Kulturkanonen: Ger AB Kultur ett ”Svar direkt” på hämndporr-försvaret?

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Äntligen, där satt den! Äntligen en sant batshit crazy artikel på de tidigare så vårsömniga kultursidorna, konstaterar Fredrik Virtanen i veckans genomlysning av medieträsket – där han hittar ovanligt många guldklimpar.

Hoppla. Det har varit läsfest i veckan – jag vet nu mer om Harry Martinson än jag vetat på trettio år, tack vare essäer, understreckare och recensioner av Johan Svedjedals biografi Min egen elds kurir. Kultursidor är som härligast vid dessa tillfällen, när kunniga människor – och de tyngsta kulturkanonerna tidningarna har – får uppdraget att skriva långt om stora konstnärer som dessutom fått ett värdigt verk skrivet om sig. Som nörd är det också roligt att jämföra hur de olika skribenterna tar sig an ämnet.

Carsten Palmær skrev i Aftonbladet, Victor Malm gav uppdraget till sig själv i Expressen, Åsa Arping i Göteborgs-Posten och Stefan Eklund i Dagens Nyheter. Bara kanontexter. Måste jag utse en vinnare blir det Kristoffer Leandoers understreckare i Svenska Dagbladet. Men då har jag inte läst Thomas Almqvists hyllning i Skånska Dagbladet för nu får det fan i mig räcka med Harry. Svedjedals bok? Äh, nu känns det redan som att jag läst den.

Hörrni asså va! Göteborgs-Posten! Gamla goa Göteborg. Räkornas främsta fiende. Staden på G. Jag vet inte om det har att göra med nytillträdde bossen Johan Hilton – det var sällsynt att jag läste GP innan Kulturkanonen landade i mitt knä – men nu märker jag att jag ofta fastnar där på Avenyn. En gedigen, nutida och bred burgare skrevs till exempel av en av de beramade PR-konsulterna vi talat om till leda här, Laura Ingemarssons fiffiga ”Konkursboet har blivit vårens hetaste modeaccessoar”. (Laura Ingemarsson är för övrigt ett väldigt bra namn också.)

Vidare gick det i GP-veckan att njuta av Nina Morby (ett inte lika bra namn, även om jag förstår att vissa tror det): ”Hur kunde Expressen missa sanningen om Gudrun Sjödén?”, en bländande recension av ett SVT-program om den skandaliserade kläddesigern. Programmet verkar vara något i hästväg men jag tänker inte se det. Jag kan bara bli besviken. Recensioner är ofta bättre än tinget de avhandlar.

Sedan är det möjligt att det blev hipster i överkant, jag begrep inte mer än maximalt sjuttiofem procent, men rubriken var fantastisk: ”Nu vill alla ligga med en martyr”. Skribenten heter Joanna Gorecka (och jag måste erkänna att jag ännu saknar aning om ifall det är ett bra eller dåligt namn, mejla gärna förslag.)

You go, Göteborg! SvD får passa sig för den hetaste räkan i stan.

*

Veckans burgare publicerades ändå i Dagens Nyheter, eftersom den publicerades just där, i DN, på DN. Man (alltså jag och mina fantasier) tänker sig att DN är en arbetsplats där en sagolikt stor HR-byråkrati härjar och växer och växer för varje vecka och snart utklassar redaktionen, hela redaktionen, inklusive de tre övervintrade grafikerna i hörnet på överplan.

Pappersförbrukningen är rimligtvis rekordhög – det finns alltid ett nytt policydokument att printa ut – hos de konsultartade HR-byråkratitjänstemännen, de som har alla valörer av medaljer i modernt mysflum vars främsta syfte inte, vilket man kunnat tro, är att få alla att känna sig inkluderade – nej, nej. Syftet är helt och hållet att göda en i stort sett meningslös yrkeskategori som lever på, frodas och växer på att göra sig viktiga helt i onödan.

Det började annars bra. Det började med att människor som sökte sig till HR-branschen, i vid bemärkelse, behövde leva de också. Men nu har det alldeles urartat, som ett vänligt virus. HR-figurerna behöver inte bara leva, de behöver triumfera über alles. På DN hade det gått så långt att den funktionella dumheten – att inte kritiskt kunna granska sitt eget arbete – börjat konkurrera med valfri Franz Kafka-roman i meningslöst, rituellt och på det stora hela obegripligt pappersskyfflande. Det finns – sa jag det? – alltid ett nytt policydokument om arbetsmiljö, representation och jämställda fikapauser att arbeta fram, gärna under månaders bollande mellan hundratals, kanske tusentals HR-människor som behöver visa sig på styva linan.

Därpå, dessutom, måste DN:s kader av organisationsmänniskor ta varje nytt dokument till ägaren Bonniers, som har ett nästan lika stort gäng (det beror lite på hur man räknar) organisationsbyråkrater. Policyarbetena tar liksom aldrig slut!

(Och ovanför Bonniers HR-avdelning svävar sedan Gud och hans gäng, de består förvisso endast av tre vise män och elva apostlar men de lägger sig i allt, precis allt, precis som HR-människor gör. Det sägs att Petrus och Matteus vill ta in Judas igen, han har tydligen återuppstått och är för länge sedan förlåten för ett och annat misstag som ung, för att göra en speciell handlingsplan åt Bonniers, om hur Bonniers bör hantera DN:s pågående policyarbete kring hanteringen av diverse köttberg som inte kunnat slimmas utan att trampa på massa ömma tår.)

Just nu är en fråga om inköp av krav-märkt kaffe till automaterna högaktuell, den är kopplat till flera klagomål gällande den handskrivna skylten ”Sugen på en kopp Kafka?” som okänd person klistrat upp och som sägs ha skapat olustkänslor hos särskilt sommarvikarier. De förstod helt enkelt inte vad som menades med skylten – vad är ens Kafka? – och kände sig förminskade.

Ja. Allt detta. Gjorde publiceringen i DN väldigt rolig, direkt glädjande. DN Kultur publicerade professor Mats Alvesson och docent Anna Jonsson som rätt så saftigt dammade på policys, ritualer, enkäter, utbildningar, värdegrunder och annat modernt organisationselände. Och de två akademikerna lyckades göra hela anrättningen klatschig genom en berömd tv-series skojigaste karaktär, Larry Davids alter ego spelad av Jason Alexander. Så läs gärna Därför kan George Costanza lära oss något viktigt om meningslösa arbetsuppgifter.

Detta kan nu vara starten på ett långdraget inbördeskrig. Kulturredaktionen som ett slags vilt kämpande Asterix-by i kamp mot resten av tidningen, både övriga redaktioner och administrationen.

HR-avdelningen på Bonniers har redan suckat ljudligt över attacken på det, enligt kulturredaktionen då tydligen, överdimensionerade värdegrundsbyråkratieländet och skickat en springare till redaktörerna och högsta chefen för att gjuta olja på den första vågen i en potentiell revolutionsrörelse. Samtidigt är man ganska trygg i bedömningen att detta debattinlägg var ett sånt där one shot redaktionen är så bra på, som är rätt att publicera, som ser coolt ut men som är helt ofarligt. Hittills har det i alla fall varit svårt för att inte säga omöjligt att märka någon väsentlig skillnad på en genomsnittlig SJF-ansluten murvel och en Saco/Vision-filur, så varför skulle det plötsligt ändras nu? Organisationsmaffian kan nog svälla ett bra tag till innan det är dags för en uppföljande artikel.

*

Apropå Björn Wiman skrev han roligt om den bisarra partiledardebatten i SVT:s Agenda. ”Ja, vad skulle kunna vara värre? En nazistisk dragqueen som höjer bränslepriserna?” Det var ordet bränslepriser i sammanhanget som var det roliga. Jag blir dock oroad varje gång big boss randar fyndigt – var är återväxten? Var finns de unga som skriver elegant om klimatet, SD:s totalitära maktanspråk och lasarettnostalgi? Jag ser en risk här att Wiman blivit DN:s variant av Aftonbladets före detta samhällschef Lena Mellin.

Dock: Den ytterst gedigna HR-avdelningen ser sannolikt till att även yngre förmågor får chansen att skriva de viktiga grejorna, då och då. Och inleda värvet med kolumner som minst varannan gång utgår från Astrid Lindgrens författarskap

Sedan: ÄNTLIGEN! Alltså, när kulturveckan redan hade varit ganska så enastående, då dök grädden på moset, pricken över i:et, icingen på kakan upp.

Jag som gnällt och gnällt och gnällt på förlamningen i flera veckor.
Så plötsligt händer det. Det är så underbart när bat shit crazy dyker upp i spalterna! Jag är oironisk. Det är galenskap och gränslösa knaserier som testar tryckfriheten, för att inte säga yttrandefriheten, och ger nödvändig spänst till kulturgröten. Den vanvettiga positionen är elixiret för en fullödig kulturdebatt. Tydligen är det svårt att hitta människor som tänker så galet långt utanför boxen, eller så lider redaktörerna av den så vanliga åkomman självcensur, så därför händer det sällan, sorgligt sällan.

Så vilken tur att Kajsa Ekis Ekman finns (jag kommer skriva ut hennes hela namn, inte bara efternamnet, i resten av texten för jag vet verkligen inte om Ekis är att betrakta som ett förnamn eller efternamn). Kajsa Ekis Ekman borde verkligen skriva här i Konkret.

Extra roligt var att texten publicerades på AB Kultur som, vilket vi varit inne på tidigare, har svårast av alla, i hård konkurrens med DN, att vara lite roliga eftersom de känner, liksom DN, ett stort samhällsansvar och inte vill ens riskera att kränka någon skyddsvärd minoritet, det vill säga alla utom politiker, amerikaner och bankdirektörer. Inte ens vita män funkar för tillfället eftersom de där vita männen dör lite väl mycket i Ukraina just nu (vi får sannerligen hoppas, för kultursidornas skull, på ett snabbt slut på Rysslands invasion).

Men! Ytterligare en icke-skyddsvärd grupp finns ändå, visar det sig: Pedofiler! Eller möjliga, kanske, eventuella, pedofiler. De är inte dömda eller ens gripna, men ändå: förmodligen, kanske, troliga pedofiler. Kajsa Ekis Ekman anser att pedofiljägargänget Dumpen med före detta höjdhoppskanonen Patrik Sjöberg i täten, gör en god och viktig samhällsinsats genom att brottsprovocera och därpå exponera peddon. Detta apropå en debatt på Publicistklubben i Stockholm för ett par veckor sedan, där tydligen alla närvarande (kan man tänka sig?) hade en totalt motsatt åsikt. Enigheten i att fördöma Dumpens modus operandi var tydligen (jag var inte där) total.

Enter: Kajsa Ekis Ekman och Aftonbladet. Här har vi en gryta, den ska vi röra om i. Helt sant, så ska kultursidor tillverkas! Kajsa Ekis Ekmans resonemang var glasklart: Eftersom journalister så länge varit så jävla värdelösa och vårdslösa och hängt ut folk på så lösa boliner, så bör Dumpen få sköta polisens, åklagarnas och domstolarnas arbete.

Ja, precis, sa jag inte att resonemanget var glasklart?

AB-redax insåg dock att ehuru nervkittlande och edgy så var ”Dumpen har bidragit till att rädda barns liv” så in i helsicke kontroversiell och batshit crazy att man kände sig tvungna att köra något man nästan aldrig kör – ett Svar direkt (vanligtvis väntas några dar för att knäcket liksom ska få marinera). Mesigt.

Tydligen pågår nu intensiva gruppdiskussioner på redaktionen om Kajsa Ekis Ekmans uppföljare ”Hämndporr borde inte vara förtal eftersom brudarna ju ställde upp på bilderna glatt och frivilligt” ska få ett svar direkt. Eller kanske inte publiceras alls. Skulle det trista sistnämnda hända ska jag göra mitt absolut bästa för att övertala Konkrets oj-så-frisinnade ledning att publicera. Ni vet vad jag anser – kör på bara! Det är alldeles för lite rivosto på pk-pastan. Särskilt i AB, DN och på tredje plats Sydsvenska Dagbladet.

*

Apropå Bladet. Och AI. Alltså Artificiell Intelligens. Positionerandet på alla håll och kanter har sedan flera månader börjat men är ännu lite svårt att överblicka. Folk vill inte vara ludditiska, men inser samtidigt att detta AI kan vara riktigt satans farliga grejor, samtidigt som de inte vill framstå som gamla. Eller ludditiska. Knepigt läge.

(Min personliga åsikt – nu, 12 maj 2023 – är att AI kommer kunna producera större konst än alla levande konstnärer lyckats med någonsin men totalt misslyckas med en spännande backstory. Vem vill avnjuta taket i Sixtinska kapellet eller Bird on a wire utan att veta att Michelangelo aldrig fick ligga med Vittoria Colonna eller att Leonard Cohen hade sex med Janis Joplin? Exakt: Ingen. Och ingen är intresserad av min åsikt om AI och detta med rätta: Den är ointressant. Intressant är bara att jag nagelfar svenska kultursidor och medier på ett relevant, festligt och naturligtvis uppbyggligt sätt).

Jag skall återvända till kulturmänniskors positionering när jag sett linjerna tydligare. Men jag kan redan nu konstatera att big boss Karin Pettersson på Bladet bestämt sin position i AI-frågan: Män är fienden. Specifikt vita män. ”Lita inte på männen som varnar för AI”.

Och visst, man fattar vad Karin menar. George Costanza, Judas och i synnerhet den framsynte rymdentusiasten Harry Martinson uppfann ju skiten.

Ha en underbar helg!

PS 1: På DN, eller hos Bonniers eller i Himmelriket, pågår (oss veterligen) ingen HR-fejd, allt är Virtanens fantasier. DS 1. PS 2: På AB pågår (oss veterligen) ingen diskussion om en ny kontroversiell Karin Ekis Ekman-artikel, det är Virtanen som försöker vara lustig. DS 2.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.