Samtiden är tom och eländig, ett kaninhål, allt är meningslöst. Kanske kan Ulf Lundell trösta Victor Malm? funderar Fredrik Virtanen i veckans genomgång av den svenska kulturparnassens eskapader.

Livet är meningslöst.

Så långt är saken klar.

Om det inte vore för några enstaka människor som möjligen, möjligen inte, behöver mig hade jag gjort en Farväl Las Vegas för flera dagar sedan. Eller använt pickan som käre gamle Hunter S för att senare få min aska skjuten ur Kulturkanonen av Johnny Depp.

Om meningslösheten råder inget tvivel.

Men beror det på Instagram? Att se alla influerare leva lyckliga, rika, fantastiska liv, bidrar det till mening? Eller bidrar det snarare till avund, irritation, känslor av tillkortakommanden, misslyckande, värdelöshet, jagsvaghet – ja, alltså: jagets onödighet. Mitt jags.

Eller beror det på kultursidorna? Att se alla influerare med examen skriva lyckliga, rika, fantastiska artiklar borde väl bidra till mening? Eller bidrar det snarare till avund, irritation, känslor av tillkortakommanden, misslyckande, värdelöshet, jagsvaghet – ja alltså: jagets meningslöshet? Mitt jags.

Kata Dahlström, Hinke Bergegren, Texas Ljungberg och jag satt och pokulerade kring detta på Prinsen medan vi högläste ur Victor Malms inkännande artikel i ämnet. ”Det är inte influencers som får oss att må skit.”

Alla uppskattade vi rubriken. Inget tjafs, ingen brasklapp, inget jönseri om att det möjligen är så att ”vi” inte mår skit, och om det finns någon enstaka jävel som inte fattar att hen mår skit så är det en oväsentlig läsare, som bara råkat förirra sig in på en kultursida och strax hittar tillbaka till sportsektionen igen.

Kulturchef Malm är, vilken vi varit inne på i en bisats här tidigare, något av en luddit. En motvillig sådan, förstås. Därför är han noga, för att inte säga petnoga, med att dra lite läckra exempel från förr i världen för att visa att intet är nytt under solen – folk mådde skit förr också! Ha, gotcha! 

I det där eländiga glappet mellan ens eget sjukt värdelösa pissliv och skildringar av liv, där briljerade Malm med sina färdigheter i litteraturkanonen: Cervantes lät Don Quijote bli en vilt svingande deppgök på grund av alldeles för mycket skärmtid framför riddarromaner, och Gustave Flaubert skapade en liknande tragedi för Emma Bovary som satt timme efter timme och scrollade tummen ur led framför romance.

Som tredje exempel tog han Lisa Irenius, kulturchef på SvD, och där blev det konstigt. Cervantes, Flaubert, Irenius, något stämmer inte. Cervantes, Flaubert, Hemingway – ja. Cervantes, Flaubert, Lagerlöf – ja. Men Cervantes, Flaubert, Bianca Ingrosso?

Det var kort sagt så att Malm slet i sitt anletes svett för att komma på ett tredje exempel, nån enda självhatande romanfigur som kollat för mycket på Netflix måste det ju ända funnits i alla böcker som utkommit sedan Gutenberg pressade ut Bibeln på 1450-talets världsmarknad? Nej. Fanns inte. Det fick bli Irenius.

Victor Malm kapitulerade öppet och läckert för sin inre luddit – igen. Jag tror att han blev särskilt tagen av en bit fakta som Irenius lade fram i den utmärkta kolumn han svarade så utmärkt på, ”Överklass-lajv är inte det verkliga problemet”. Där förklarar Irenius, förutom att pinpointa den mänskliga tomheten till att vi faktiskt tror att det går att shoppa sig lycklig (samt nutidens brist på byalag!), att en fjärdedel av människorna idag ser sina liv som meningslösa (vilket Joel Haldorff redan upptäckt i Corren).

En fjärdedel! En fjärdedel som inte har byalag. En fjärdedel som anser att livet är meningslöst!

Det är helt otroligt.

Det är helt otroligt att 75 procent inte ser sina liv som meningslösa. 

Men med tanke på hur läskigt fort meningslöshetskänslorna ökar – för 20 år sedan var samma siffra 6 procent – så står det inte på förrän åtminstone hälften inser vad varje intelligent person inser: Tomhet, idel tomhet.

En av dem är förstås Victor Malm. Han hann bara med tolv eller femton rader efter den toppmoderna inledningen av sin text, sedan kunde han inte göra annat än att falla till föga för vad hans ludditiska själ innerst inne visste hela tiden. Han vägrade förvisso hårdnackat att lägga hela skulden på Bianca Ingrosso och Kenza Zouiten (vilket det kliade i Irenius fingrar att göra men till sist klickade hon på delete för hon mindes att SvD-läsarna inte vill ha åsikter, de vill tänka själva, och de blir så förbaskat arga på Östermalm om någon har en åsikt de inte delar och då faller prenumerationsstocken och sedan vet man inte var det slutar för gamla Svenskan) men han ger sig på något lika ikoniskt: den lilla superdator vi numera har i handen dygnet runt.  

Malm valde att vara helt öppen, helt ny, helt frisk inför världen. Han gav en ljuvligt ärlig skildring. Av. En. Dag. I. Victor. Malms. Liv. En mardrömsbetraktelse på minimal yta över av Den Stora Meningslösheten:

”Alltmer liknar denna kontakt med verkligheten en sorts kaninhål: Bortslösurfade timmar mellan godtyckliga associationer, nätshopping, Netflixbläddrande, Twitterscrollande, som 9 gånger av 10 saknar betydelse för mig, min flickvän, mamma och alla jag känner genast jag stängt av telefonen. Jag tvivlar på att jag är ensam om den erfarenheten, som i grund och botten betyder att erfarenheten av verkligheten blir privat och ritad i sand. Jag har den ensam, den betyder ingenting och försvinner genast. Så går en dag och ännu en. Ingen av dem innehåller något. Meningslöst? Jag får hellre influensan. Det är en större känsla av liv.”

Svart.

Kolsvart.

Och han talar för oss alla. 

Alla vi som läser kultursidorna.

*

Det var nästan allt för i dag. Men lite kort bara:

1. Staffan Lindberg i Bladet skrev starkt under rubben ”Brev från de försvunna gangsterpapporna” om en ny bok av Alexandra Pascalidou, ”Var är papporna?” som verkar vara bra. Iså fall får vi säga: Varmt välkommen tillbaka, Alexandra.
2. Veckans AI (man måste, enligt dekretet, nämna AI i varje artikel som skrivs åtminstone resten av året): Kritikern Fredrik Sjöberg recenserar AI-författade och det ”Är helt förskräckligt”, icke helt oväntat. Pigg idé. Av förlaget Novellix.
3. Wenche Myhre! Det är speciellt varje gång den på alla vis förstås suveräna norska sångerskan Wenche Myhre nämns på en svensk kultursida. Hände senast 1972. Nu var det dags igen, kul. Men OMG, truten! Tvätta munnen med tvål, Gunilla Brodrej! ”Den norska flaggan hör hemma i röven”, vilket förfärligt språk, talade ni verkligen så på 50-talet?

*

I övrigt är jag alltså för överväldigad av meningslöshetskänslor för att underhålla er mer. Men. Jag ser fram mot Ulf Lundell nästa vecka. Alltså recensionerna. Två nya Vardagar, nummer 8 och 9, har recensionsdatum på torsdag. Låt mig gissa hur redaktionernas resonemang gått: Nja, alltså förra året var det ju bara hyllningar. Suck. Men. Jo. Okej. Det kändes rätt då. Men nu…nä. Nu är det hög tid att ta in de recensenter vi kan förvänta oss kommer vilja sänka gamle Ulf. Ja! Så gör vi! Det som ska upp, ska sedan ner, Ulf är helt medveten om det, det har han varit i 50 år. Vi ger Vardagarna till…hm, har vi någon recensentkvinna under 35 som älskar Camilla Läckberg och Pascal Engman och inte vet vem Ulf Lundell är och som liksom skriver helt utan bagage? Det är ju ett skitfräscht grepp, piggt, oväntat, så gör vi! 

Vi får se. 

Jag har läst 8:an och tror att den ångestridne nutidshataren Victor Malm kan finna starkt värmande tröst hos Ulf Lundell. Mäster Ulf vet allt om hur det är att vantrivas i en enfaldig och meningslös digital samtid, ställa sig frågan ”Är vi lyckliga nu?” och svara ett rungande: hell, no! 

Me, too.