KULTURKANONEN: Där stjärnor föds

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Vad har Mats Olsson, Björn Ranelid, Lukas Moodysson, Zlatan Ibrahimovic, Isabelle Ståhl och Roland Poirier Martinsson gemensamt? Fredrik Virtanen gör en rebus och rapporterar extremt positivt från veckans kultursidor.

Jag blir alltid starstruck när jag ser Mats Olsson.

Detta trots att jag var för ung för att läsa honom som rockskribent (min idol var Måns Ivarsson) och sedan för gammal för att bry mig om sport.  Ändå blir jag starstruck. Vissa bara har det. Stjärnkvalitet.
Precis som Zlatan.

Men denna trevliga inledning bör det stå tydligt att Kulturkanonen denna vecka går om inte i glädjens tecken så åtminstone i en sällsynt positiv och fin anda. Sånt gillar ni ju, väl, ibland, ändå, era förbannade lustmordsmonster?

Faktum är att jag inte orkar bråka. Är trött. På allt. Tänkte bråka med Victor Malm som använde en oförlåtlig klyscha i sitt veckobrev (”det finns ingen ursäkt”, stilistikens svar på betong) men, nej, orkar inte, vill inte, det är redan för mycket bråk.

 Vi ska försöka ha det lite trevligt. Och många fina kulturtexter har verkligen publicerats denna vecka.

Ett rejält tag till kan media tjäna pengar på Zlatan, ett rejält tag till måste media se till att ha ”goda relationer” och skriva fjäsk

Särskilt denna av Elsa ”Drömbrillorna” Westerstad i Svenska Dagbladet om snubben som för många har samma star quality som Mats Olsson för mig – Zlatan Ibrahimovic, som intervjuats av mongot Piers Morgan. Är det färdigdaltat med Zlatan nu? frågar sig Electric eclectic Elsa (elektrisk eklektiska Elsa, in Swedish) utan att ge ett svar, vilket är väldigt morgontidning men också bra. Svaret är dock ”nej”. Ett rejält tag till kan media tjäna pengar på Zlatan, ett rejält tag till måste media se till att ha ”goda relationer” och skriva fjäsk – antagligen ett väldigt bra tag till. En vacker dag kommer ju även Zlatan vara med i Mästarnas mästare med han den där misslyckade-rockstjärnan-som-fick-bli-tv-stjärna-istället Micke Leijnegard.

Vad gäller Piers Morgan är självbiografin The Insider – The Private Diaries of a Scandalous Decade (säljare på Bokbörsen är självaste Maja Aase, fatta proveniensen, proveniensen!) från 2005 ytterst läsvärd och kul, om hans tid som helrutten chefredaktör för det episka slaskorganet News of the World.

Saaaaaaaaarah, kom ut ikväll! Jag väntar i hörnet 7/11, sjöng Mauro Scocco hela 17 år tidigare. Fatta perspektiven. De svindlar. Sjutton år mellan Mauro och Piers.

Apropå glasögon: alla jävla programledare i SVT och TV4, särskilt skandalöst på nyhetsprogram, som har rökiga glasögon måste omedelbart upphöra med rökiga glasögon. Ja, jag talar med dig Steffo Törnquist, och dig Cecilia Gralde, och dig Jenny Strömstedt. Ni och många till, och jag kommer fortsätta rada upp namn tills ni slutar.

  1. Ni ser inte yngre ut. 2. De döljer inte rynkorna. 3. Ni tappar kontakten med tittaren (mig, jag är viktig!) 4. Sätt hellre på er en VR-hjälm.

Allt ni behöver lära er om glasögon kan ni lära er av Elsa Westerstad.

(OBS. Jag är inte arg. Jag påpekar bara detta i all välmening. Kulturkanonen är, som redan påpekats till förbannelse, trevlig och mild i dag, inte som vanligt bitter men het.)

Redan förra veckan avverkade Kulturkanonen Lukas Moodysson, som sannerligen har flera tusen kilo stjärnkvalitet, Tillsammans 99 och idag har den premiär på 300 biografer. 5 kanelbullar av Jeanette Gentele i SvD, 4 korvar av Helena Lindblad i DN, 4 skottkärror av Annika Gustafsson i Sydis, 4 bananer av Jens Peterson i AB , 4 hundar av Maria Brander i Expressen och 3 räkor av Hynek Pallas i G-P.

Kulturkanonenfavoriten Camilla Läckberg fick en fin understreckare till sin ära av Karl Berglund i SvD, Hur svårt ska det vara att läsa Läckberg? Den gick bortom Lapi Lappins spökskriveriartikel i Kvartal och hyllar ungherren Pascal Engmans jobb som, enligt Karl Berglund, gjort att Läckberg ”har gått från beskedlig mammabloggsfeminism till deckargenrens Helen Zahavi.” OMFG. Detta visste jag inte, jag visste bara att Pascal Engman snodde min boktitel Utan nåd och lade till ordet kvinnor före. Fiffigt, genialt närapå.

Men! Och det här är viktigt: jag har läst en bok av Camilla Läckberg. En kort bok, mycket kort, jag tror att den kanske gavs som julgåva från förlaget för typ tio, femton eller tjugo år sedan – och jag gillade den. Den var underhållande och handlade, som jag minns det, om ett mord.

Jag tror att jag vet varför Björn Ranelid blir mobbad

Dagens Nyheter, som trots allt utan konkurrens fortfarande är Sveriges ledande tidning, och inte bara för att alla anställda på SR, SVT och TV4 har den som deras morgontidning och därmed både medvetet och undermedvetet får alla knäckidéer från DN – utan för att DN också är väldigt bra och har väldigt högklassiga skribenter. Till exempel Kristina Lindquist.

Jag antar att Björn Ranelid blir ledsen när han läser Lindquists När Björn Ranelid beskriver samlaget med hustrun under bar himmel känns det som en invasion och det är problematiskt.

Jag tror att jag vet varför Björn Ranelid blir mobbad. Jag gillar inte mobbning. Jag är emot mobbning. Björn är dessutom hur jävla snäll som helst. Bara kärlek till Björn Ranelid. Men samtidigt. En rolig recension är en rolig recension. Och anledningen till den höjda ribban är något såväl coolt som positivt:

Björn Ranelid har stjärnkvalitet.

Björn är en stjärna.

Stjärnor får inte bara älsk, stjärnor får även stryk. Det ligger i sakens  så kallade natur när man glänser.

(Börjar ni fatta temat här – Olsson, Ibrahimovic, Moodysson, Ranelid, vänta bara, fler ledtrådar kommer).

Utsökt läsning i DN var också Kristofer Ahlströms spaning Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ som verkligen fångade. Vetenskap och kultur i ljuv så kallad förening – när DN är som bäst. Suveränt från Gotland.

Men.
Om jag någonsin återigen i någon av SR:s alla miljoner pratshower hör ”Jag läste i DN att…” så skjuter jag radion. (Hade det varit den vanliga antingen sura eller knäppa Kulturkanonen hade jag bajsat på radion, och så otroligt otrevligt skrivet det hade varit, eller hur?).

Förra veckan citerades en rolig Jack Hildén (jag har fått kritik för att jag bara i all välmening kallade honom ”kulturbrat” men inte förklarade att han är son till Bengt Ohlsson och att den lysande kulturmedieslitvargen Helena von Zweigbergk således länge var hans styvmamma, men jag tycker inte att sånt bör nämnas i onödan; det är tillräckligt jobbigt ändå att vara kändisbarn på gott och ont, men samtidigt: numer är Jack så duktig att han klivit ur gamlingarnas skugga så okej då, jag skriver väl även att hans pappa sedan ett femtal år är ihop med den stora Åsa Linderborg, ÄR ALLA NÖJDA SÅ?).

Var var vi? Jo just det: Jack Hildén skrev roligt om att ord inte är utrotningshotade, inte som Amazonas regnskogar, utan att det ständigt kan tillverkas nya utan särskilt stora miljöavtryck (inte hans skämt, mitt, hur kunde Jack missa den enkla?), och detta tog min vän Roland Poirier Martinsson tydligen fasta på: hans artikel Kristersson har haft rätt till 81,7 procent var så lång att UNESCO bara ett par timmar efter publicering gick ut med en varning – världens ord är på väg att ta slut, AB Kultur drar snart lika mycket ström som kryptogruvor.

I övrigt kan vän av ordning återigen konstatera, förutom det vanliga att det är alldeles för mycket politik och för lite kultur på sidorna, att det är forbandet synd att AB Kultur inte har lika bra vänsterpolitiska skribenter som höger-Roland. Mycket synd.

Isabelle Ståhl. Stjärnkvalitet, utan tvekan

Men. Man måste även konstatera att min vän Roland faktiskt har det där magiska som vissa  har: stjärnkvalitet. I hans fall möjligen inte i klass med hans idol Bosse Larsson…eller jo, kanske visst i klass Bosse Larsson. Så är det. Udda. Några har det, andra inte. Några lyckas, andra dör, vi var kompisar från förr.

Nu måste ni väl ändå ha tagit ta dagens tema?
Som sista ledtråd kommer här: Isabelle Ståhl. Stjärnkvalitet, utan tvekan. Men Isab passar inte perfekt in i dagens rebus, eftersom hon är från Arsleholm, och det är inte känt om hon håller på Malmö FF, vilket annars skulle kompensera på samma sätt som att Roland PM i grunden är från Åhus, men nu får ni inga mer ledtrådar.

Eller, okej då, här kommer den:

Läs Alice Hansens i Sydsvenskan anmälan av nya romanen Eden: Isabelle Ståhl skapade Tinderromanen – nu tar hon ett steg till

UNESCOS rödglödgade varning om att bokstäverna riskerar att ta slut på grund av Aftonbladet Kulturs ”ymnighet”, för att inte säga slöseri (på gränsen till utmattningssyndromskapande) åsido, liksom att det är ännu en artikel om politik på en kultursida som har alldeles för mycket av den varan, så är den här ostburgaren med stekt lök av biträdande bossen Eric Rosén bra: Idiotiskt möta våldet med pausat bistånd.

Indeed. Vill även tillägga: Väl rutet.

Och den gemensamma nämnaren i dag var… just det: Malmö, Sveriges bästa stad. Staden där stjärnor föds.

Vi ses nästa fredag kära vänner.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.