Lisa Bjurwald är kritisk mot mediernas rapportering om Dumpen. Och menar att mycket av det som skrivs handlar om klassförakt.

Svenska medier är mer intresserade av att sätta dit pedofiljägarna på uthängningssajten Dumpen än att rapportera om sexuella övergrepp mot barn. De journalistiska prioriteringarna och instinkterna har hamnat snett. En förövare som tar livet av sig efter exponering får spaltmeter i utrymme, medan de våldtagna barnen – varav en stor del enligt forskningen kommer att växa upp och bli suicidala – knappt ens nämns i nyhetsrapporteringen.

Dessutom envisas medier, inklusive morgontidningen DN med sina beskäftiga ”så här fungerar världen”-vinjetter, fortfarande med att använda grovt stötande uttryck som ”män som vill ha sex med barn” (när det korrekta är ”män som vill våldta barn” (kan varieras med ”män som vill förgripa sig på barn”).

Att ”ha sex med” indikerar enligt experter som Ecpat (och vanliga läsare med åtminstone en halv hjärna) frivillighet och lika delar ansvar; jämför ”spela tennis med” eller ”gå på bio med”. Läser man Dumpens skärmdumpade utdrag från incestforum, där pappor utbyter fiffiga tips på hur man får sina treåringar att sluta krumbukta sig och försöka fly när de blir våldsamt penetrerade, borde ”ha sex med” vara den sista term en frisk skribent vill använda.

Men misstanken växer att det är just där problemet ligger. Det Dumpen granskar är så fasansfullt, såväl enskilda fall som insikten att våldtäkterna är utbredda till och med i civiliserade samhällen, att det är lättare rent psykologiskt att drämma till med gammal hederlig journalistisk översittartaktik än att själva börja granska fenomenet. Dessutom är Dumpens talespersoner tacksamma att fokusera på: de är inga smidiga, medietränade kulturpersonligheter med ”rätt” vokabulär. Klassföraktet skiner igenom i de flesta medelklassiga artiklar om sajten.

Okunnigheten om hur det egentligen förhåller sig med vård, rättvisa och juridisk hjälp i samband med sexuella övergrepp mot barn skiner också igenom i svenska mediers skriverier om Dumpen (ja, det finns en poäng i att markera att det är medier i Sverige som har detta problem. I exempelvis Storbritannien är övergrepp mot barn, inte minst på nätet, ett frekvent granskningsområde för landets journalister). Man implicerar här, eller skriver rakt ut, att det väl bara är att anmäla, då? Låt polisen göra sitt. Men så svartvitt att polisen räddar och nätets lynchjustis förstör är det tyvärr inte.

Vi som tittat närmare på ämnet vet att förövare kommer undan rättvisan med förfärande frekvens, året runt. Som Snippan-fallet visade styrs rättsväsendet fortfarande alltför ofta av patriarkala normer och synsätt.

Vi vet att det ofta krävs orimliga bevis såsom vittnesmål från barn som inte kan tala ännu för en fällning. Att barn kan tvingas umgås med den far eller styvfar som våldtagit dem, utan att mamman kan göra någonting. Tvärtom kan honråka illa ut om hon försöker bryta kontakten. Att både utsatta barn och förtvivlade vårdnadshavare upplever sig som rättslösa i Sverige. Att poliser som i yrket måste gå igenom videodokumentation av övergreppen (felaktigt kallat “barnpornografi” i svenska medier, trots envetna försök av expertisen att utradera begreppet) själva behöver traumastöd.

Och att barnen på filmerna, de som utnyttjats tusentals gånger (ja, så många våldtäkter handlar det ofta om, det kan man läsa sig till i polisutredningarna) ofta inte ser någon annan utväg än just självmord. Är privatjakt på pedofiler lösningen? Nej. Men också: Är det övergreppen i sig som är problemet, eller de desperata reaktionerna på dem? Det tål att tänkas på vid svenska redaktionsmöten.