KULTURKANONEN: Barnen måste få ett glas öl

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Det var ett rörande ögonblick i svensk tidningshistoria, konstaterar Fredrik Virtanen efter veckans ”ovanliga” enighet på landets sex största kultursidor.

Det var stort.
Det var mäktigt.
Det var rekord i goodwill.

Sex mäktiga folkpartister gick ut i gemensam dans på den offentliga arenan, för en gångs skull alldeles överens. De där vanligtvis så våldsamma grälen, de som brukar skapa dålig stämning i spänningspunkten mellan rosa, grönt och marinblått – allt det där trista var som, poff, bortblåst.

Alla var eniga, alla bar fin halmhatt, alla publicerade samma text. Skitsnyggt.

Det roliga är att så sent som förra onsdagskvällen hade ingen av dem ens kunnat föreställa sig att de snart skulle fatta varandras händer, krama dem innerligt och gå gemensamt in i solnedgången.

*

 Den historiska enigheten började enligt Kulturkanonens källor med ett grupptelefonmöte förra torsdagen klockan 11.30. Sedan gick förloppet fort, det var bara en halvtimme till lunch.

– Hej! Karin Pettersson här, kulturchef på Aftonbladet. Ni undrar kanske varför jag bjudit in er till ett telefonmöte. Vi har ansvar för landets största kultursidor och är oense om mycket.
– Verkligen om mycket, svarar de fem spontant.
– Men barnen, visst är vi överens om barnen? säger Karin Pettersson.
– O ja, barnen. Astrid Lindgren, Astrid Lindgren, läsning, bildning, barnen, Astrid Lindgren, svarar Björn Wiman på Dagens Nyheter.
– Jag har just fått barn, säger Victor Malm på Expressen, barn verkar väl okej.
– Läsning hos barn är viktigt, säger Lisa Irenius på Svenska Dagbladet.
– Läsning är jättenyttigt, säger Ida Ölmedal på Sydsvenskan, och kanske särskilt hos barn.
– Visst, säger Johan Hilton på Göteborgs-Posten, whatever.
– Det behövs krafttag för att stoppa läskrisen, säger Karin Pettersson.
– Krisen slår brett, de flesta undersökningar visar att läsningen minskar i nästan alla grupper, säger Björn Wiman.
– Konkurrensen från skärmar och sociala medier blir allt hårdare, säger Lisa Irenius.
– Läsning är nyckeln till bildning och till historien, men också en förutsättning för människans frihet, säger Victor Malm.
Here, here, säger Ida Ölmedal.
Hear, hear, heter det, säger Björn Wiman.
– Kan ni inte bara hålla sams? För en gångs skull, säger Karin Pettersson.
– Ja. Förlåt. Barnen. Astrid Lindgren! säger Björn Wiman.
– Vi har ansvar för landets största kultursidor och är oense om mycket, säger Ida Ölmedal.
– Instämmer, säger Lisa Irenius.
– Men inte om barnen, väl? säger Karin Pettersson.
– Man hoppas att barnen ändå får ett glas öl, säger Björn Wiman.
– Va? säger Victor Malm.
– Du är så ung, säger Björn Wiman.
– MEN SLUTA BRÅKA NU, säger Karin Pettersson. Vi har ansvar för landets största kultursidor och är oense om mycket. Men inte om barnen.
– Inte om barnen, säger Ida Ölmedal.
– Men… när var vi oense senast? säger Johan Hilton. Här är vi väl alla Göteborgsliberaler?
– Men snälla, sluta bråka nu, säger Karin Pettersson.
– Precis. Vi är oense om mycket, säger Björn Wiman. Men om detta är vi överens: det behövs krafttag för att stoppa läskrisen.
– Mm.
– Vi uppmanar politiker från höger till vänster att ställa sig bakom en rad krav. Vem skriver?
– Inte jag, säger Johan Hilton.
– Inte jag heller, säger Victor Malm.
– Jag kan skriva, säger Karin Pettersson.

Efter en kort pinsam tystnad säger Lisa Irenius att det blir ”mest geschwint” om en av Schibsteds sex norska AI-robotar sköter skrivandet.

Victor Malm suckar högljutt. Men han lägger inte på luren. Han tänker på barnen.

– Vi matar in klassiska bildningsideal, socialt patos och allas vår oro, säger Karin Pettersson.
– När ska vi publicera? säger Johan Hilton fåraktigt och först när han möts av tystnad kommer han på sig själv.
– Okej, såklart.
– Kan vi göra så då? säger Ida Ölmedal. Jag måste ut och hinna möla i mig en falafel.
– Och jag har en räkfrossa men två ironiska pr-konsulter, säger Johan Hilton.
– Jag är på väg till Prinsen, Johannes Klenell har redan beställt, säger Lisa Irenius.
– Vi har ansvar för landets största kultursidor och är oense om mycket, säger Björn Wiman.
–  Men om detta är vi överens: det behövs krafttag för att stoppa läskrisen, säger Karin Pettersson.

Snabbt därpå avslutas samtalet.

*

Och som genom ett trollslag, bara fyra dagar senare, i måndags – eftersom det är ett helvetiskt arbete att både hinna spela tennis och hitta fräscht content under helgen till måndagen – publiceras tre knivskarpa punkter, perfekt folkpartistformulerade av Schibsteds främsta AI-robot, på landets sex största kultursidor.

  • Alla skolor ska ge eleverna tillgång till egna, tryckta, skönlitterära böcker att läsa.
  • Alla elever ska ha tillgång till bemannade skolbibliotek. Förra veckans besked från regeringen om en satsning på skolbibliotek är ett bra men otillräckligt första steg.
  • Vi vill se en satsning på läsning i hela grundskolan, med målet att jämna ut skillnaderna i läsförmåga.

AI:n påpekade lite överflödigt att ”vi har ansvar för landets största kultursidor och är oense om mycket”, vilket ju alla redan vet, men i övrigt var texten suverän, suverän. Den där AI kan verkligen randa.

Det var fint.
Och viktigt
Inte ett öga var torrt.
Det var, som Little Stevie Wonder skulle sagt, en riktig Shoo-be-doo-be-doo-da-Dag.

*

Ett halvår har Kulturkanonen rosat marknaden nu.

Det är förvånansvärt sällan det uppstår Å-FAN-ögonblick vid läsning av kultursidorna.

Ibland är det svårt att kringgå misstanken att Kristofer Andersson är den enda i kulturlandskapet som har något starkt, konfrontativt och roligt att säga. Som här, så strålande: All kultur jag älskar har sitt ursprung i rökrutan.

Det är synd att Andersson alltid säger det sist, aldrig först.

Branschens ängslighet, det måste man komma ihåg, är inget som enkelt kan hånas. Det är ett mänskligt tillkortakommande, men även nödvändighet för överlevnad.

Man måste vara folkpartist i en värld där alla som har makten och pengarna är folkpartister.

*

Många, många år senare, när du sedan länge pensionerat dig från kulturchefsjobbet och är 97 år, för du lever länge – du har hela livet tjänat mycket pengar, du var kanske inte bland de topp 1-procenten, men nästan, och du har ätit nyttigt, gått på gym, vilat ut på Gotland, spelat tennis, skänkt bostadsrätter till ungarna. Du har haft ett gott och välbärgat liv när det knackar på dörren.

Där står Döden i sin slitna gamla kåpa och slöa lie och du känner förstås igen honom, han har kommit för att hämta dig, men du fattar inte varför, du är bara 97 år, du har så mycket kvar att ge, göra och har vässat servern inför seniortennisen i helgen.

– Men…men…men…varför är du här? Jag ville att barnen skulle läsa fler böcker, säger du.

Döden ser generad ut.

– Gjorde du? Förlåt, jag kanske kom fel. Förväxlar jag dig med kulturchefen som aldrig lyckades få frilansmedarbetare och underställda att bli trygga, modiga och självständiga utan istället, år efter år, publicerade rimliga folkpartistgrejamojer?
– Inte jag. Du har kommit fel. Jag var kulturradikal!
– Vadförslag, kulturradikal?
– Mm.
– La ni inte av med allt som innehöll ordet radikal någon gång på 2010-talet? Då när högerradikalerna började ta över och etablissemanget pressades mot centrum?
– Inte jag. Men ja, jo, de andra. Det blev svårt förstår du, för de andra. Pengarna skulle in. Man fick inte reta upp någon på riktigt. Vi skrev om miljön. Och barnen. Ja, så resonerade de andra. Inte jag. Men, jo, de andra.

Döden grubblade lite, sa sedan:
– Så du gjorde det mesta möjliga av din fantastiska position? Det var liksom inte bara ”snackisar”?
–  Fattar vad du menar. Du tänker på de andra. Alla andra, faktiskt. De fyllde spalterna med snackisar. Habilt skrivna. Men du, vet, på det stora hela meningslösa. Men som sagt, pengarna skulle in.
– Du valde en annan väg?
– Klart jag inte är nöjd med allt men…
– Men du var chef för en stor kultursida, en demokratisk institution, du hade tillgång till landets främsta hjärnor och du beställde texter från dem till dina sidor? Du gjorde viktiga saker för landet, intellektuellt, kulturellt?
– Ja, jo, ja.
– Okej, tack. Då kom jag fel. Jag ber så mycket om ursäkt.
– Inga problem, inga problem alls.
– Vi ses om några år. Lycka till med tennisen. Och du, snyggt jobbat med barnen, riktigt snyggt.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.

KULTURKANONEN: Det finns alltså fin- och fulborgare

Krogkritik som skapade drev, alkoholromantik utan moralkakor och underhållningsvåld från Jonas Gardell mot Alex Schulman. Kulturkanonen hyllar idag den mindre kvällstidningen med halmhatt, samt analyserar finborgarnas syn på fulborgare som snöflingor.

KULTURKANONEN: Flygskam i sista stadiet av syfilis

Det stjäls åsikter och content, det grälas om flygskam, det låtsasälskas Mello, debattörer pratar förbi varann, utseenden jämförs med syfilis. Kanonbra drag under galoscherna i kulturankdammen, noterar Fredrik Virtanen i veckans rapport från overklighetens folk.