KULTURKANONEN: Alla vill veta var du köpt din dumma tröja och vem du ligger med

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Hanna Hellquist, Alex Schulman, Ann Heberlein och alla andra som någonsin vågat använda ordet “jag” fick rejält med smörj denna vecka. Fel, fel, fel, skriver Fredrik Virtanen i veckans jättelånga strålkastare i kulturmörkret.

Klockan är 12.09, det är torsdag. Nyss, alltså för femton minuter sedan, såg jag på biografen Grand där Olof Palme såg sin sista film, Tillsammans 99, uppföljaren till Tillsammans som utspelade sig 1975.

Lukas Moodyson är sindssygtsindssygt säger jag! – skicklig på kvicka personporträtt. På inte ens en eller två ynka manussidor dialog per huvudperson lyckas han fånga millenniumsamtidens mest välkända kulturella och politiska arketyper.

Kultursverige är lika enkelt att diskursa för den som har Moodyssons hjärna, noggrannhet och snabba fotarbete. Alla är förutsägbara, alltid hela tiden. Alla skriver samma sak om och om igen.

Och kanske är det så det bör vara?

Såhär: Man (kulturjournalisten) valde en gång en position. Sedan slåss man för den positionen tills koskällan slutar säga klink-klonk. Naturligtvis förekommer små förändringar, av typen som att löst och ledigt röra sig mellan triphop och hiphop i enstaka debatter, en position som råkar vara ledig, som saknas, och så förfäktar man den, men man börjar aldrig helt plötsligt spela gothrock när man nu positionerat sig som hiphop.

På det stora hela är utvecklingskurvan hos en kulturskribent lika väntad som Olle Sarris rollkaraktärers utveckling mellan 1975 till 1999, the last days of kommunistdisko.

Nu låter detta som att jag dissar Moodyson – verkligen inte! Nu låter det som att jag dissar skribenterna på Sveriges största kultursidor – möjligen, men inte alls säkert.

Många, många gånger här i Kulturkanonens sjumånadershistoria har de ekonomiska villkoren, kotterierna och konkurrensen i branschen rannsakats, tänjts ut och dissekerats som en groda med förhudsbråck, under mikroskop, förvisso ett sånt där billigt barnen får men ändå dugligt.

*

För några veckor sedan under den småputtriga mysiga och spaltfyllande Mig, migsjälv och jag-debatten kring huruvida Patrik Lundberg och författare är självupptagna och om det i så fall skulle vara ett problem (alla visste svaren: Ja, naturligtvis. Nej, om en text är bra är den bra) så påpekade jag att debatten egentligen handlar om Allersifieringen av kultursidorna (damtidningifieringen, om man vill uttrycka sig lite ”modigt”).

Och HOPPLA nu blev det lajkfest från kultur-arketyp-diskursen Grabbarna Grus när Philip Warkander, ”universitetslektor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida”, dammade på jagfixeringen i – just det – kulturjournalistikuniversat. Det sprattlade till i min gamla telefon. VÄL RUTET, messade redaktör Gruvö på Konkret,  ÄNTLIGEN, skrev en annan. (Jag ville be dem teckna en prenumeration till originalet till texten men min välkända blygsamhet förbjöd mig.)

De skryter om att de får ligga – hur kan ni bry er? var en skitbra text. Rapp, sluggig, den fångade även något många tänkt på. Särskilt då seriösa människor som skriver asseriösa grejor som aldrig kommer in eftersom Hanna Hellquist står och runkar på allt utrymme…Nämen stopp här.

Stopp stopp stopp.

Hanna Hellquist konkurrerar inte med en enda kulturskribent. Hon skriver i DN:s specifika damtidningsbilaga. Därefter nämns Alex Schulmans skröna om att han har sneda tänder.

Stopp igen. Stopp stopp stop Stoopendaal.

Herregudarskymning, den texten är den bästa Schulman skrivit! En amazing tidningstext.

Alla dessa textmängder av undermålig jagjournalistprosa orkar vi i klägget överhuvudtaget inte läsa.

Vidare hoppar Warkander på Ann Heberleins mjukisgrejor i Svenska Dagbladet och han har tydligen inte läst dem heller för de håller skithög klass, dessutom ständigt med filosofiska och litteraturvetenskapliga referenser för att göra det ”lite mer kultur” (grejor som omedelbart skulle strukits i tvättäkta dampress).
Så var Warkanders text då verkligen ”skitbra”?
Visst, ja, absolut.

Den var till exempel underhållande, vilket i grund och botten är det enda som är viktigt såvida man inte lär sig något. Och han har rätt. Men exemplen var fel. Och tyvärr ligger den saken i sakens natur. Alla dessa textmängder av undermålig jagjournalistprosa orkar vi i klägget överhuvudtaget inte läsa. Den där skiten bara syns. Som en välsminkad gris skvalpar den runt, motsägelsefullt flärdfull, och finns där för människor som inte läser kultursidor men som gärna läser ”starka människoöden”.

Och det var därför Grabbarna Grus älskade att Warkander skrev ett destillat av Kulturkanonens samlade verk, som Lydia Sandgren brukar säga.

*

Kulturbrat Jack Hildén svarade Warkander roligt i…eller vänta, vi börjar i en annan ända. Såhär: Jag har varit öppen med mitt bias mot (heter det bias mot, eller bias för?) Aftonbladets kultursidor. Den var ”min tidning” i nästan 25 år så det är klart att jag hejar på mina gamla kamrater i kulturkampen mellan de sex drakarna som skildras – och avgörs – i denna spalt.

Tyvärr har jag tvingats konstatera, närapå vecka efter vecka, att huvudkonkurrenten Expressen är bättre. Piggare, är ett bra ord, och även intellektuellare. Där finns en mix, kort och långt, högt och lågt, snabbt och långsamt. Aftonbladet har, som beskrivits ingående, både nu och historiskt tagit på sig en mer uppfostrande, moraliserande roll – vänsterns eviga dilemma – samtidigt som man försöker vara folkliga i en smal genre. Det låter förvirrat och blir det också. Men de kämpar på.

Naturligtvis är det enklare att vara en glad halmhatt än en dyster ros.

Därför var det finfint att notera att Jack Hildén laddat upp och redan i puffrubriken uttrycker han min åsikt: Jo, jag vill läsa texter om Garplinds sexliv (mer exakt är min åsikt denna: Jag vill veta var du köpt din dumma tröja och vem du ligger med så länge du skriver skitbra).

 Men så gör The Jack även en rolig notering kring Warkanders tjat om hur låååånga texterna är, som om det finns någon sorts brist på ord här i världen:

”Vi löper faktiskt ingen överhängande risk att göra slut på dem. Det är inte som Amazonas regnskog. I morgon kommer nya tecken!”

Väl rutet, Jack, och kul.

*

Inte nog med det: Jacketyjack stod för ännu en kanontext i Bladet, onödigt lång dock, om Tom Malmquists bok om Victor Malms föregångare som ”Expresssen-Malmen”: Det mesta drunknar i en självfixerad ordgröt och det är inte den sågning som rubriken antyder.

*

Annars är det en annan gammal musiker (Tom Malmquist var en duktig countryartist som barn) som hyllats mest i veckan: Annika Norlin, som i stort sett genomgående råhyllats. ”Stacken” är en fantastisk roman skrev till exempel Sara Berg i Sydsvenskan.

*

Apropå Sydsvenskan: Klockrenast, direkt briljant (och så kort att inte en enda millimeter regnskog utrotades) var tidningens kulturchef:

”Tidsandan på kultursidor 2023: Allt självutlämnande är problematiskt. Utom porr”, twittrade Ida Ölmedal på X.

Behöver jag förklara att Ölmedal syftar på alla Grabbarna Grus (mig inkluderad om hon läser VLT) som hon verkar mena har hyllat Linda Skugges porrförsäljning men samtidigt älskar Warkanders text om egokletet? Ja, antagligen. Behöver jag då även förklara att invändningen mot Ölmedals träffsäkra tweet är kvalitetsaspekten? Ja, antagligen.

Det är alltid kvalitetsaspekten.
Och, vilket vanligen hänger samman: avsändaren.
Låter det rörigt? Såhär då:

När Svenska Dagbladets Andres Lokko förrförra veckan skrev privat och personligt om sin beroendesjukdom i Mitt liv utan sprit ses som helt meningslöst och veckan efter skrev Linda Skugges respektlöshet visar vägen framåt är det två sidor av samma mynt.

Möjligen vill jag, ganska så upprört, invända att Andres syn på kritikern som lika stor – om inte rent av större! – än konstnären är…ja…eh…hm…vi slutar där för det är strängt taget en annan fråga än den vi diskuterar här i dag.

Idag är ämnet rökrutan. Just precis den ruta som Lukas Moodyssons och Rubens Östlunds joint venture The Smoking Square 23 kommer handla om.

I grund och botten är filmens plott enkel: En massa jävligt underbetalda älskare av god kultur som kedjeröker för att stå ut med en sjaskig, hård, kommersiell, vänskapskorrupt värld där de tvingas slåss mot varandra för att behålla sina positioner och kunna betala hyran.

Allt detta debila tippande som föregick tillkännagivandet av Nobelpriset är sannerligen ett slöseri med digital regnskog

Allt medan fyra tjocka gubbar som var brats och gjorde varenda seglarvecka förutom Åhus Race Week sommaren 1999 skrattar så de kiknar åt dessa obegripliga töntar. Vafalls, varför blir ni inte bara copywriters?

*

Kortisar? Okej, kortisar.
Att Jon Fosse tilldelades Nobelpriset i litteratur är värt att nämna, naturligtvis, men till detta rika material hittar ni utan hjälp från expertisen. Åsikt: Småtrist med en kändis, tycker Kulturkanonen men lider samtidigt med de förbigångna landsmännen Karl Ove Knausgård och Dag Solstad.

Att Norge rules Scandinavia står bortom allt tvivel sedan länge. De har olja. De har gas. De har högt i tak. De har litterära genier. De har betydligt, betydligt mer stålar till litteraturen. Visste ni att en roman kostar över 400 kronor och att typ varannan mellanstor stad har pengar till litteraturfestivaler?

Å andra sidan kostar ett paket cigg 130 norska spänn.

*

Allt detta debila tippande som föregick tillkännagivandet av Nobelpriset är sannerligen ett slöseri med digital regnskog men, hey, vad ska annars bokmässebakfulla kulturredaktörer fylla spalterna med? Det enda vettiga svaret, direkt magiskt, gavs av Malte Persson i Expressens enkät (ingen länk behövs):

– En vietnames. Jag baserar denna konspirationsteori på att Svenska Akademien serverade bánh mì på sitt bokmässemingel.

Roligt.

*

Vi närmar oss slutet, men några grejor måste nämnas först.

Björn Wimans veckobrev, eller allt han skriver faktiskt, är ofta en fröjd av ett särskilt skäl: han har ett jävla schwung när han skriver. Man fattar att ord bara flödar ur karln. Wiman kan skriva 2500 tecken på 30 minuter om vadsomhelst närsomhelst, precis som Anders Hvidfeldt kunde.

Den här gången var brevet också roande eftersom…ja, han kan bara inte släppa att DN inte lyckades knäcka Svenska Akademien, att DN fortfarande inte har samma skyhöga status som Svenska Akademien. Man kämpade ju sjukt hårt där 2017.

Nu är Björn liksom bestört över att DN-verklighetsbeskrivningen av händelseförloppet som DN lanserat för sina egna läsare i åratal inte delas av alla andra, och i synnerhet inte av Svenska Akademien själv!

Tammefan att det är upprörande, så kulturchefen skriver:
”I morgon är det återigen dags för tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur. Ansvarig för Svenska Akademiens Nobelprisarbete är Anders Olsson, som har laddat upp med att ge en intervju i den nederländska tidningen de Volkskrant, där han bland annat beskriver DN:s granskning av den så kallade Kulturprofilen 2017 och Akademiens sammanbrott året efter som en riktad attack som ”främst skapades utifrån…”.

(Därefter måste jag stryka lite eftersom Wiman skriver kränkande saker till en svensk publik som var riktad till en holländsk om en, kanske två, svenska personer, varav en är död, men det väsentliga är slutklämmen:)
”En påminnelse, så här dagen före, om att Svenska Akademien inte är fullt så utvädrad som många föreställer sig.”

Utvädrad!

Mmm…utvädrad. Här hänvisas till Kulturkanonens minutiösa genomgång av HR-chefsträsket och den makalösa PK-byråktratin på DN från i våras med rubriken Ger AB Kultur ett ”Svar direkt” på hämndporr-försvaret?

*

Apropå AB, Karin Pettersson har inte ens orkat skriva ett kulturbrev denna vecka! Kanske lyssnade hon på Victor Malms ”skriv kort, helst inte alls”-uppmaning nyligen.

Bäst brevskrivare är ännu, dock, Svenskans Lisa Irenius, även om borgerlighetens mäktiga kulturqueen inte varit riktigt så matig i breven under hösten som i våras. Anas en tendens? Jag håller ögonen på detta.

*

Det tål att upprepas: ”Tidsandan på kultursidor 2023: Allt självutlämnande är problematiskt. Utom porr.” är en kanontweet av Ida Ölmedal på X.

*

Klockan är 16.42, det är ännu torsdag. Som jag, och Maritza Horn, brukar säga:
Om man lyssnar till sitt hjärta får man frid och ro.
Vi ses nästa fredag, det ser jag fram emot.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.