Säljsex, antisemitism, countrymusikcharlataner. Fredrik Virtanen är överväldigad efter ännu en vecka i gettot vi kallar kulturjournalistik.
Man tar sin Mirtazapin och hoppas att man vaknar upp och betyder något, eller att man åtminstone är Johan Croneman, men, nej, det gör man inte och det är man inte.
Man stretar på, som en båt mot strömmen, ständigt drivande tillbaka mot det förgångna, eller hur?
Jag vet ingenting om dig.
*
Jag har plockat enorma mängder Karljohanssvamp. Svårt att fatta hur exklusiva de är down south, i det vuxnare landet Tyskland.
*
Nå.
Det känsligaste av det känsliga från veckan bör väl avhandlas innan vi går vidare till – på det stora hela – rent underhållande ämnen.
Johan Pehrson.
Stavar han så? Folkpartiets nye mäster? Kebab-Johan (jag kan inte sluta gilla honom) gör återigen det tänkande vänsterliberala samhället förbryllat när han av någon satans anledning känner att han måste ta sin mer intellektuella partikollega Carl B Hamilton, som gissningsvis aldrig ätit en kebab, i det berömda örat.
Calle B sa en självklarhet, och här kommer den (citat från TV4):
”Riksdagsledamoten Carl B Hamilton förklarade att han står bakom partiets beslut, även om han ansåg att SD-toppens uttalanden om islam är ansvarslösa.
– Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt, sa han till TV Nyheterna.”
Kontroversiellt?
Inte enligt mig.
Men kanske är det bara jag som ”har en bild”, som en vän till mig brukar säga, av att muslimer är enastående mer paria än judar.
Men.
Absolut.
Den här frågan är sylvass och långt över min paygrade. Frågan är så satans sylvass att jag förra veckan spelade dum när vi talade om den av alla – inklusive Victor Malm – sågade Jan Guillou-aggressionen Riksfilistern.
Ordet filister kommer, högst sannolikt, ur ursprunget till filisté och för att vara väldigt enkel och tydlig: Det betyder på det stora hela: palestinier. Ola Holmgrens bok Riksfilistern hade alltså ärligt betitlats: Rikspalestiniern. Och där är grunden till konflikten ligger: Expressen har i åratal jagat muslimer och DN har stött Israels ockupationsmakt. Det har Jan Guillou icke gillat.
Och sånt är svårt att skämta om. Inte för att jag har något emot att slafsigt kallas antisemit av bombliberaler, jag är immun, jag har redan kallats det värsta. Men. Det får inte förglömmas, det var fel av mig att skämta bort följande:
Konflikten mellan Expressen och Jan Guillou är konflikten om Israel och Palestina. Allt annat är bara festligheter.
Eric Rosén, biträdande kulturchef på AB Kultur och lite för träig för sitt eget bästa, skrev så vågat han vågade om ämnet: Carl B Hamilton sa vad hela hans parti tänker.
Okej?
Vi går vidare.
Nä.
Inte riktigt än.
För: Det var med alla tänkbara parametrar rimligt att kritisera ockupationsmakten Israel redan för en kvart sedan, och när staten numera mupplar med Högsta domstolen borde till och med Jan Guillou ges en poäng av Peter Wolodarski av typen ”okej han hade liiiiiiite rätt”.
Häpp.
*
Veckan var annars Linda Skugges igen. Jag har redan skrivit om Linda Skugge, tyvärr, för er, kära Konkret-läsare. Jag skrev om Linda Skugges nya karriär som porrstjärna i går, den hon så föredömligt beskrev i Expressen.
Idag när jag skriver detta är det torsdag. Så, då förstår du att jag skrev om Linda Skugge i onsdags. Dock: Du måste vänta till på söndag för att läsa ”Jag kommer alltid älska Linda Skugge” i Vestmanlands läns tidning, VLT i folkmun.
Så knäppt kan det vara även i detta digitala samhälle. Det som skrivs först, det publiceras sist, och tvärtom.
*
Som en hint kan jag avslöja att Karin Olsson, hon som förr var kulturchef och nu är något annat flott, och jag har likartade åsikter, för att inte säga identiska. Men jag broderar lite mer.
SVT:s beslut i Allsången är inte det obehagliga, skrev Olsson och därmed är vi inne på den fråga som engagerat mig, en mycket enkel man med primitiva intressen: David Ritschards succé, eller antisuccé vilket du vill, i Allsång på Skansen på Sveriges Television.
David Ritschard, tills alldeles halvnyligen en proper och mästerlig vinförsäljare på Systembolaget Folkungagatan i Oslo (Nej, Stockholm), kollapsade när han skulle leda allsång i en töntig låt vid namn Jag hade en gång en båt.
Utvikning:
Låten kreddades i rutan till Cornelis Vreeswijk på ett fett provocerande sätt för den som är det minsta upprörd över kolonialismens arv. En småsak för väljarboskapet, möjligen. Men: Låten är västindisk. Till exempel en amerikan har sannolikt oftast hört den under namnet Sloop John B med det icke oävna bandet The Beach Boys. Men det vet ingen. Och på goda grunder. Sverige är inte USA. Men på samma vis som vi ändå hade små skitiga kolonier i Västindien så har vi ändå SVT som påstår att en svensknederländare skrev en låt som skrevs av – originales.
Men, undrar du, varför briljerar jag med dessa till synes meningslösa faktoider kring en folksång som inte skyddas av upphovsrätt?
Jo, det ska jag berätta. Jag vill etablera att jag vet vad jag pratar om.
Slut på utvikning.
Efterspelet till David Ritschards ”kollaps” gav mig spader. Spader säger jag.
I godan ro, sannolikt efter ett par folköl och 0,5 g methkokain i kroppen, satt jag här i busken och lyssnade på radiokanalen P1 och fick– helt plötsligt! – höra en ”expert” på countrymusik. Experten skulle på märkligt vis analysera David Ritschards lite då tydligen upprörande beteende – HUR KAN MAN HA MAGE ATT KOLLAPSA NÄR MAN ÄR MED I TV!
Experten hade googlat en smula, och hittat ett gig för ett par år sedan på södraste Södermalm (i Stockholm) som Markus Larsson i Aftonbladet hyllat, och därpå sa experten inget särskilt. Hur kunde han? Han visste inget. All respekt för det.
Frågeställningen var lika enfaldig som exotiserande. Det kom som en chock. På SVT:s Rapport dagen efter ställdes PÅ ALLVAR frågan ”Varför bröt ni inte sändningen” – och där zoooooonade jag ut.
Goshi, gishij, goshi-da-da. Här fanns alltså en äkta artist. (Som vi menade förr i världen: dom som fuckade upp och betedde sig, som Bob Dylan, som Marvin Gaye, Robbie Robertson (vila i frid, mästare) eller Nina Simone eller Motley Crue eller Janis Fucking Joplin.) Klass. Trash. Kass. Slash. Verklighet. Konst. Misär. Välj själv, men välj inte PR-byrå.
*
Experten visade sig vara Mattias Hansson.
Gå och slunga min penis bakåt.
Jag tycker förstås om Mattias Hansson, vem gör inte det? Han är en läcker skånskt mediekarl med goda värderingar och bastant hygglighet och enorm vänkrets som sedan 90-talet befunnit sig överallt där det händer både inom stat och privatförvaltning. Han har magnifikt starka axlar, vackert böljande knullhår och ett ständigt elegant finger i nutidsluften några år senare.
Utvikning: Tro mig när jag säger att skulle jag vilja ligga med en man så är det Mattias Hansson. Men: Kulturkanonen handlar inte om mitt sexliv (och då bara eftersom jag är gift).
Slut på utvikning.
Nu visade det sig att Mattias Zelig Hansson var, är, alltid varit, jag vet inte – countryexpert! (Everybody – do the chameleon, everybody, dip the chameleon, everybody – do the chameleon, everybody……).
Snabb koll på Yahoo visade att Mattias hade tryckt på sig Roy Rogers avlagda pajaskläder och bjudit in – lyssna nu och lyssna noga… Nej vänta.
Vänta.
Vi måste ge var och en expertgäst i Mattias Hanssons expertcountrymusikprogram en helt egen expertrad. Så håll i cowboyhatten Och glöm inte bort att programmet heter P4 Country:
Henrik Schyffert.
Kalle Zackari Wahlström.
Anna Charlotta Gunnarsson.
David Sundin.
Anne Lundberg
Lisa Ekdahl
Fredrik Wikingsson.
Kristian Luuk.
Vilket jävla rövgäng, för att citera den berömde borgarrabulisten Alex Schulman. (OBS antagligen bara en fråga om sekunder innan Schulman sitter i Radiohuset och bedömer Brennen Leighs senaste album.
Förlåt (verkligen FÖRLÅT).
Jag är hysterisk.
Förlåt.
Men. En minimal countrykorruption är inte nödvändigtvis en detalj, den kan säga så mycket mer.
Utvikning:
Hade jag varit Jens Ganman kunde jag drivit denna tes hur långt som helst – mot bättre vetande, bara för att fjäska för min efterblivna substackkundkrets. Men nu har jag inte någon kundkrets och är dessutom inte en lika hjärnsprudlande skribent som denne Ganman. Poängen: ni som läser får kort sagt lita på att det jag skriver är sanningen, utan kommersiella intressen. (Jag får betalt i sex korv med bröd (”italiensk”) på Cirkle K och tolv mjukglass (med strössel) i veckan på Biltema – och detta oavsett hur många som läser.)
Slut på utvikning.
Är det heeeeeelt långsökt att tänka sig att pitchen lät som följer:
– Hej, min kära gamla kompis Beställaren på P4, Mattias Zelig här. Jo, jag fattar att countrymusik är lite trassligt och smalt. Så ska vi inte bara skita i countrymusiken och så bjuder jag in mina kändaste polare födda samma år som jag som snackar countrymusik? Och OBS JAG LOVAR TA PÅ MIG EN FESTLIG SKJORTA och jag lovar att ingen av gästerna kan någonting alls om countrymusik, men de har hört Gram Parsons åtminstone, och då kan ni ändå täcka in den där rutan i ert mångkulturella uppdrag? Samtidigt som aporna i Örebro får höra en kändis!! Bra?”
– Ja! Bättre än bra! Det här är ju Jill Johnsson fast med riktiga Jan Helin-kändisar födda i rätt målgrupp! Gud så najs! Kör bara, KÖR! För… du… lovar… du lovar väl…att… Schyffert kommer?”
– O ja. Jag lovar. Vi går alltid på varandras bröllop.
– Utmärkt, utmärkt. Och… Schyffert är väl inte bara en funkpopmaestro?
– Nej, nej, han har hört flera stycken låtar med Waylon Jennings.
– Waylon, vem?
– Dolly Parton också!
– Aha. Toppen. KÖR! KÖÖÖÖÖÖR! Vad väntar du på?
Puh.
Förlåt.
Men allt detta händer medan Johnny Paycheck roterar i sin grav och Hank Williams undrar vem inom Public Service-Sverige som kan förklara varför han valde att felstämma två gitarrsträngar. Det bör tas på allvar.
*
I rättvisans namn: Kikki Danielsson, Klara Söderberg, Pernilla Andersson och Tomastompa Andersson-Wij har också gästat P4 Country. Alles ist nicht verloren.
Men.
Summasummarum: 90-10 till de dumkristna.
*
Nå. Det där ovan var mina personliga neuroser och möjligen inte det mest väsentliga denna vecka. Det mest väsentliga var, återigen, Lena Andersson, som så ofta. Det mest bisarra är att Aftonbladet Kultur i något slags vänsterångestöverslag anlitar min vän (min enda vän, faktiskt) Roland Poirier Martinsson. Han är borgare. Fast smygvänster om man vill vara vänlig. Och han skriver som en AI-robot. Och hur mycket man än, som jag, upppskattar god text och goda tankar så undrar man: varför lyckas inte AB Kultur skrapa fram en enda autistisk vänsterskribent som håller samma klass som min fetlagde vän?
Rolle skrev då, på Sveriges enda stora vänstersida, en alldeles jävla utmärkt men töntig text som de borgerliga blaskorna inte når upp till. Och det är väl fel att borgarblaskorna är så svaga. Och de är som bekant 90-procentish.)
Oavsett.
Faktum kvarstår: Klimatförnekarna älskade Lenas text. De rent av kände sig textuellt intellektuella när de gjorde det. De kände att här kan vi göra skillnad på semantik – rent av poesi – och plötsligt bli meta, det vill säga postmoderna. Vilket är hysteriskt…
*
Det utmärktaste svaret kom från Erik Isberg (nej, jag vet inte vem han är men hans efternamn är sinnesjukt bra, han borde släppa det där skitförnamnet och bara kalla sig Isberg): Har Lena Andersson blivit postmodernist? Som ett episkt ekande svar på alla jävla flummare som så gärna älskar att prata om GESTALTNING.
Riktigt bra av Isberg.
Bra betyder då: träffsäkert, elegant, klokt. Gestalta på ni andra medan klimatet går åt helvete. För, summa sumarum, semantik hit och dit, filosofi hit och dit, intellektuella hit och dit: Klimatkrisförnekarna älskade Lenas text.
I vanlig ordning är det inte skribentens fel att läsaren som älskar en är en idiot.
Men vi kämpar på, vi stretar, som båtar mot strömmen, ständigt drivande tillbaka mot det förgångna.
Ser fram mot att ses nästa fredag.
