Hanna Hellquist är lika trött på att vara känd nu som hon var i januari. Det framgår när Dagens Nyheter publicerar hennes text igen. Ajabaja DN! I övrigt ger Fredrik Virtanen bara njutbara lästips i veckans genomgång av kulturtjofräset.
Dignitären kallade mig ett problem, skriver Stefan Lindberg i Expressen och det är en ljuvlig text. Om text. Och om kvalitetsförfattarens närmast omöjliga ekonomiska villkor. Även för Stefan Lindberg, som tillhör toppskiktet. Men den rymmer också passager om hur man ska skriva, enligt andra, och alla dessa åsikter alla har och som även kan översättas till en simpel Kulturkanonen-skribent också. Läs den fina texten av herrn i slips.
*
Ja. Som ni förstår av dessa inledande rader – cirkulera, cirkulera, det finns inget att se här idag. Nästan inget av det ni älskar allra mest. Nästan inga nedrigheter. Inga små gliringar. Ingen oförblommerad bitterhet. Inga sarkastiska tasksparkar. Ingen konstig humor.
Det blir trevligt idag.
Skälen till det är många.
Till exempel är det enda som hänt att SD:s Björn ”Sillamackan” Söder vansinnestweetat, igen, och raderat, igen. Denna gång gjorde han en koppling mellan Pride och pedofili. Man tar sig för pannan! En text i ärendet skrevs av Sydsvenska Dagbladets Gabriel Zetterström, Jomshof och Söder twittrar medan regeringen kan leka anständig, som jag dock inte läst, och anledningen till det kommer att få sin förklaring alldeles strax.
*
Sedan har kreditvärderingsinstitutet Fitch nedgraderat USA:s kreditbetyg från AAA till AA+ och börserna passade då på att börja falla. Det har inte en enda kultursida brytt sig om. På goda grunder. Vad skulle det ha med kultur att göra?
*
Men det främsta skälet till dagens gedigna trevlighet är att min dator, en rostig gammal Macbook Pro, fått spader. Det innebär bland annat att mejl jag skickar inte går iväg, går iväg men inte kommer fram, eller kommer fram tomma, eller halvtomma. Det hela är gåtfullt och irriterande. Jag borde uppgradera MacOS High Sierra till något fräschare operativsystem, misstänker jag, men senast jag fick för mig något så dumt skrek datorn högt att det saknades minne. Jag tänker att denna gamla burk inte kommer klara en uppgradering.
Lång story kort: Jag har bara med stora svårigheter kunnat läsa kultursidorna online. Inloggningarna har glömts bort. Så jag har nästan enbart läst kultursidorna på papper.
Och vet ni vad jag märkt?
Jo, att papper är, tamejfan, en oslagbar upplevelse.
Tänk om någon uppfann papperstidningen idag – vilken uppfinning! Alla skulle älska den. Alla. Även barnen. Det skulle delas ut priser i nobelklass för en sådan innovation. Man kan till och med ta med tidningen i en liten rulle under armen när man tar en promenad.
Man blir också härligt mild i sinnet. Varje text blir bättre när man hör hur texten prasslar.
Till exempel skrev Elias Björkman, Svenska Dagbladets film- och tv-redaktör, en mysig exposé över tv-serier och moralpanik under snart 100 år, Kampanjen mot serierna var ogrundad, som hade runnit förbi på en tråkig skärm. Och det är nästan, nästan, som så att jag kände mig tillräckligt skön och avslappnad i hammocken för att orka läsa Björn Werners nittiosextusen tecken långa artikel om Gamla stan i Stockholm. Helt sjukt. Här tänkte jag skriva något lätt syrligt om vad det kan vara för magnifik ekonomisk deal han fick när han lämnade kulturchefsposten på GP för att bli SvD:s sluggerflanör, men så kom jag på att jag är mild i sinnet. Gamla stan kan bli som Disneyland, är den lite mer raffiga rubriken på nätet. I papperstidningen det mer trevligt lama och civiliserade ”Slaget om Gamla stan”.
*
Att Lena Andersson är Sveriges intressantaste skribent har Kulturkanonen redan slagit fast, och första delen i SvD:s understreckarserie ”Vad är en människa” (Nej jag skojar eller hånar inte detta episka sommartorkatemat heller) Därför kommer en maskin aldrig lära sig berätta är således automatiskt mycket läsvärd. Lena har förstås fel. Eller rätt. Hon har rätt och fel. AI-robotar kommer, kan redan, skriva som Camilla Läckberg och Pascal Engman. Men inte som Lena Andersson.
*
Nu måste jag be om ursäkt till i synnerhet Sydsvenskan och Göteborgs-Posten vars pappersprodukter jag inte har tillgång till så ni tigs i övrigt ihjäl denna vecka.
Dagens Nyheter är i vanlig ordning inte riktigt lika pigg, oväntad och smart som SvD på papper (på nätet är DN, som sagt, bättre) men klart starkare på nyhetsbevakning även inom kultursektorn. DN är en fine produkt men jag måste bli lite surmulen här. Och nu är vi tillbaka online:
Vad är DEALEN med att Hanna Hellquists gnäll över att vara kändis publiceras igen? Jag tillhörde dem som inte provocerades, jag fattar mycket väl hur jävla pestad hon blir var hon än går, men många blev rosenrasande och suckade över divalater. Den publiceras nu som om det är en ny text under en lam vinjett som ”sommarläsning”?
Det är en dålig deal för prenumeranter. Särskilt dålig eftersom DN:s redan ständigt smyghöjer prenumerationspriset. Svärmor fick nyligen en smärre chock och var nära att trilla av pinn när hon såg vad som hänt med priset. (Jag ”känner” samma sak men DN meddelar ”att just nu kan vi inte visa några pdf-fakturor. Detta beror på att vi byter fakturasystem. Tack för er förståelse!” så jag vet inte riktigt, alla dessa autodragningar gör ju vem som helst utfattig.)
Finns det inte något slags lag som hindrar prishöjningar utan att det kommer ett klart och tydligt brev som berättar den saken? Nä, antagligen inte. Vi lever i nihilismens tid. Och kostymavdelningen på DN utnyttjar detta till max.
Ajabaja, DN! Detta är inte bara fel typ av återvinning, det är ful återvinning.
Jag kan avslöja för Konkrets läsare: Hanna är exakt lika trött i dag på att vara kändis som hon var i vintras när texten först publicerades!
Vad blir nästa steg i denna recycling? Faktum är att DN har så pass jättemånga svinbra texter i arkivet att de kan skära ner personalen till ett minimum. Skulle någon kunna skilja en ny Bengt Ohlsson-text från en 15 år gammal Bengt Ohlsson-text? Skulle inte en AI-app kunna matas med barndomsminnen och sedan skriva en Alex Schulman-krönika helt på egen hand?
[sommar 2023]
Jag vill vara högst seriös nu: Nej, Peter Wolodarski och Björn Wiman. Det är fel att paketera om en gammal Hanna Hellquist-text och sälja den som ny. Det är ett typexempel på hur planet börjar slutta. Facket bör sätta ner foten.
*
Fula jeans var inte det värsta med Östtyskland, skriver Fredrik Persson-Lahusen i Aftonbladet om två nya DDR-böcker och där önskade jag sannerligen att Aftonbladet fortfarande fanns på papper, förutom hos stryktipsfarbröder, för texten var rik och rätt underbar, och den hade lyft till rik och alldeles underbar på papper.
*
Och till sist: Så här ser skräckbildenav borderline-kvinnor ut, skriver Charlotte Wiberg i en sorts sågning av tv-serien Fatal attraction som vänder och vrider på kaninkokerskan Alex Forrest som Glenn Close en gång odödliggjorde på bio. Yngre läsare får googla. Bra text, och det förefaller inte som att någon bör teckna ett SkyShowtime- eller Tele2Play-abonnemang för just denna serie.
*
Detta var allt från veckans trivsamma Kulturkanonen.
Nästa vecka kan allt hända.
Ha det gött, som Glenn Hysén skulle sagt och vad skulle Glenn Close heta om hon gifte sig med Glenn Hysén? Just det. Glenn Close. Det skulle finnas två Glenn Close. Eller två Glenn Hysén.
