KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.

Detta var inte lätt, mina älskade läsare. Hela den välavlönade kulturkrigareliten förvärpte, satte tidskod och checkade ut någon vecka före påskafton. Sedan ägnade de sig åt äggfestival, lyxskidåkning och Netflix medan artiklarna automatkläcktes under de få icke-tidningsfria dagar som fanns under det – ännu pågående – påsklovet.

Behagligt för dem förstås, liksom för läsarboskapen som kunde ägna sig åt den senaste fastatrenden att nyhetsdetoxa, utan att störas av överdrivet många pushnotiser, men värdelöst för en Kulturkanonen-skriftställare. Särskilt när det dominerande ämnet gett mig dödsångest, en känsla som mycket sällan leder till glatt humör. (Enligt min erfarenhet. Alla är olika, det är Kulturkanonen alltid noga med att påpeka.)

Häxeriet började på den mest damigt kodade kultursidan i SvD

Detta dominerande ämne var påskperfekt för förproducerade textägg: häxprocesser. Ni vet väl att det är kring påska, enligt islam och buddism, som diverse kärringar (obs av bägge kön) flyger utsläppsfritt till Blåkulla.

Häxeriet började på den mest damigt kodade kultursidan i SvD, där den alltid så pigge Björn Werner läst en bok av spiritismhistorikern Malcolm Gaskill. Björn Werner konkluderade att på 1600-talet liksom idag är det redan impopulära personer som drabbas hårdast av såväl pöbelvälde som cancelkultur. I övrigt är det tydligen främst skillnader mellan då och nu, vem hade kunnat ana, men det hjälpte inte Benny Fredriksson som tog sitt liv efter de rättslösa processerna under metoojournalistikens blodigaste glansdagar.

Om detta har GP:s kulturchef Johan Hilton skrivit boken Den siste teaterdirektören, som släpptes perfekt till stiltjen denna stora häxhögtid. Redaktionerna tackade med finfina recensioner.

Alla borde läsa den, det är en mycket bra bok. Så långt har den eniga recensentkåren rätt. Befriande klarspråk om Benny Fredrikssons död, skrev Gunilla Kindstrand i SvD i den recension som kanske minst av allt, men ändå alltför mycket, förlägger skulden hos en enda tidning, rent av hos en enda person (förutom hos möjligen kulturminister Alice Bah Kuhnke).

Alla vi som, trist nog, var med 2017 eller, liksom Johan Hilton, har visst minne, minns att den tragiska händelsen inleddes med att misslynta medarbetare på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm ringde upp Aftonbladet, som publicerade en avrättning. Men där tog det inte slut. DN och Expressen hakade på, liksom Svenska Dagbladet, Metro, SR, SVT, TV4 och hela jävla sociala medier-sfären.

It was revolution in the air och klirr i kassan

Det var ingen ensam galning. Det var hela Härnösand, som den store Jan Stenmark uttryckte saken i en legendariskt skojig teckning. Men här var det hela byn Stockholm.

Inte heller var Fredriksson häxprocessernas enda offer under limpsmörgåsfestivalen, tvärtom: det slogs världsrekord i fällningar i Pressens Opinionsnämnd. It was revolution in the air och klirr i kassan. Men han var den enda som tog sitt liv. Än så länge. Ett drevdrivet dödsfall som fick journalistkåren att fundera, först flera månader efter deadline. Kanske, tänkte skarprättarna då, borde en professionellt utförd medial rättsprocess nöja sig med att döma ut lagom straff: spottloskor, ostracisering, en stillsam förvisning till a-kassa och Arbetsförmedlingen? Jo, det borde räcka. Dödsstraff är inhumant. Rena Saudiarabien. Eller Texas.

”Överallt hördes fraset av kappor som vändes, ut och in i många fall”, skriver Boel Gerell träffsäkert i Sydsvenskans recension.

När Benny Fredriksson avslutade sitt liv blev det även behändigt för redaktionerna att komprimera mediemobbens övriga misstag (i den mån det förekom övriga misstag, alla andra häxor flöt så då får man förmoda att de var skyldiga) och placera dem i samma lilla nätta pappkartong, sätta fyr och elda upp – Aftonbladet. I synnerhet samma blaskas kulturchef Åsa Linderborg, som varken var reporter eller ansvarig utgivare. Burn, baby, burn. Så slipper vi.

Karin Olsson, då kulturchef på Expressen, tidningen som fälldes flest gånger av alla tidningar, passar spyhinken en smula klumpigt i sin Hilton-recension:

”Visserligen är flera böcker redan utgivna om Aftonbladets haveri under metoo och självmordet som följde på det. Men den här är väsensskild från Åsa Linderborgs dagboksskildring ’Året med 13 månader’ och presschefen Lotta Fristorps inifråndokument ’Benny – drevet, döden’. Båda är snäva partsinlagor och inte alltid så omsorgsfulla med att ge hela sanningen.”

Efter att sedan även ha daskat till Aftonbladets ansvarige utgivare Lena Mellin och efterföljaren Lena K Samuelsson med dräparraden ”Något går sönder när publicister försvarar skit som vore det guld” är det som att Karin Olsson ändå  vaknar och minns att hon – ja just det ja – arbetade som lieman under chefredaktör Thomas Expressen-kan-aldrig-ha-fel-och-har-således-aldrig-haft- fel Mattsson och inser att lite självrannsakan ändå, kanske, är på sin plats eftersom Expressen kanske, trots att tidningen inte kan ha fel, möjligen havererade någon liten gång den också och, kanske eventuellt, inte är världsberömd för att vara jätteomsorgsfull med att ge den där hela sanningen.

”Jag våndas själv när jag ser särskilt en av mina gamla artiklar citeras. Så okunnig jag var om det som hänt, ändå så olidligt förnumstig.”

Fint.

Det är mer än de flesta mediemarodörer medgivit. Egentligen är det bara just Åsa Linderborg som rullat sig själv i tjära och fjädrar. Om och om igen.

Karin Olssons våndor gällde nu bara ord som var relaterade till den fiaskogranskning som den största konkurrenten svarade för. Samtliga egna publiceringar, inklusive tidningens otaliga PON-fällningar, har Karin Olsson försvarat som… ja, närapå som om skit var guld? Och hur var det nu Karin Olssons skrev? Var det inte då, när publicister försvarar skit som vore det guld, som något går sönder? Visst var det så.

Karin gör ändå ett försök att vända och vrida på det egna samvetet och mediemakten som ledde fram till dödsfallet. Hon skriver en text som vid en första anblick inte borde skrivas av någon så djupt insyltad, men vid en andra anblick är det just precis vad hon borde. Karin Olsson lägger upp för debatt och invändningar (se ovan). Problemet är att ingen tar upp handsken. Det är skönare att smita ut bakvägen. Övriga kapitalstinna redaktionschefer tiger, hyr in gästrecensenter som följer partilinjen och i övrigt hänvisas till kommunikationsdivisionen som ligger under koncernens hr-avdelning.

Ridå.

Hr-byråkratsamhället var också temat för den mest skrämmande artikel som publicerades under påsken, ja kanske på åratal. Även för mig var läsningen mer traumatisk än att behöva minnas hur skönt det vore att vara död.

För då, 2017, var det helt annorlunda tider. Då krävdes explosiva mediedrev och gatlopp för att få nån jävla ordning på världens mest jämställda land. Då gick det nämligen bara, säg, mellan tummen och pekfingret, 99 human resources-tjänstemän per 100 anställda i en genomsnittlig svensk organisation. Sedan dess har hr-sektorn exploderat och nu går det runt 10 000 pappersskyfflande värdegrundsbyråkrater per 100 anställda, och särskilt inom det privata och börsnoterade näringslivet.

Absolut ingen som jobbar på, besöker eller ens kommer i kontakt med ett företag, en myndighet, en teater, en scen eller ett universitet kan numera, 2024, bete sig det minsta malplacerat, eller ens ha en åsikt som kan få någon att känna en smula ångest. Hr-avdelningarna är inte bara jättesnälla och svullet gigantiska, de har också över tid utvecklat en hyperkänslig örnblick: långt innan vänstersektionen hunnit skrika ”usch, en gubbreaktionär, ta bort honom!” eller högersektionen i samma panik behövt oroa sig och ropat ”hjälp, en batikkärring, ta bort henne!” har hr-gestapo tyst och effektivt avlägsnat problemet från lokalerna och all risk för sammanstötning.

Sedan hr-avdelningarnas basuppgift – att se till att företagsledningen aldrig någonsin störs av gnällig personal – avklarats har de gått vidare till den verkliga kärnuppgiften: att maximera vinsten.

Därmed är det de hyggliga, snälla, fina medarbetarna som klarat grovutrensningarna som jagas, granskas, undersöks och stressas av dessa hr-horder i den allra mest lukrativa grenen inom hela hr-tjänstemannaklassen: ”ledarskapscoachen”.  Både citat och kursiv krävs för det ordet.

Så läs Kristofer Ahlströms skakande – ja skakande! – reportage i Dagens Nyheter, Är du godkänd lille vän? om det förfärliga yrkesliv som medelklassen och arbetarklassen hamnat i sedan konsultklassen genomförde sitt totala maktövertagande.

Bara en hr-konsult är fri i hr-samhället

Bedömningsfilosofin på modet heter 360-gradersmetoden och innebär att feedback (det passivaggressiva ordet för hat) kan komma från alla jävla håll. Cirkulera, cirkulera, här finns allt att se. Det är du som är butiken, den som andra går ut ifrån medan de trycker på maskinen med valen 1) Bra 2) Ganska bra 3) Ganska dåligt eller 4) Mycket dåligt.

Så lever vi nu. Inte konstigt att alla löntagare mår så jävla illa. Det är konsult man måste bli! Bara en hr-konsult är fri i hr-samhället.

Nå, det fanns ljuspunkter i häxmörkret. Ulrika Stahre i AB skrev kul om just hr-samhällets syn på lämplig konst apropå Statens konstråds minimalistiska utställningen Varning för konsten. Och Patrik Lundberg kläckte på påskdagen ett mycken fin och välfunnen kärleksförklaring till Håkan Hellström inför den store, ja gigantiske, göteborgarens 50-årsdag i tisdags.  Hurra, hurra, hurra för Håkan, du är bäst!

Nu har det slutat snöa. Det var allt. Vi ses snart igen, älskade läsare.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det finns alltså fin- och fulborgare

Krogkritik som skapade drev, alkoholromantik utan moralkakor och underhållningsvåld från Jonas Gardell mot Alex Schulman. Kulturkanonen hyllar idag den mindre kvällstidningen med halmhatt, samt analyserar finborgarnas syn på fulborgare som snöflingor.