Kulturkanonen: Ett land! Ett folk! En tidning!

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Tårar, en Plura-recension, Pressfrihetens dag. Viktig journalistik som saknar förtroende hos allmänheten. Pollensäsongen på kultursidorna verkar aldrig ta slut, suckar Fredrik Virtanen i Kulturkanonens genomgång av mediebuskaget.

Först av allt, ett klargörande:

Jag är inte gjord av sten. Folk har ibland trott det, och kastat hårda föremål på mig för att testa med för åtminstone mig väntat resultat: Jag är inte gjord av sten.

Den här veckan började jag till exempel gråta. På grund av en kulturartikel. Närmare bestämt en bokrecension. I Expressen.

Så varför säger alla att litteraturkritik är en meningslös och sinnessjukt smal syssla när folket ändå bara köper skräpböcker av Camilla Läckberg och lyssnar på dussindeckare? Här erbjöd själva recensionen ett konstverk i sig. Eller åtminstone ett känsloverk. Och Gud, som ser allting, vet att känslor – det är en bristvara på kultursidor (mer om det strax).

Å andra sidan: Eftersom jag började gråta redan vid läsningen av recensionen behöver jag inte köpa boken. Författaren tjänade således inte ett enda öre på mina tårar. ”Jag älskar dig trots att du inte fick leva”, löd rubriken och texten skrevs av Sven Olov Karlsson om Frida Bloms debutroman ”Saker jag lärt mig om sorg”. Ämne: ofrivillig barnlöshet. Hjärtskärande.

*

Dessutom älskade jag en recension i Sydsvenskan, av Björn Alverfeldt, om Håkan Lahgers biografi om rockbandet Eldkvarn vilket förvisso kan sättas på kontot för min personliga Eldkvarn-fetisch, men här finns något Stockholmstidningarna kan lära av både Göteborgs-Posten och Sydis – det gör inte ont med en kändis på sidorna då och då. Särskilt om sidorna ska envisas med att vara duktigt trista ledarsidor snarare än kultursidor. Då piggar en Plura-recension då och då upp. Eller varför inte skriva om Star Wars. Vad pratar jag om? Jag menar förstås Succession.

Nå. Därpå var det roliga slut. Jag har bläddrat och bläddrat och blivit mer och mer uppgiven, rent av deprimerad. Måtte den här pollenallergin kulturcheferna lider av gå över snart. Jag fattar hur ni har det, o ja, huvudet befinner sig i en burk, det går inte att tänka, men samtidigt – ni har Ett Jobb och tjänar rundligt, entertain us.

*

Opassande nog spammades jag i onsdags av vänliga ord från mediebolagen. ”Tack för att du stödjer oberoende journalistik” eller ”Tack för att du stöttar viktig journalistik”, ramlade in i mejlkorgen. Det var nämligen Pressfrihetens dag. Tjusigt och viktigt. Bra och viktigt. Viktigt. Och bra.

Och ja! Absolut! Det gör jag! Självklart stöttar jag! Det rasar iväg 69 kronor här, 99 kronor där, 189 kronor ibland, 29 kronor, 99 spänn, jovars, jag stödjer. Varje månad.

Men vad får jag för pengarna? Asså på riktigt. Vad får jag för pengarna?

Vi pratade lite om det förra veckan, att kultursidorna smakar som en hamburgare på Max eller Donken. Alltså gott. Och billigt. Men det är inga riktiga hamburgare. På Max är det potatis i. Ägg. Mjölk. Helt sjuka grejor. En hamburgare ska vara 100 procent nötkött. Max har dock bara svenskt kött, medan Donken och Burger King kan erbjuda 100 procent kött eftersom köttet kommer från gigantiska kofabriker i Ulan Bator. Resten av prispressningen sköts av slavarbete, precis som på kulturredaktionerna.

Förlåt, det där var överdrivet. Jag är ju inte klok. Donken använder inga slavar, hur skulle det se ut? Karin Pettersson, kanske rent av Victor Malm, skulle RASA ifall prekariatet utvidgats från Foodora och Uber Eats till inrättningar de själva inte använder men som de vet att andra människor, folket, nyttjar. (När såg någon en kulturredaktör handla mat på helt egen hand senast? Tänk efter, har du sett det? Exakt, tänkte väl det).

Precis som redaktörerna njuter av Foodoras utmärkta och svinbilliga tjänster njuter de av frilansande kulturskribenters svinbilliga tjänster, och därför blev det ingen debatt om att PR-konsulter, reklamare och influerare – de som har råd att jobba med kultur – invaderar kultursfären. Hittills mest tydligt, ironiskt nog, på SVT.

Den här oberoende och viktiga journalistiken är trots allt inte särskilt uppskattad. Jag vill inte pissa på pressfrihetens parad men något har vi gjort fel.

I Sverige åtnjuter SVT (77 procent) och Sveriges Radio (72 procent) högst förtroende hos allmänheten. Därpå kommer TV4 med 61 procent. För den lokala morgontiden har vanligtvis 50 procent av läsarna högt eller mycket högt förtroende, för DN (47 procent), SvD (43 procent). Sämst går det för Aftonbladet (29 procent) och Expressen (24 procent) om vi bortser från Youtube (6) och Facebook (5).

Det är siffror som inte är mycket att malla sig över, och som inte rapporteras av medierna (mer än av public service som klarar sig hyfsat bra). Låt mig gissa: När Artificiell Intelligens tar över journalistiken kommer Superkasst förtroende för medierna – igen generera fler mobiltelefonflashar än Vi vann Andra Pris i Årets bild i Ulan Bator!

Så det är väl inte konstigt att de tackar mig för att jag stödjer dem. Väl bekomme! Jag gör det så gärna men samtidigt lätt motvilligt, som med välgörenhet.

Det är inte utan att jag funderar vad det är jag stödjer med mina autogirobetalningar. Det förefaller mig som att jag varken får snabba onyttiga kolhydrater eller fullkorn, grönsaker, rotfrukter och baljväxter.

Det mesta är alldeles oviktigt men underhållande – detta ständiga vevande av mord, tv-kändisar i nöd och det senaste bisarra ryktet om Vladimir Putins hälsa och så lite krönikor om det politiska spelet. Nyhetsvärderingen görs utifrån vad folk gillar att läsa, inte vad som är viktigt på riktigt. Så måste det vara. Annars skulle varenda tidning gå omkull.

Och jag är ett stort fan av underhållning. Det är faktiskt allt jag begär. Jag betalar jättegärna för en upplevelse, en thrill, en salami. Here we are now, entertain us!

Därför är jag skitsur nu. Kulturkanonen är inne på sin fjärde utgåva och de fem mäktigaste kulturredaktörerna i landet sitter fortfarande fast i denna eländiga pollenallergi. Eller är det så här det kommer att vara? Är det så jämntjockt, kulturlivet? Det kan bara inte vara möjligt. Det tänks för lite.

Jag är sannerligen ingen komiker, men ändå något av en en sång- och dansman. Jag behöver något att arbeta med här. Ge mig nåt som känns, som bränns, som gör ont, som får mig att säga ÅFAN!, som får mig att skratta – eller som gör att jag gråter igen.

*

Men okej. Dagens Nyheter fick mig faktiskt att fnissa lite. Sveriges malligaste morgontidning är ju sig själv nog. Har alltid varit. DN behöver ingen annan. Faktum är att om en text inte publicerats i DN så har den inte publicerats alls. Men för att ändå tillgodose läsekretsen, som ju består av lärare och statstjänstemän och de yrkeskategorierna vill gärna se saker från lite olika håll – inom då, förstås, rimliga gränser – så har DN Kultur nu börjat debattera enbart med sig själv.

Därför kunde vi denna vecka se DN-medarbetaren Vesna Prekopic svara DN-medarbetaren Kristina Lindquist i en debatt som kommit att handla om vem som egentligen har rätt att uttala sig i vissa frågor – bara den utsatta eller kan andra få tycka till lite också?

”Offerskap och offerskapande måste diskuteras ur många perspektiv”, skrev DN-medarbetaren Prekopic som ett svar på DN-medarbetaren Lindquists kritik av DN-medarbetaren Prekopics första artikel i ämnet. I stort sett tycker de samma sak bägge två, och det är ju det som är kul, det är det som är DN.

Än så länge, och trots decennier av övning, har tidningen inte lyckats se den fulla potentialen i DN-konceptet ”Ett land, ett folk, en tidning!” 

Ledarsidan- och kultursidan är där sedan länge, men de avdelningarna är trots allt bara en liten del av utbudet. Familjesidan bör i fortsättningen bara ta upp alla medarbetare och medarbetares barn. Serierna bör bytas ut mot satir riktad mot DN själv. Nyheterna får bara kommenteras av Peter Wolodarski himself, och endast om de är avslöjade av DN eller snodda från Omni.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.

KULTURKANONEN: Det finns alltså fin- och fulborgare

Krogkritik som skapade drev, alkoholromantik utan moralkakor och underhållningsvåld från Jonas Gardell mot Alex Schulman. Kulturkanonen hyllar idag den mindre kvällstidningen med halmhatt, samt analyserar finborgarnas syn på fulborgare som snöflingor.

KULTURKANONEN: Flygskam i sista stadiet av syfilis

Det stjäls åsikter och content, det grälas om flygskam, det låtsasälskas Mello, debattörer pratar förbi varann, utseenden jämförs med syfilis. Kanonbra drag under galoscherna i kulturankdammen, noterar Fredrik Virtanen i veckans rapport från overklighetens folk.