KULTURKANONEN: Det finns alltså fin- och fulborgare

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Krogkritik som skapade drev, alkoholromantik utan moralkakor och underhållningsvåld från Jonas Gardell mot Alex Schulman. Kulturkanonen hyllar idag den mindre kvällstidningen med halmhatt, samt analyserar finborgarnas syn på fulborgare som snöflingor.

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett par pampers i en svångrem runt skinkorna, och som en legendarisk murvel sa till mig med den för alla över 45 år välkända skånsk-rikssvenska rösten: ”han är rolig!”

Victor Malm slog faktiskt nytt rekord i rolig i helgen, just som han blivit lite känd dessutom. Skamlöst, utan pareringar, slog Expressens kulturchef ett slag för spriten. Spriten! Som skapar så mycket misär. Som slår sönder familjer. Som skapar mänskliga tragedier. Hur jävla oansvarig kan man vara? Magiskt roligt. Det kanske är jättedåligt att sluta dricka alkohol undrade den unge anti-Werther apropå att svenskarna dricker allt mindre. 

Victor Malm läser böcker! Såvitt jag kunnat avgöra minst fyra romaner i veckan och därtill en och annan fackbok

Möjligen blidkade han liiiiite ängsligt Hem- och skola, IOGT-NTO, Folkhälsomyndigheten och DN genom att luta sig mot den store Karl Ove Knausgård, men snarare, så måste man se det, förankrade han sig i litteraturen. Vilket är hans grej. Victor Malm läser böcker! Såvitt jag kunnat avgöra minst fyra romaner i veckan och därtill en och annan fackbok. Mängden gör honom möjligen till autist men främst till en unik mediechef, inklusive kulturredaktör. Ingen annan läser böcker. Det anses omodernt. Eller om det anses okommersiellt. (Hur märker man skillnad nuförtiden?) Det anses nog mest av allt tidsödande. 

(UTVIKNING: En ickeautistisk kulturredaktör X behöver minst en heldag för att rassla igenom, säg, Stefan Lindbergs senaste festliga autometafiktionroman. På dessa åtta timmar hade kulturredaktör X istället hunnit med en hel säsong av den senaste treplushaussen på Netflix och ändå hinna med två av veckans nio möten med hr-avdelningen, ta en gofika med den AI-drivna hubbuzzen, och, ändå ha byst med tid att analysera dagens algoautomatiserade realtidsläsarstatistik och utröna om någon läsare faktiskt läst recensionen av Lindbergs Viskarna och om dessa tre läsare i så fall stannade mer än tjugo sekunder och om de i så fall var familjemedlemmar eller åtminstone Facebookbekanta med författare Lindberg och om de i så fall kan bundlas.

Så mycket smidigare, för kulturredaktör X, än att läsa romanen personligen eftersom hen även får fem minuter kvar åt att uppmana Barnen att göra det kulturredaktör X själv inte gör, det vill säga läsa. Medan kulturredaktör Malm då, helt jävla befängt, fått för sig att vi lever i nåt 1960-tal där människor ännu dricker sprit och författare anses ha något, förutom Netflixmanus, att bidra med i kulturdebatten. SLUT PÅ UTVIKNING.)

Alkoholromantiken kom stiligt, som lök på laxen eller russinet i kakan eller grädden på moset – välj själv – efter att Victor Malm jagats som en vinthund nerför Mariebergs vindpinade kullar av landets samtliga krogexperter, alltså alla som kan stava och har ett representationskonto,  på grund av kultursidans restaurangrecensioner.

…av den inhyrde slaktaren Viggo Cavling som jämförde Malm med Donald Trump, hoppla

Jo jag minns. Jag var den förste att förfasa mig. Därpå stal Medierna i P1 min förfaselse, vilket den legendariska Kulturkanonen Flygskam i sista stadiet av syfilis (vilken rubbe!) redogjorde förbittrat för. Sedan kom SR:s barnkanal och därpå Aftonbladets Jack Hildén som valde greppet att vägra läsa artiklarna i Expressen men fattade att idén var ”irriterande bra, som att se Zlatan recensera Hamlet”.

Därpå en dubbelburgare i DN, på ledarplats av den anställda prussiluskan Lisa Magnusson och på kulturen av den inhyrde slaktaren Viggo Cavling som jämförde Malm med Donald Trump, hoppla. Därmed, eftersom DN är den enda tidning som läses på nyhetsfeatureredaktionerna i Sveriges Radio, SVT och på TV4 var det dags för etermedierna.

Vid det laget var drevet så starkt att det övergått till mild masspsykos, som att det pågick någon sorts verklig ondska här. Varenda reklamare, pr-nisse och avdankad kulturmurvel stämde in, särskilt när DN för säkerhets skull kört en tredje mästra-Malm-artikel, denna gång av matskribenten Elin Peters. Alla dessa DN-läsande sociala medier-tyckare har ju gått på krogen! Och de vet hur en omelett skall smaka. Och de vet hur en omelett ska smaka mycket kunnigare än alla andra. Och de vet det eftersom de har varit i Paris. Två gånger. Och naturligtvis läser de i andra ämnen där de själva inte är experter endast experter, helst bara professorer, för de är så satans seriösa nämligen och man kan inte använda kockar till att recensera katter.

Jag skäller gärna först, men inte med hundarna

Långt innan sågandet av krogkultur växt till allmängods hade jag förstås tröttnat på att vara det minsta emot. Jag skäller gärna först, men inte med hundarna. Fy för hundingen, som skåningen säger. Drev ger mig glutenallergi, även drev mot landets största drevare. 

Och jag hade, förstås, rätt redan från början i Med såna vänner behöver Magda inga fiender. Jag har fan alltid rätt. Det är helt sjukt vad rätt jag har. Det är otroligt hur rätt jag är. För som jag konstaterade dag ett var det bara en recension i buketten som varit vissen, Valerie Kyeyune Backströms alldeles för brutala sågning av haket Duvan. I övrigt är alles inte bara gut utan very gut. Smart, tidsfångande och märkligt nog nyskapande kultursidesjournalistik. Victor Malm blev den hetaste kartoffeln i stan och Expressens är den första kultursida det buzzats om sedan Åsa Linderborgs glansdagar. Kultur är det ju normalt ingen som orkar bry sig om, mat däremot, där bryr sig varenda jävel om att bry sig. (Ser de sig själva?)

Krogkultur har – häpp! – också lett till att den store Sven Anders Johansson begått satir, Jag blev tyvärr sugen på Breiviks favoritdrink i AB, där han besöker en sylta i Sundsvall med Plankstek + öl, 129 kr, som var jätterolig. 

Den glade halmhatten har således smittat de dystra rosorna på Aftonbladet med humor

Det roliga är inte bara att steken är gjord på fläskytterfilé utan att recensionen är kontextlös. Bara den som fattar fattar. Aftonbladet är ju annars alldeles för noga med att skriva artiklar som alla fattar – varför tror ni att AB har 3,7 miljoner läsare i veckan? – vilket inte har en chans att bli roligt. Så Sven Anders Johansson skrev det roligaste Aftonbladets skrivit på åratal. (I konkurrens med random krönika av Jonatan Unge, som konstigt men kongenialt fockas som kolumnist, åtminstone enligt Sveriges roligaste man himself.)

Den glade halmhatten har således smittat de dystra rosorna på Aftonbladet med humor. Go figure.

Men det var inte slut här, inte slut med att vara den hetaste kartoffeln i stan och i det läget damma på med oförblommerad alkoholromantik, inte alls. Babybossen är tydligt i en sällan skådad högform (tvärtemot när han senast hade buzzläge efter att ha uppmanat idioter att fortsätta prata på bio men inte alls lyckades följa upp provokationen) och gav Fredrik Strage ännu mer material till sin årssammanfattning:

Jonas Gardell dammade på Alex Schulman så att det sjöng i skinkorna, utan att Malm la sina pampers emellan

Lil’ Malmen lät en gigant, troligen den störste och mest populära författare landet haft de senaste decennierna, håna en annan gigant i spalterna.

Jonas Gardell dammade på Alex Schulman så att det sjöng i skinkorna, utan att Malm la sina pampers emellan. Gardell hånade Schulman sönder och samman för att förpesta tjusiga Dagens Nyheter med plebejisk kvällstidningsprosa och effektiva överdrifter istället för djupanalys under den fiffigt Strindbergsalluderande rubriken Schulmans trauman är de största i Sverige – av allt att döma en hämnd för elakheter Schulman ägnat sig åt.

”Men därefter började jag scrolla genom hans krönikor och lade märke till att jag minsann inte var den enda som generade den gode krönikören och fick honom att skämmas.
Han skäms mest hela tiden. Han är sekundärskammens okrönte kung!
Eller också gråter han. (Han gråter VÄLDIGT ofta!)
Eller skakar. Av fasa. Darrar. Och vill slänga saker i väggen.
Det är lite Kalle Anka det där. Och oerhört kul.”

Gardell borde lära sig av Malms okritiska hyllning till 7-8 bärs

Det där ”oerhört kul” var mesigt – Gardell borde lära sig av Malms okritiska hyllning till 7-8 bärs – men visst då, man bör väl i normalfallet och särskilt om man är så påpassad av läsvarierade haters som Jonas Gardell alltid räkna med att läsare inte begriper att åsikten som artikeln rymmer inte är den enda åsikten om ämnet i fråga, utan snarare är att se som en position just den dagen, eller kanske bara den timmen, eller idet här fallet kvällen.

Oavsett: en rolig publicering. Unik numera, tyvärr. Varför är det så få bråk bland kulturgiganterna, såna som vi enkla människor kan få som underhållning? Bryter intern elakhet mot en vi-i-gammelmedia-måste-måste-hålla-ihop-mot-de-antidemokratiska-krafterna-konsensus? Delvis.

Men huvudförklaringen är ännu deppigare: ingen har råd längre. Det finns giganter, sedan ingenting. En överklass och en underklass. Inget mellanskikt av författare,  intellektuella och kulturskribenter som har råd att bråka och bli bråkade med. Den positionen har övertagits av deckar- och kändisförfattare som inte platsar på kultursidorna.

Således finns bara feta katter som Alex Schulman, Camilla Läckberg, Björn Ranelid, Jan Guillou, David Lagercrantz, Leif GW Persson och Jonas Gardell som kan bråka och bli bråkade. Alla andra sparkas det nedåt mot.

Det är inte roligt. Inte roligt alls.

Men Malm, han är rolig han. Det tycker inte bara Staffan Heimerson.

Innan vi går vidare, först en uppföljning på referatet av Den Stora Barnlöshetsdebatten i den legendariska Kulturkanonen Problemet i Gaza: Vänsterklägget. Sent omsider lackade nämligen Lyra Ekström Lindbäck, råskinnet som inte vill dalta med pojkar, ur på det antiintellektuella mottagandet av hennes recension. Under rubriken Jag FÖRSTÅR inte att jag behöver säga det här! inleder The Lyra: 

”Jag är tydligen kvinnohatare, enligt Nanna Olasdotter Hallberg i podden ’P3 Klubben’. Enligt Kristin McMillen på Dagens ETC föraktar jag barnlösa kvinnor, enligt Johanna Frändén i Aftonbladet stigmatiserar jag dem och enligt Johanna Paulsson i DN avfärdar jag dem.
Vad har jag gjort? Jag har sågat Sara Martinssons bok om frivillig barnlöshet, ’Kvinnor utan barn’.

Man anar onekligen en vänster- högerkonflikt här, gör man inte? Eller om det är barnlösa mot föderskor, eller Rousseau mot Voltaire. Inte vet väl jag, jag ser gravid ut, absolut, som en gravid soft girl i sjunde månaden, i övrigt vet jag bara saker om prostator. Men Voltaires text var riktigt, riktigt bra skriven.

 Mer Expressen! Det här är inte klokt. Blaskan dömdes förvisso för grovt förtal av Stockholms tingsrätt förra veckan, vilket sannerligen är riktigt illa och makalöst klumpigt med tanke på vilket megafrikort tryckfrihetsförordningen givit pressen, men blaskan förtjänar ändå mer än 2,5 miljoner dagliga läsare, långt över miljonen färre än Bladet! Bladet som inte ens har en samhällsredaktion längre. Åtminstone verkar det inte så. 

…ingen människa i hela världen är lika arketypiskt ”självgod finborgare” som en folkpartist, men det kan väl inte gälla kebabkungen Pehrson?

Istället dominerade Expressen helt i veckans fetaste snackis i det politiska rummet. Reportern Anette Holmqvist var först  med att snappa upp att SD:s ostkung Jimmie Åkesson protesterade mot osportslig hantering av Tidölagspolicyn om att inte snacka skit om SD. Plötsligt utsåg han sig själv till rekorderlig fulborgare när han ilsken som ett jävla bi och besynnerligt (spelade han eller menar han allvar?) lättkränkt kallade KD-politikern Alice Teodorescu Måwe för ”självgod finborgare” efter att hon dissat SD med orden ”jag har inget gemensamt med SD. Jag vill att Sverige ska fortsätta ta emot små Alicear. SD står för en annan syn på världen, som jag inte delar.”

Den till synes rasande Åkesson skrev på X:
”Jag har alltid haft så ofantligt svårt för dessa självgoda finborgare.(…) Som i stället låter de inte lika fina och värdiga göra grovjobbet, kratta manegen och ta den riktiga skiten, för att sen peka finger mot denna oborstade, obildade pöbel i syfte att befästa sin egen position som finare.”

Så himla spännande! Som utomstående leninist ser man ju inte alls någon skillnad. Teodorescu och Åkesson? Vadå? Här får man alltså lära sig att det finns ett rankningsystem inom borgerligheten. Var befinner sig då Johan Pehrson? Jag menar ingen människa i hela världen är lika arketypiskt ”självgod finborgare” som en folkpartist, men det kan väl inte gälla kebabkungen Pehrson? Väl? Eller? Trots hur pretentiöst han än stavar Persson. Den där borgerliga hipsterrankningen vill man få alla nycklar till, tack.

Därpå kom KD:s Ebba Busch, enligt denna logik då finborgare, ridande på sin finborgarspringare till Teodorescus försvar och rasade på mammavis tillbaka mot fulborgarens försmådda ”snöflingebeteende”. Den där mammaliknelsen… ”jag satte en tydlig gräns som man får göra som mamma”…jag vet inte, vad fan ska man säga? Det ryser i hela kroppen. Det känns som… ja, incest att tänka sig Ebba som Jimmies mamma.

Självgoda finborgare är makalöst svåra att stå ut med

De är inte kloka, de där borgarna. Men, jag har sällan hållit med Jimmie så mycket. Självgoda finborgare är makalöst svåra att stå ut med. Lika svårt eller svårare än att stå ut med fulborgare? Svårt fall, doktorn grät.

(Den, måste man säga, eminenta politiska tyckarnestorn Tomas Ramberg menade i Valpaus i Tidöfabriken att detta bara är en tillfällig fnurra på borgartråden.”När man börjar dela upp regeringsunderlaget i finborgare och fulborgare kan det ibland bli svårt att ordna till ansiktet och koppla tillbaka till kompisläge. Men efter EU-valet kommer friden att lägra sig igen.” Den större poängen Ramberg gör är dock att Kristdemokraterna slåss för att överleva EU-valet och att Ebba Busch kämpar för sin framtid som partiledare. Det går ju riktigt, riktigt illa för Ebba och KD i opinionen. Men som högerhumoristen Viktor Barth-Kron (Pelle Siréns son!) i Expressen konstaterar så är ful- och finborgarnas allians  svårartat ömsesidig även om fulborgarna är mycket större än enskilda finborgare. ”Skulle Jimmie Åkesson vakna en morgon och känna att nä, nu har finborgarna varit för självgoda, nu får det räcka med det här samarbetet – då är det knappast några gröna ängar som breder ut sig på andra sidan. Snarare en ny öken att vandra i, medan finborgarna i fråga kan börja utforska andra vägar till makt.”

Ni vet var ni läste det först.
Det kommer att sluta med att sosseborgaren Magdalena Andersson och konsultborgaren Ulf Kristersson dansar tango 2026.)

Slutligen, lite sans och balans här i den, med Alex Schulmans ord, djupt genanta Expressenhyllningen. Aftonbladet har nämligen kört minst två kanonartiklar: Eric Roséns bredsida mot SVT:s Rapport och folkmordet i Gaza som Teodor Stig-Matz på  ETC:s kultursida kallar ”högerns Jan Myrdal-ögonblick” 

Och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Ingen säger det men alla vet att fisk är bög där en fittslickande Uncle Junior, från 25-årsjubilerande Sopranos, får förklara fulborgerlighetens subliminala budskap till röstboskapen. Roligt. AB kan också! Det finns då allt en anledning till att de är så störst.

Vi säger så!
Ha det underbart så ses vi i den grymmaste av månader.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.

KULTURKANONEN: Flygskam i sista stadiet av syfilis

Det stjäls åsikter och content, det grälas om flygskam, det låtsasälskas Mello, debattörer pratar förbi varann, utseenden jämförs med syfilis. Kanonbra drag under galoscherna i kulturankdammen, noterar Fredrik Virtanen i veckans rapport från overklighetens folk.

KULTURKANONEN: Med såna vänner behöver Magda inga fiender

KULTURKANONEN. Henrik Jönsson var överlycklig, förre statsministern gjorde honom till stjärna, swishpengarna rullade in. Ni kan gissa vad som hände sedan, rapporterar Fredrik Virtanen