KULTURKANONEN: Flygskam i sista stadiet av syfilis

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Det stjäls åsikter och content, det grälas om flygskam, det låtsasälskas Mello, debattörer pratar förbi varann, utseenden jämförs med syfilis. Kanonbra drag under galoscherna i kulturankdammen, noterar Fredrik Virtanen i veckans rapport från overklighetens folk.

Men alltså. Det är frustrerande. Gnäller man är man en tönt. Alla ska väl tåla att bli lite bestulen? Kanske. Men inte bestulen på sin förfasning, väl?

Jag är bara en människa. Bara. Under ett år nu – hurra, hurra, hurra för Kulturkanonen! – har det stulits uppslag, formuleringar, vinklar och åsikter härifrån. Stöldgodset har sedan presenterats som nytt, fräscht – rent av krispigt – i spalter hos både drakar och drakar som söker presstöd (utvikning: det är faktiskt sant, inte bara SvD utan även Aftonbladet och Expressen ansöker om statligt presstöd medan indietidningar och landsortspress hänger i naglarna för att överleva) trots att det hade varit så lätt, så jättelätt, att ge kredd till originalkällan. Om jag inte haft så otroligt ont om utrymme skulle jag publicera Hela Listan på stölder. Listan ligger än så länge i slasken och väntar, snart en kilometer lång.

Senast var det självaste mediegranskande P1-radioprogrammet Medierna som förfasade sig över Expressen Kulturs brutalistiska betongkrogrecensioner. Men, stopp hej hallå, det var Kulturkanonen som förfasade sig först, utan tvekan en perfekt tajmad förfasning för Mediernas redaktion, som redan under fredagsbullfikat kunde läsa Kulturkanonen och snabbt bestämma att det där snor vi, det kör vi på, perfekt, vi har en hel arbetsvecka på oss med start måndag att förfasas till lördagsändningen.

Det är extra kul när det mediegranskande programmet Medierna gör etiska övertramp. Vem granskar Mediernas ogenerösa kreddpolicy? Ingen granskar Mediernas ogenerösa kreddpolicy! Ingen granskar den sista jägaren, råttan på repet, repet på råttan. Medierna kan plundra vem vad fan de vill på content. Medierna ä g e r.

Men det är, glöm inte bort det, mina skattepengar ni stjäl min förfasning för.

Detta om detta. Min konstiga slutsats: Jag ska också börja stjäla. Det här generösa länkandet som är Kulturkanonen får man lika mycket för som för hundra spänn på Ica.

En trivial skitkorv förgylls till silver

Till exempel vill jag gärna stjäla Andres Lokkos Glöm inte: Kultur ska förändra ditt liv. En text om hur kritiker och kultursidor slutat lyfta det som är bra och istället, rätt skamlöst faktisk, lurar i läsarna att det populära är bra. En trivial skitkorv förgylls till silver och det mediokra till guld om kommersiell potential finns. Alla vill – förstås! – ha en bit av den smarriga kommerskakan och det hela sker tigande, skamfyllt, underförstått. Alla vet, alla anpassar sig, alla inser att redaktören med budgetansvar förväntar sig folklighet. Kom ihåg att vinstmarginalerna inte bara kan vara åtta procent, de behöver vara tolv, helst 18, för – som bankerna brukar säga efter övervinster tack vare våra bolåneräntor: ”det är viktigt med starka banker” och det är lika viktigt med starka medier. (Fundera: Är det verkligen det? Om medierna ändå skriver mest om Melodifestivalen?)

Fast skrev inte jag den där Andres Lokko-texten först? Då kan jag inte sno den. Nej, Andres skrev den redan 2018. Fast han snodde åsikten från min text 2014. Men jag minns att han skrev den redan 2009. Han var först. Nej, jag skrev den 2005! Fast Lokko skrev den redan 2001. Det enda vi vet är att Andres Lokko skrev den bättre varje gång. Och att kommersialismen vann. Och att den vinner varje dag. Och att vi alla till sist ska dö.

 Idag lever vi i en accepterad ”tillräckligt bra för att hyllas om det även säljer”-kultur, good enough. Det där gamla kreddpajas-nittiotalet var en sista folkbildande lucka i tiden som aldrig kommer tillbaka. Antagligen eftersom vi missbrukade det där fönstret mer än en smula, vi lyfte upp alldeles för många kulturprodukter som må ha varit ruskigt coola men inte tillräckligt bra. Inte egentligen. 

Folk tröttnade och gick all in i Melodifestivalen, utmattade.Och sedan blev fulkulturen, helt galet, obligatorisk även bland vuxna.

”Jag känner mig som en dålig människa som inte såg Marcus & Martinus”, medgav sidekicken Jonas Bonnier i radio i måndags, efter att programledaren Katherine Zimmerman kallat Marcus & Martinus för Martin & Martinus och tvingades skämmas för detta, generat fnissade.

Nej, nej. Detta hände inte i P3, utan i Talkshow i P1.
Där är vi nu.
There is nothing worth stealing in here, som Bob Dylan uttryckte saken.

Kort avbrott. THIS JUST IN! HOT NEWS! Rafflande! Ida Ölmedal lämnar Bonniers och kulturchefsposten på Sydsvenska Dagbladet och blir kulturboss på Svenska Dagbladet, konkurrenten Schibsteds fintidning. Som ersättare för Ölmedal i Malmö finns bara en möjlig kandidat: Björn Ranelid.
Smaka på det.

 Att stjäla Jens Christian Brandts ilskna och trevligt uppgivna och uppfostrande DN-burgare Allt Masha Gessen säger har extremhögern upprepat sedan 1945 vore omöjligt eftersom jag, med rätta, skulle anses minst 97 procent icke-trovärdig i frågor om tysk inrikesdebatt om antisemitism och skuld sedan naziståren. Därför var den kunnige Brandts artikel högst lärorik. Även Dan Israels svar Den som kritiserar staten Israels krigspolitik är lovligt byte var högintressant. Slutordet fick sedan Brandt.

Man kan tyvärr även här, i ett replikskifte på hög nivå, konstatera hur låg debattnivån är. Det förolämpas och gaslightas. Brandt kunde gott ha avhållit sig från att kladda högerextremism på Gessen, och Israel borde rimligen ha diskuterat Tyskland, vilket var vad Brandt diskuterade.

Tänker dessa storheter månne att vi i läsarboskapet saknar läsförståelse?
Det kan tyvärr ligga en del i det.

Flygskammen är tillbaka. Som vi längtat. Den festlige sluggern Björn Werner i den hejdlösa anarkistiska borgartidningen Svenska Dagbladet reste utan skam till fucking Mauritius med en icke namngiven flickvän som enligt Werner är svensk mästare i influenser. 

Jag är ingen klimatförnekare. Jag läser också Dagens Nyheter

Werner skrev från paradiset två meningar som jag så gärna, så satans gärna – om jag bara varit Medierna i P1, randomdesperat frilansare eller kulturredaktör med tjugo gånger mer i lön än mig – stulit och låtsat vara mina. Så här löd de två meningarna:

”Jag är ingen klimatförnekare. Jag läser också Dagens Nyheter.”
Repris: Jag är ingen klimatförnekare. Jag läser också Dagens Nyheter.
Så roligt! Roligare blir det inte! Isbergsteknik från 35 graders värme.

Werners artikel publicerades en söndagsmorgon. Ledighet på söndagar förklarar de 24 första timmarnas tystnad från DN. De kommande 24 timmarnas tystnad kan bara förklaras av att hela måndagens tidning var förproducerad redan på fredagen. 

Men på den tredje dagen hände det, förstås. Då hade chefen Björn Wiman nästan gått upp i limningen, löddrig i cykelskägget av högilsk upprördhet över att hela hans livsverk av flygskamsartiklar mellan 2015 och det klimatgudasändacoronaåret 2020 till synes pulvriserades i hans mäktiga tidnings enda konkurrent om den bildade kälkborgerligheten i Stockholm. Lägg ut, lägg ut, LÄGG UT! tjöt DN-Björn.

Att ersätta flygskammen med flygskryt är vettlöst, dundrade således redaktionens designerade hitman Sandra Stiskalo.

Här måste man tycka synd om SvD-Björn. Vilken makalös osis att Mauritius-rebella just precis nu. Att ifrågasätta diskrepansen mellan vad medias änglasångare skriver om klimatet och vart de flyger just precis jävla samtidigt som allas vår kära regering i Tidölaget anser att ”det är dags att göra upp med flygskammen en gång för alla”, i infrastrukturminister Andreas Carlsons kristdemokratiskt obevingade ord. 

Är det inte alltid så?
Så typiskt.
Uttrycker man en idiotisk åsikt så delas den alltid av idioter.

 Nåväl. Hela spektaklet slutade aptrist. Som det brukar göra i Svenska Dagbladet när en skribent, påfallande ofta just Björn Werner det senaste året, skriver något wild and crazy. Läsare börjar klaga, kanske rent av hotar att säga upp prenumerationen, och således kommer en mesig artikel som backar ut ur rummet. Det där som var wild, crazy och kul provocerande – nja, nä, det var inte riktigt så vi menade. I själva verket menade vi att klimatproblemen inte kan lösas av enskilda människors val av Boeing.

Tänk, det fattade vi redan vid den första artikeln.

Är någonting värt att stjäla i Sverige är upphovsmannen – fortfarande, snart femtio år sedan debuten – vanligtvis Ulf Lundell.

Du ser ut som sista stadiet syfilis

”Du ser ut som sista stadiet syfilis”, sade han till kulturkvinnan Marianne Lindberg De Geer när de råkade springa på varandra på gatan. Sedan promenerade herr Ulf vidare.

Du ser ut som sista stadiet syfilis. Det är något av förolämpningarnas Rolls Royce. Genialt roligt. Åtminstone sade Lundell så enligt Marianne Lindberg De Geer själv. Annars skulle Kulturkanonen aldrig få för sig att kommentera någons utseende. Eller personlighet. Eller något annat ovidkommande. Här kommenterar vi text, bara text och innehåll. (Kanske är det därför Kulturkanonen är så impopulär att den bara plundras i smyg? Inte tillräckligt elak. Är det dags att bli låg och elak? Nej. Vägrar.)

Lars Norén, den store korte, var först ut i den inte så lite vämjeliga litterära dagboksgenré där fina människor anser sig ha rätt att bete sig som mobben på internet. När Norén, utan att någonsin trycka enter/ny utgång och på fint papper utan paginering, förolämpade, kränkte och pissade på kända kollegor och stackars skådepelare ansågs det vara konstnärligt. En av de gränslösa efterföljarna, men utan Noréns ordbehandlingsförmåga, är den store Carl Johan De Geers hustru som magisk stampar runt som en elefant i kulturporslinsfabriken. Så till den milda grad att Expressen behöver ta in en rättelse skriven av en, av allt att döma, totalt vantolkad Tomas Bannerhed.

Att skriva är inte enkelt. Det vet alla som försökt. Men i Myra Åhbeck Öhrman recension av På riktigt under den makalöst mediokra rubriken Svårt att ha en åsikt om Marianne Lindberg De Geers dagbok i Arbetet fattar läsaren ändå att MLDG är kul, att hon har humor och inte är – till skillnad från Lars Norén – särskilt lättkränkt. Hon ger och tar med samma käcka humör. Det är underbart att hon delar med sig av Lundells förolämpning. Och i en annan recension fattar man att hon till och med tiggt om den i en av alla hennes kränkande Norén-formuleringar. Det sjunger i ankdammen! Äntligen! Vilken bra kultursidesvecka!

”Du ser ut som sista stadiet syfilis” har jag nu sagt till tio personer.
Utan att ange källa.

Jag har även börjat svänga mig med ”En inställd Kulturkanonen är också en Kulturkanonen”.

Men kanske ses vi!
Ha det gott.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.