lika kvickt gav honom svar på tal:

Hur osäker kan man vara, vad tror du kan hända? Vad är problemet… bli inte så himla nervös… Vi kan gå dit tillsammans…

Det är inte lätt att hålla respektfullhetens och värdighetens fana högt när sakpolitiska stolligheter ser dagens ljus i skarpt läge. Vad skulle Pehrson ha gjort? Bakgrunden är Tidöavtalets skrivning om ”kulturlivets oberoende” och ”principen om armlängds avstånd”. (Kulturpolitiken är för övrigt extremt rumphuggen i Tidöavtalet, det står i stort sett bara det här, men det räckte alltså.)

I avtalets inledning finns avslutningsvis en lika överraskande som hoppfull rad om maktfördelningen partierna emellan. Där står att samarbetspartierna ska ha ”fullt och lika inflytande över frågor som projektet omfattar”. 25 procent var alltså – pyttsan! Kunde inte Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ha tagit ett fastare grepp om denna textrad? Resten av avtalet, och verkligheten efter åtta månader, säger något annat. Inte fick var och en bestämma lika mycket.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!