Kulturkanonen: Det kommer att smälla i ankdammen

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Göran Greider kom! Stina Oscarson kom ut som SD. Vi läxades upp om pasta carbonara. Vi lyssnade på pansexuell country. Fredrik Virtanen rapporterar återigen från kultursidorna – en tryckkokare där vi antingen talar belevat eller ombeds hålla käften.

Tecknen i skyn syns klart. Det kommer snart smälla till rejält i medieankdammen, rejält, men inte än, inte riktigt än, det är som en tryckkokare nu, en spiralfjäder som kommer säga fjong, tids nog. Just nu är det ännu för svårt läge, både för både kultur- och ledarsidorna, riktigt svårt, Hamas-Israel har gjort konfliktlinjerna obehagligt tydliga och nu är rasisterna insiders i tv-soffor och på redaktioner.

Den förtjusande Patrik Lundberg skriver om det lite förenklat och utan att nämna namn men han skriver ändå Här har vi bara en uppfattning i taget med följande klatschiga ingress: För tio år sedan kallades nästan alla rasister. I dag gör nästan ingen det.

Lundberg skriver också träffsäkert: I stället för att tala om flyktingboenden som sattes i brand kunde den som ville spela ner rasismen i Sverige peka på kvasidebatter om barnböcker och pepparkaksgubbar.

Eftersom Lundberg är på DN, och på DN gör man som bekant allting rätt och har så alltid gjort, så blir frågan just så enkel: rasisterna var skickliga, de manipulerade ut oss tjusiga liberaler.

Det var klasskrig även om man inte får säga klasskrig längre i det här jävla landet

Problemet är också att högerns kulturkrigare hade sina bästa vänner hos just de tjusiga liberalerna som alltid stod redo med en fet rassestämpel i handen. Det var klasskrig även om man inte får säga klasskrig längre i det här jävla landet. Det var den professionella klassens förakt för arbetarklassen.

Hur skojar man om detta?
Det går inte.

Då verkade det förstås som en finfin idé, den liberala demokratin och marknadsliberalismen hade vunnit, murarna hade fallit, alla hade blivit nordamerikaner, men det var inte nog, nä, den penningliberala utopin var inte perfekt än. De sista omoderna eller auktoritära (tänk GAL/TAN) strömningarna behövde utrotas först så de malliga liberalerna började cancellera firmafestfyllon, universitetslektorer, charterturister och arbetargubbar som inte kunde språket riktigt.

Ni som läser detta vet ju exakt hur jävla viktigt det är med ett vårdat språk om du ska vara välkommen bland alla dyra kavajer. Den arrogant stränga för att inte säga moraliserande blicken du får från den välutbildade övremedelklassredaktören är inte att leka med, nej fy, här talar vi belevat eller så talas inte alls, schas, schas, lämna rummet tack.

Det var en vild tid. Du kunde vara den hyggligaste gubben som finns, dra in goda pengar på rörmokerifirman till familjen, läsa godnattsagor för ungarna, men råkade du säga fitt- eller svartskalle så åkte du inte bara på ett gult kort, näru, du fick ett fett rött kort direkt, här har vi NOLLTOLERANS, förklarade högavlönade sammanbitna rättrådiga machofeministiska käkar och så gick det till när HR-avdelningarna tog över världen. Deras CV är kort: ”Vi lyckades utesluta helt vanliga idioter ur den marknadsliberala gemenskapen!”.

Nej, precis, inte ett ord om att den som känner sig bortgjord och utesluten söker sig ett nytt hem och om det hemmet är bland kärleksfulla vargar så får det bli bland de kärleksfulla vargarna oavsett om de inte är kärleksfulla mot andra djur i faunan.

Den där ytliga moderniseringsivern ledde som bekant till den backlash Patrik Lundberg konstaterar. Woke blev ett skällsord, vi levde i en cancel culture, och liberalerna anpassade sig eftersom det var hemskt för yttrandefriheten och mest kanske affärerna, så det nya modet blev att ta in token högerdåre i de liberala spalterna. Det blev rent av en medalj att glänsa med på tjusiga tillställningar. Det var så kittlande! Ahh, asså du är så modig, du är sååå liberal, du är bäst på yttrandefrihet, du är så underbart tolerant mot de intoleranta!

– Asch då. Det är självklart att alla röster måste höras, svarade den grötmyndige redaktören som aldrig för minsta lilla sekund övervägt att ta in en vänsterdåre, nej dem har vi haft nog av, nu är det högerdårens tid.

Att i mainstreampress publicera högerradikaler som lite mer privat har hittat större ondska än nazisterna är numera tjusig yttrandefrihet.

Och så svängde pendeln. Ni vet, reaktion och motreaktion, dialektiken, Hegel för liberaler, Marx för socialister. Att i mainstreampress publicera högerradikaler som lite mer privat har hittat större ondska än nazisterna är numera tjusig yttrandefrihet.

Det är just därför det ska bli spännande att se hur den här debatten börjar, hur den fortsätter och om den någonsin kommer sluta. Det kokar. Men vem kommer avlossa detta sarajevska kultur-och ledarsidesskott? Patrik Lundberg ville inte, skulle han behöva nämna DN-medarbetare då, eller SvD-medarbetare, eller Expressenmedarbetare, hur skulle det se ut, det skulle ju bli ett fucking jävla blodbad! 

Men jag har en gissning om vem det till sist blir. Men eftersom vi inte nämnt några namn här, jag är också halvkväden, precis som alla andra som inte börjat nämna namn utan bara viskar och subtweetar – ännu – eftersom det är SÅ JÄVLA INFEKTERAT.

Jag inser lika väl som alla andra endast en sak: Det går bara att förlora. Här krävs resurser. Vem sitter på resurser?

Fan togs i båten, det är för sent, kanske är det smidigast att bara låta Fan med alla fanboys  på X ro vidare under mainstreamtystnad. Trots allt har passivitet fungerat bra, utifrån ett opinionsbildande politrukperspektiv, eftersom Tidöpartierna misslyckas så enastående helt på egen hand.

Men ur ett publicistiskt perspektiv, ur ett kulturdebattperspektiv? Finns ett intellektuellt ansvar eller handlar tillvaron om makt? Var ÄR Herbert Tingsten? Vad hade gamle Herbert gjort om högerrösterna blivit högerradikala? Vad görs idag? Jo man skriver något om att det är synd om alla som dör i kriget på Gazaremsan. Så hemskt för bägge sidor. Det innebär rasism i Sverige. Tiderna är fruktansvärda. Jag gråter bakom mina solglasögon i min Uber hela vägen hem.

Det var säkert därför lite av ett befriat sus när Stina Oscarson kom ut som Sverigedemokrat

Det var säkert därför lite av ett befriat sus när Stina Oscarson kom ut som Sverigedemokrat. Alla vet ju ändå att Stina Oscarson liksom inte var SD på riktigt, det är något konstnärligt tänk, hon vill skaka om lite, hon är intellektuell vänster egentligen, och hon har framför allt ingen svårartat auktoritetsbunden X-följarskala som kommer att trakassera, hota och förnedra dig resten av året om du piper.

Här kommer en relevant utvikning:
Merete Mazzarella skrev en formidabel essä om fanboys häromveckan, jag ber om ursäkt att jag glömde bort att länka till Svenskan redan då: ”Höger” och ”vänster” är förstås bara en myt. Rubriken är lätt misslyckad, i själva verket kretsar texten kring tankegodset i följande meningar:

Som psykologen Dan Kahan har formulerat det ’ställer man sig bakom de ståndpunkter som förstärker ens relation till dem man redan har starka band till’.

Man inbillar sig att om ens parti – ens stam – har rätt i en fråga så har det rätt i alla. Och har man rätt i allt så har motparten fel i allt, då är de onda och bör bekämpas med alla till buds stående medel.

Syftet med politik borde vara att förbättra samhället, men stamtänkandet skapar dogmatism och dogmatism gör i sin tur människor dummare, mindre benägna att se till fakta, mindre kritiskt tänkande, mer benägna att tolka data fel och dra förhastade slutsatser. Då kör man med enkla slagord, Trumps ’Make America great again’ eller för all del Obamas ’Change we can believe in’. Och författarparet Lewis är noga med att understryka att det gäller högutbildade lika väl som lågutbildade.

Nu får jag inte citera mer, då kommer en norsk mediejätte stämma Konkrets Fredrik Virtanen för textstöld. Läs den! Och minns: Det gäller högutbildade lika väl som lågutbildade. Tro för fan inte att du är vaccinerad bara för att du upplever dig som alla andra som upplever sig som en bättre bilförare än genomsnittet trots att det är en matematisk omöjlighet.)

Slut på den relevanta utvikningen.

Stina Oscarsons artikel ”Därför röstade jag på Sverigedemokraterna” har hittills renderat endast en reaktion, Susanne Nyström underbart magistrala Ansvarslöst av Stina Oscarson att rösta på SD och noll reaktioner på kultursidorna. (”Ansvarslöst”, alltså man måste älska Socialstyrelsen, man måste det!) En på ledarplats och noll på kultursidorna, det är ju knepigt, som sagt, och då är det ändå Stina Oscarson.

Det har på X kommit några till roligt förutsägbara reaktioner från Morgonpressens Malliga Magistrar.

Nepobaby Amanda Sockolnicki (vilket efternamn det är, svänger som en hel gospelkyrka) kommenterade sådär underbart lakoniskt paddigt som bara en DN-chef kan kommentera på X att ”Sällan man ser en så här svag argumentation från en person som gör anspråk på att ha något att säga.”

Jag måste säga att jag håller med, liksom jag även håller med Amanda f d Björkman (dotter till SvD:s biträdande kulturchef Gösta Björkman) om att David Lagercrantz skriver bra krönikor sedan några månader i Expressen, senast en läcker slakt av Tidölaget i form av spelad ömhet för kebabkungen Johan Pehrson.

Fun fact: DN-basens påhopp på Stina O har visats av 60 000 pers och återpublicerats 38 gånger, tweeten Är väldigt svag för Lagercrantz , 0 retweets, sedd av 5 000. Det säger inte allt men mycket om hur landet X ligger men inte om hur landet Sverige ligger.

Ni får aldrig glömma att X är ett dårhus.
Ni får heller aldrig glömma att de som är allra mest för yttrandefrihet är de allra största dårarna.
Undrar du varför? Nä va? För att ha möjlighet att omstörta samhället med dårskap måste även andras dårskap inte bara tillåtas utan även omfamnas.

Och Ida Ölmedal X-kommenterade Stina Oscarson med orden ”Är det här … ett konstprojekt?”, vilket måste ses som en stor besvikelse från Skånes kulturqueen, som ju skrev en så makalöst träffsäker tweet  (”Tidsandan på kultursidor 2023: Allt självutlämnande är problematiskt. Utom porr”) för bara en dryg månad sedan, rapporterad i Kulturkanonens redan superlegendariska kantarellburgare Alla vill veta var du köpt din dumma tröja och vem du ligger med.

Är det här ett konstprojekt? Nä, du kan bättre, Ölmedal, mycket bättre.

I riktig media kommer, när spriralfjädern väl säger fjong, Stinas Oscarsons snåriga, för att inte säga onödigt oklara text användas som ett av tre exempel på att ”fördämningarna har brustit” när tidningarna väl börjar skriva om att man förvisso lyckades skrämma iväg arbetarklassen som uttryckte sig idiotiskt, men å andra sidan tog in den intellektuella rasismen i huset.

Sydsvenskan fortsätter med finfin läsning. En helt annan Oscarsson – det vet man eftersom ett eller två s gör skillnad – ”reder ut” ett makalöst kolhydratstint matmästerverk på ett festligt vis som en allegori över samtidens nationalistiska besatthet. Mattias Oscarsson påstår i Den fåfänga drömmen om en äkta carbonara att rätten inte är äldre än Andra världskriget och vågat nog, det måste man säga, helt utan brasklappar!

Min gissning är att Oscarsson har rätt, men också att hans mejlkorg svämmar över av beskäftiga män som dels förläst sig på Bill Buford, dels flera gånger om dagen tänker på all smarrig pasta alla gricia som serverades i romarriket.

Kung. Eller drottning. Ickebinär arbetarklasscountryrock från Knoxville, Tennessee, i mitt hjärta. Adeem the Artist är tillbaka, möjligen skarpare och gulligare än någonsin.

Det är till exempel fint att Tracey Ullmans rader they don’t know about us, and they’ve never heard of love(här I videon syns för övrigt Paul McCartney) ekar i Steve Earle/Antony Hegarty-reinkarnationen Adeem the Artists nya FANTASTISKA låt Dirt Bike.

I don’t care what neighbours call you,
they don’t know a damn thing about love anyway.

Det är en enkel sång om två töntar, den andra rollen sjungs av Andrea Kukulu Iriarte, som rymmer iväg en stund på en töntig lätt motorcykel för att undersöka stenar.

Lika gudabenådad låter strofen (I) already gotta (‘n) alibi for ya (‘r) mama i samma låt, som avslutas med töntigt lekfullt kackel som brmm brmm, baby, vrmm vrmm, baby, brmm baby, hop up on my dirt bike, hop up on my dirt bike, vilket betyder: ni fattar ändå inget om kärlek.

Nä. Vi fattar inget om kärlek.

Men om ni till äventyrs undrar vem jag är, vad jag står för och vad jag älskar så är det Adeem the Artist.

I’m not a cool kid.
I’m not a grade A or a drop out of school kid
but I got a dirt bike and a mineral tool kit
if you wanna look for gems today

Här på Youtube finns också Adeem the Artists nya fantastiska låt Dirt Bike.

Ni vet inget om kärlek.
Vi vet inget om kärlek.

I already got an alibi for your mama.
Brmm brmm baby, vrmm, vrmm, hop up on my bike, hop up on my dirt bike.

Mer Sydsvenskangodis: Håkan Engström skriver Dylan-låtar som tar dig på sängen och aldrig har jag sett en mer träffsäker rubrik. Jag ÄR tagen på sängen. Jag vill ändå kalla mig någon form av Bobkonnässör men nä, jag hade aldrig hört Gösta Linderholm, Anita Lindblom, Wizex eller Lasse Lönndahl rövknulla Bob Dylan förr.

Och den alldeles nya julsången Frihetsklockan , skriven av Tomas Anderson Wij, med Peter Jöback är inte dålig.

Var ÄR Åsa Linderborg frågade vi oss förra veckan och så dök hon upp denna vecka när Aftonbladet var starkare än på flera månader. Bittra Bitte färgar boken om Jörn Donner randade The Åsa klart sågande om den finurlige och fantastiske finnen Philip Teirs bok med den makalöst eleganta titeln J & B – Scener ur ett skenäktenskap. Finland är bäst. Eller så är Norge bäst. Eller Danmark. Vadsomhelst utom det här förbannade landet där vi inte ens kan bråka ordentligt.

Är passivaggressivitet vårt ok att bära?

Men så kom den då, äntligen, i den vänstraste och därför viktigaste av de sex liberala kultursidorna i Kulturkanonens bevakningområde, en djupsinnigare recension än vad de folkpartistiska kultursidorna ville åstadkomma; det var ju dags att ta betalt för gammal ost nu när både karln och vänstern är död, som Kulturkanonen alldeles för mångordigt i vanlig ordning orerade om förra veckan under rubben Klasskamp OMG så omodernt (sic).

Göran Greider!

Göran Greider förstås. Jag skäms att jag inte kom ihåg mäster Greider förra veckan, kom bara på Linderborg och GuillouJan Myrdal – en sjukt privilegierad människa, ”de hemliga breven är skrivna som gangsterrap blandat med Lenin och Nietzsche” skriver Göran Greider.

Så kan man också skriva, kära folkpartister, om man har lust.

Man kan hålla massa tankar i huvudet samtidigt.

Göran Greider sha-la-lalalaaa, sha la lala, ska-lal-lalaaa.

Vi ses nästa fredag.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.

KULTURKANONEN: Det finns alltså fin- och fulborgare

Krogkritik som skapade drev, alkoholromantik utan moralkakor och underhållningsvåld från Jonas Gardell mot Alex Schulman. Kulturkanonen hyllar idag den mindre kvällstidningen med halmhatt, samt analyserar finborgarnas syn på fulborgare som snöflingor.

KULTURKANONEN: Flygskam i sista stadiet av syfilis

Det stjäls åsikter och content, det grälas om flygskam, det låtsasälskas Mello, debattörer pratar förbi varann, utseenden jämförs med syfilis. Kanonbra drag under galoscherna i kulturankdammen, noterar Fredrik Virtanen i veckans rapport från overklighetens folk.