Kulturkanonen: Det gör ont att hånas som pappa

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

HÅN. Tänk att gnäll på pappahån kan vara så kontroversiellt. Mer än något annat ämne garanterar det skribenten en töntstämpel, filosoferar Fredrik Virtanen från det januarilugna kultursidesträsket.

Varenda kultursida är trist. Varför skulle inte Kulturkanonen också vara trist?

”Läser man en vanlig kultursida eller kulturbilaga ser man att krönikan – skribenternas och kulturchefernas verktyg för att snickra vidare på sina varumärken − har trängt undan den adekvata litteraturkritiken”, skrev förläggaren Stephen Farran-Lee i en saftig bredsida i DN som anklagade kultursidorna för ”litterär ghosting”.

 

Mer om detta längre ner. Just nu nöjer vi oss med att konstatera att de där personliga tilltalen inte är så dumma. Inte dumma alls. Att förlita sig på att just författare ska antända en debattgnista är som att vänta på Godot, kanske kommer han, kanske inte. Så Kristofer Ahlström på DN fick sätta eld på samtalet själv.

Därför pratar vi om pappor först. Så här:

2007 slutade jag ett liv. 2008 började jag ett nytt. Biologisk pappa blev jag 2010. Strängt taget är dessa 14 år kantade av misslyckanden. Men mestadels gör jag, väl, så gott jag orkar. Framför allt: de där åren är viktiga. Jätteviktiga. För mig. Inte för någon annan. Men för mig.  

Att vara pappa är en förbannad källa till ångest

Att vara pappa är en förbannad källa till ångest, ett vadande i självhat och avund gentemot praktpapporna, men så, då och då: en benådad glädje som nästan kan kallas lycka tränger sig in mellan misslyckandena. 

De där misslyckandena är smärtsammare än de flesta andra misslyckanden eftersom här är tiden knapp, man har bara en chans, just nu är fönstret öppet men snart smäller ungarna igen det och försvinner. Och ändå, trots den vetskapen, orkar jag inte allt jag borde orka. Den känslan av misslyckande är bekymmersam och väsentlig i mitt liv, väsentligare än allt annat faktiskt. Därför är det riktigt, riktigt trist – det gör ont – när detta liv hånas.

Men det får man inte säga. Det sorteras in under medelklass och lyxångest.
Men jag tror inte att jag är det minsta unik.
Tvärtom, tror jag, talar jag för alla pappor. 

Men allt det där som är så viktigt för oss, det som är vårt allra viktigaste jobb, vår identitet hur sjukt det än tydligen låter, går det alldeles utmärkt att förringa och håna. Vi ses som löjliga figurer. Vi är patriarkatet, osårbara. 

Den kulturman som skriver en förvisso ack-så-önskad och sårbar manlighet-i-kris-artikel vet att redan en kvart senare svarar en högt utbildad kvinna med speciellt efternamn att kulturmannen är patetisk som gnäller och kanske rent av att vi måste ”sluta dalta med de unga männen”, som om det alls daltats med unga män de senaste tjugo åren när kvinnor sprungit förbi dem på alla tänkbara vis förutom tech. 

Vad för slags fäder blir dessa unga män när de helt odaltade lämnas vid dataspelen, lässvårigheterna och framgångsfixeringen trots obefintliga förutsättningar? Kanske, trots ett mediokert yrkesliv så hittar de ändå till sist hem. Någon kvinna förbarmar sig över denna mansloser, eller så hamnade hon sist i Hela havet stormar-parningsleken, och föder ett barn, kanske två barn, möjligen tre. 

…och så får han höra att han drar pappaskämt

Den odaltade mannen får plötsligt en roll, en uppgift, den är jätteviktig – för honom, inte för dig – och så får han höra att han drar pappaskämt, har papparöv, pappamage, pappahumor, pappapattar, pappapenis och ägnar sig åt pappadans och pappafeminism i pappadumma pappakläder och pappasaggigt pappaklippt pappahår.

Blir han kränkt?
Klart som fan han blir kränkt.

Varför förtjänar jag, grunnar han, att hånas när jag försöker göra mitt bästa för mina barn? För att DU ÄR EN PAPPATÖNT! skriker samhället. Undertexten är helt bisarr: att vara förälder är kvinnogöra! Visst, vi kvinnor och vi moderna män säger att vi är feminister och att vi vill ha jämlikhet men egentligen, hallå, allvarligt talat, det är rätt bögigt med pappor som tar sitt föräldraskap på så stort allvar. Män ska sitta bakom paddan som Alfons Åbergs farsa. Det är en riktig karl det.

Med risk för liv och lem vågade ändå Kristofer Ahlström i DN sticka ut hakan – ja hör hur det låter, det är kontroversiellt! – i  Hånet av dagens pappor hjälper ingen där han konstaterar att pappor ringaktas för sina danser, mjuka kroppar, politiska välvilja och whatnot. Ordet ”pappa” har blivit ett prefix som förvandlar efterföljande ord till skit.

Gott självförtroende? Få är väl så nervösa som dagens pappor. Sällan har det i historien varit så ofarligt att vara elak mot barns upphovsmän. Men exakt vad jag, som vill ge min dotter en bra barndom, ska göra är lite oklart. Älska henne – men med måtta? Vara stolt – men bara i smyg? Lära henne allt jag kan – men bara om det först godkänts av tyckonomerna?” skrev den gotländska DN-pappan.

Totala självklarheter, eller hur? Men reaktionerna blev de alldeles väntade. De där raderna var ytterligt provocerande, och naturligtvis hade han fel. ”Caset för att fadern är nedvärderad i vår kultur är rätt svagt” skrev Ida Ölmedal i Sydsvenskan under rubriken ”Nu får ni sluta se spöken, pappor!” 

Kulturchefen stoltserade också, med rätta förvisso, med att ha myntat ordet pappafeminist om män som behöver få en dotter för att reflektera över jämställdhet. Ölmedal langar sedan på med en hel massa goda argument för att Ahlström är en tönt som har fel, alltså fel i sin känsla att han tycker det är trist att hånas, men mest är det tydligt att hon aldrig har läst något lika löjligt som meningen ”Att retsamt kallas pappafeminist hjälper inte papporna som bryr sig om sina döttrars framtid”. 

I en elegant retorisk piruett menar Ölmedal rentav att pappahånande i själva verket är beröm. Men det var nu inte barnens användande av pappaprefixen utan samhällets användande av dem som sårade Ahlström. (Och det är inte så helmysigt som Ölmedal tror när barnen skojsigt hånar pappa eftersom man ändå, någonstans, misstänker att de menar allvar, de otacksamma små svinen.) 

Victor Malm hoppade också upp på hånhästen

Victor Malm hoppade också upp på hånhästen, Snälla svenska pappor – det är inte synd om er skrev han rungande grötmyndigt om sitt eget folk (alla dessa pappor vi talar om här är ju folkpartister). Såväl trött som paddigt kan jag förutspå att Victor Malm, tolv på det trettonde, kommer byta åsikt om några år, när fler barn kommer och tillvaron blir mer slitsam än de banala blöjåren – men han kommer aldrig att berätta det.

Är detta en stor sak?

NATURLIGTVIS! Men det måste förnekas. Så alla pappor som vill gnälla är superdupernoga med att påpeka att det inte alls är synd om dem, då vore de töntar. Hur skulle det kunna vara synd om en vit medelklassman? Hur skulle en vit medelklassman kunna ha pappaångest? Det är bara att jämföra med Gaza.

Vi män fattar att vi ses som löjliga. Vi fattar att denna lättkränkma ses som löjlig. Det är det enda liv vi har men vi behöver be om ursäkt för att vi blir sårade. 

Kalle Lind, den snillrike, går i Sydis till och med så långt att han ljuger: ”För min personliga del är det nog inga större problem. Man får gärna kalla de fläckvisa hårtussarna på min skult ’pappafrisyr’ eller det pipljud som tränger upp ur lungorna efter en timmes innebandy för ’pappaandning’.”

Det där tror vi inte alls på. Det är klart att Kalle Lind blir ledsen. Hela krönikan handlade ju om det. Men han vågar inte säga det. Visst är det intressant? Det råder näppeligen brist på oförblommerat lyxgnäll annars i spalterna. Men kategorin Pappan är den enda icke skyddsvärda samhällsgrupp som finns kvar, och alla vet om det och parerar i panik. 

Det mest befängda är att varken Kalle Lind eller Kristofer Ahlström förstår att alla världens Ida Ölmedal och Victor Malm kommer skriva att de är överkänsliga töntar oavsett hur mycket de ödmjukar sig. Men Kalle Lind väljer att gömma sig och avslutar med en allmän slutsats, mycket sann och klok:

”Men generellt tror jag att vi som samhälle förlorar på att töntstämpla den funktion som egentligen borde fyllas med självkänsla och glada tillrop.”

SICKEN TÖNT VA!
Det är som att han påstår att även pappor är människor.
HERREGUD SÅ SJÄLVUPPTAGET!

Hjälp vad jag skriker. Nu fick jag tinnitus igen. Det är januari, det är svinkallt, det är isgata, sedan snömodd, sedan snö, snö, modd, isgata, januari, denna hemska månad när det börjar bli ljusare igen efter den underbara nedtrappningen under hösten och värre kommer det bli tills det, äntligen, är sommar. Är det inte typiskt att jag beordrats vara tråkig just nu? När jag har tinnitus. Hit med en grogg. Ge mig schnitzel. Nej fan just det jag bantar. Hit med en morotstav. Ge mig pappayoga.

Det har alltså inte hänt jättemycket i kulturens värld. Men allt har varit välstavat. Ovan nämnde Farran-Lees bredsida fick dock en härligt irriterad Karin Pettersson att dryga sig om att Farran-Lee inte begriper medieverklighetens oerhörda komplexitet och finstämda avvägningar. 

Och i Göteborgs-Posten svarade Per Klingberg festligt att på Farran-Lees eget förlag bryr sig inte ens PR-avdelningen om recensioner på kultursidorna – Polaris Instagram-stories märkta ”Recensioner”  har inte uppdaterats sedan augusti 2022.

Debatten vanns till sist av Finland.
Ylva Perera, litteraturredaktör på Huvudstadbladet, berättade nämligen i  Sveriges problem i litteraturdebatten är oförmågan att erkänna skillnad på kvalitet i Dagens Nyheter att redaktionerna i Finland ägnar sig åt att skilja på goda och dåliga böcker.

Att vara kulturchef är tidningens mest otacksamma jobb

Va! En häpnadsväckande inställning för en svensk kommersiellt lagd redaktör. Det finns en anledning till att Schibsted gör en vinst (obs före skatter, räntor och annat!) på 700 miljoner kronor varje kvartal och den anledningen är inte ett idogt analyserande av högkvalitativ litteratur i Svenska Dagbladet eller Aftonbladet eller, för den delen, Omni. 

Samtidigt: Att vara kulturchef är tidningens mest otacksamma jobb, ja bortsett då från lönen. Det finns tusentals Farran-Lee.
Alla har en åsikt om kultur.
Samtidigt som ingen bryr sig om kultur.
Paradoxalt, onekligen.

Läsningen av kultursidor är marginell – det är ingen slump att vissa tidningar lägger ner just kultursidor och behåller sporten – och gnällig. Från ett håll får den arma redaktören skäll för att hon är för elitistisk (bara menskonst och smalfilm). Från andra hållet skriks det om det kommersiella förfallet (Camilla Läckberg får ännu en artikel); detta som pågår är inget annat än nivellering och folkförakt! Allt detta motstridiga från läsarboskapen medan kulturbranschens företrädare samtidigt gormar och gråter. 

Varje särintresse gnäller på att just deras svinviktiga konstform aldrig får uppmärksamhet, medan andra särintressen anser att det första särintresset är ett skitsärintresse som ges alltför stort utrymme. För mycket popkultur, för lite finkultur, för mycket finkultur, för lite popkultur. Damned if you do, damned if you don’t.

Redaktörerna brukar lösa problemet genom att fylla sidorna med politik istället för kultur.  

DÄR FICK NI KULTURGNÄLLISAR! Se vad vi kan göra – vi kan skita i er helt och hållet och tjäna lite pengar på politik istället. 

Folk älskar politik. Kultur är det bara 6 000 intelligenta tanter som bryr sig om. Sannerligen inga män, särskilt inte den gudabenådade samhällsgruppen pappor. 

Besynnerligt nog fann kultursidorna inget intressant med cirkusen kring Daniel Suhonen (”vänster”) och Alice Teodorescu Måwe (”höger”) när deras SVT-program havererade eftersom Alice plötsligen tog sikte på en hög lön som folktjänare i Bryssel. 

Kanske eftersom inget fanns att tillägga efter att Daniel Swedin redan en kvart efter beskedet nailade precis allt i vår influerarsamtid under rubriken För tokhögern är inget större än Alice Teodorescu Måwe – inte ens Sara Skyttedal.

”Dagens Nyheter. Moderaterna. Academedia. Göteborg-Posten. Bulletin. SVT.

Många är de organisationer som med buller och bång presenterat Alice Teodorescu Måwe som en drömvärvning och i dag var det så dags för Kristdemokraterna.”
Han fortsatte:
”Hon bärs inte fram av medlemmar, hennes åsikter formas inte på landsmöten. Hon bärs fram av retweets och gilla-markeringar. Hon är, och detta är ju beröm på högerkanten, en individualist och en karriärist. En enkvinnas-tankesmedja och en enkvinnas-show. Och sådana har rent naturligt inga lojaliteter till något större”, skrev Arbetets Göran Person-fryntlige politiska redaktör och det där – faktiskt enorma – paradigmskiftet från folkrörelse till influerarsamhälle borde det finnas spaltmeter att randa om. Men det är kanske möjligen mer ett ämne för den upplösta vänstern än för liberala kultursidsor. 

Och, hallå, det är roligare med töntiga pappor, det är det. Tänk att vi är så himla roliga ändå. I all vår småsinta humorlöshet. Man kanske bör se det så. Clowner är vi.

Till sist, för dig som gillar tv-serier men inte så pass mycket att du orkar läsa pratkvarnen Peter Biskinds senaste bok Pandora’s box: How guts, guile, and greed upended tv så gör Svenska Dagbladets storartade tv-seriekritiker Elias Björkman en finfin genomgång av boken med den välfunna rubriken Efter ”peak tv” – ”helt okej tv” är här för att stanna.

Dessutom retar han mig genom att påstå att alkoholismskildringen The Queen’s gambit på Netflix är lågkultur. Vilken magnifik snobbism, tänker jag först innan jag inser att han har rätt – men jag älskar den där schackserien lika mycket som jag älskar förhånade vita medelklasspappor.

Vi ses snart! Stå ut! Snart är det juni!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.