En antiwokebok fick känslor att svalla! Woke som inte ens finns, enligt de hippare redaktörerna. Peak woke kan mycket väl ha inträffat denna vecka 24, rapporterar Fredrik Virtanen från sjukt intensiva sommardagar på kultursidorna.
Vem har sagt att kulturskribenter är illasinnade, långsinta, avundsamma och småaktiga? Ingen, naturligtvis. Varför skulle någon säga något så dumt?
Men detta kan jag säga er: Det händer! Ja, faktiskt.
Eller hur ska man annars se på att Ulrika Kärnborg sågar Malin Ekmans bok Skymning i Amerika i Expressen: Den radikala vänstern får skulden för allt. Vad är det med det? undrar du.
Jo, det är roligt eftersom Malin Ekman i Sydsvenskan sågade verket Klickokratin. Skriven av Ulrika Kärnborg. 2015! Kärnborg har väntat. Och väntat. Och väntat. Fem år, sex år, sju år – sedan, äntligen! Hämnd är en rätt som bäst serveras kall.
*
Mycket är faktiskt småintressant kring Malin Ekmans bok. Småintressant. Man ser vissa tendenser åtminstone.
Till att börja med att den ens recenseras. Att Svenska Dagbladet gör en intervju med sin egen USA-korre när några gamla reportage kokats om och publicerats mellan tjocka pärmar var väntat. (Tidningar är skamlösa med att anse att egna medarbetares olika framgångar slår ut alla andra kändisar och nyheter, inklusive krig i Ukraina.) Resultatet blev hyllningsintervjun I USA har wokekulturen blivit ett slags religion.
Och ni ser ju rubriken? Redan där borde jag fattat att detta inte var det sista som skrevs om denna bok. Men det gjorde jag inte. Jag trodde att sista ordet var sagt. Visst då, Malin Ekman är en skicklig och vidsynt reporter men hon är inte precis Hemingway som rapporterar hem från Spanska inbördeskriget, eller hur?
Men jag hade fel. Detta var bara början. De dystra rosorna på Aftonbladet Kultur blev snabbt rejält triggade och var extremt kvicka med en sågning: Reportaget om USA blir till slut hötorgskonst, skriven av en vänsteristisk skogsmulle, Rasmus Landström.
Först här fattade jag, hoppla, här är något på gång, här gäller inte neutrala anmälningar, här gäller politik, det här måste vara en farlig bok (”farlig”). Det är trots allt ovanligt med specialbeställda sågningar (genom att ge uppdraget till någon som man vet älskar woke och därmed högst sannolikt kommer såga bokens oerhört jättefarliga antiwokebudskap).
Malin Ekman, om ni inte hajjat detta, är nämligen något så ovanligt som en öppet högerlutande korrespondent, vilket är tydligt för en normalbegåvad Svenska Dagbladet-läsare som mig. Dagens Nyheter, å andra sidan, har en vänsterlutande USA-skribent, Martin Gelin, som ogenerat driver Demokraternas propaganda, det vill säga copy/paste New York Times och detta får på DN passera som neutral nyhetsbevakning.
Sverige börjar i någon mån således bli som USA, där SvD är Fox och DN är CNN. (OBS! Detta är förstås på marginalen, jämfört med i USA, men nog är politiska bias alltmer tydliga. Kvällstidningarna har inte ens korrar längre. Jag var den sista. Och SR och SVT och TV4 är, som sig bör, neutrala.)
Dagens Nyheters litteraturredaktör kanske inte visste bättre än att ge Sara Martinsson uppdraget. Hon återkom med en någorlunda hyllning, eller nä, en hyllning punkt. Sara Martinsson är popskribent. Popskribenter tänker fritt, popskribenter tänker stort.
Sedan återställdes ordningen när Ulrika Kärnborgs fick sin hett efterlängtade hämnd (se början av dagens Kulturkanonen). En wokecirkus, i det lilla.
*
Apropå woke denna peak woke-vecka så är Victor Malm i farten igen. I Vem är woke i dag? Jag har ingen aning dömer redaktör Malm, med halmhatten härligt käckt på sned, återigen ut woke som ett sedan länge passerat skitfenomen. (Man får anta att han aldrig öppnar Kvartal, Fokus eller SvD:s ledarsida som ser woke överallt.) Detta efter att han sett den, och här håller jag med Malm, roliga kortfilmen Filmen känns för vit (Se den! Bara 14 minuter kort! På SVT Play.
Malm är dock så in i märgen hipp och framåt och före att han menar att vi snarare idag lever i en tid då en film om en film om en film om ängslig PK-tid hade varit mer picken i Greta (mitt vulgära uttryck, inte Malms, han är doktor). Det stämmer som cutting edge-åsikt. Och ja, barnen blir allt mindre woke, vilket är grunden för alla trendskiften, på grund av överdrifterna på 10-talet.
Men som Malm själv motsägelsefullt skrivit lever detta byråkratselände kvar i en värld långt, långt ifrån early adopters och peak woke-hipsters, det vill säga den värld där den verkliga makten finns: I näringslivet.
I både svenska företag och offentliga förvaltningar, lärosäten och inom all form av amerikansk megacorporationkultur, och på Aftonbladet Kultur, och på DN Kultur, och i Sydsvenskan. Woke är corporate bizniz i svenneland. Woke är kapitalism av idag och även om det är coolt och överhippt att avfärda landets överdimensionerade HR-avdelningar som ägnar sina meningslösa men högavlönade liv åt att skyffla runt fina policydokument (detta har Kulturkanonen haft roligt åt tidigare) för att göra sig oumbärliga på arbetsplatsen genom att skamma de vita övremedelklassmanskollegorna.
Själv lutar jag åt att börja kräva woke tillbaka. Mer woke, mer woke! Nu när högerwoke slagit igenom rejält (cancellera dragqueens, WTF!) är det sannerligen dags att ta upp striden för Liberté, égalité, fraternité (för yngre läsare, det betyder Frihet, jämlikhet, broderskap!)
Det är bara svårt eftersom man då går storkapitalismens, byråkratkårens och kälkborgerlighetens ärenden snarare än eftersatta minoriteters. Ja, livet är komplicerat. Ingen har väl sagt något annat heller.
*
Detta med att vara för före och för snabb för folket lyckas även Tone Schunnesson med i, av alla platser, Aftonbladet Kultur. Det hör sannerligen inte till vanligheterna. AB är mästerliga på att ligga folkligt rätt. Hennes knarkburgare hade passat bättre med cheddar på Expressens trendledande sidor.
Några utvikande rader om detta: Att tillverka en kultursida, eller vilken tidningssida som helst, kräver fingerspitzengefühl. Det är inte så enkelt som att den nyaste nyheten vinner, eller att man bör vara först med den senaste trenden. Inte om det är kommersiell man är och det är ”man” ju.
Hantverket är att ligga exakt rätt i tiden. Inte vara före läsarna, men heller inte så långt efter att man hånas för efterblivenhet av de moderna. Att vara först är vanligtvis lätt. Låt mig utvika ännu mer, och berätta sedelärande från åratal sedan:
Jag var chef för en blaska som hette Puls på Aftonbladet. Konkurrenten hette Expressen Fredag. Fredag var glödhet, de var alltid först med det senaste, svinhippa. Puls var lite efter, töntigare.
I korthet: Bägge redaktionerna visste exakt när en film kom eller när en platta släpptes och bägge redaktionerna hade sedan länge sett filmen och lyssnat på plattan eller förhandstittat på tv-programmet. Expressen Fredag valde att publicera inte bara samma vecka utan rent av veckan före släppet.
Fatta vad coola och snabba! Jag, töntredaktören på Puls, väntade ibland flera veckor efter släppet med samma material. Det är sannerligen inte coolt men läsare har en förkärlek för att läsa om en film de redan känner till eller en platta de rent av hunnit lyssna på framför någonting okänt. Faktum är att folk hellre läser om ett resmål efter att de varit där, än inför resan.
Detta var samma tid som Aftonbladet blev större än Expressen. Ja, allt var tack vare mig. Det var detta jag skulle komma fram till.
Nej, popkulturbilagekriget var av marginell betydelse, men det är en sedelärande historia, ungefär som haren och sköldpaddan (även om jag aldrig lyckas minnas hur fan sköldpaddan lyckades vinna, blev haren full och sprang vilse eller vad?).
Herregud vad långt det där blev. Förlåt. Den tid jag beskriver var en papperstidningstid – då var det omöjligt att svamla som jag gör nu. Det fanns bara en viss storlek på sidan, förstår du.
Nå. Tone Schunnesson (vilket oerhört namn förresten!). Hon får den trippelhipstrige Victor Malm att framstå som en sköldpadda genom att dissa medicinknark. En bra text, Jag tror att vi har pratat färdigt om drogerna nu, med ett möjligt undantag: Vi har inte ens börjat prata om dessa droger. ”Vi”.
”Vi” minns magiskt sinnesutvidgande svamptripper i Roskilde för länge sedan, E på rejv också, men bara i Tone Shunnessons enastående hipstervärld kan diskussionen om psilocybin och MDMA som kryckor vid olika psykiska sjukdomstillstånd ha diskuterats färdigt och rent av avfärdas som passé.
Krönikan hade suttit perfekt i Expressen Fredag 1996. Att slakta en trend innan den ens hamnat på allmogens yttersta radar – hatten av, Tone, hatten av.
*
Eftersom jag är praktiskt taget illitterat har jag aldrig läst Cormac McCarthy. Men jag älskade No country for old men på bio. Tja, The Road med Viggo Mortensen också. Book of Eli med Denzel Washington var väl sådär?
Hans dödsfall vid den hedervärda åldern 89 år gav upphov till många skitbra texter, bland annat från dataspelsgalningen Jonas Thente i DN: Cormac McCarthy sökte i marginalerna efter människans ödesfrågor. Samt McCarthy sista länken till en förlorad värld av Jens Liljestrand.
*
Liljestrand rosade dock inte marknaden med Våldet visar att jag har haft fel om allt, veckans möjligen mest omtalade text, antagligen inte bara tack vare sentimentaliteten utan även på grund av obegriplighet. You can’t win them all, som Madonna skulle sagt. Men den där porrfilmsmustaschen går inte av för hackor.
*
Ja, grattis älskade Madonna! The Weeknd-samarbetet Popular, hennes 53:e hit sedan 1983, innebär att hon gör Cher sällskap i att ha haft hitlåtar på Billboardlistan i fem årtionden. Tre artister har lyckats klämma in sex årtionden: Michael Jackson, Paul McCartney och Elvis Presley, rapporterar TT. Kämpa.
*
Sedan är det svårt att runda att min gode vän höger-Roland skrev en riktigt, riktigt bra text i Bladet: Studenternas flaggor vittnar om integration. Samtidigt bör man lite deppigt brasklappa med att detta vackra är en skildring av ett pre-Trump-USA. Things have changed. Och inte till det bättre.
*
Apropå Bladet, till sist. Denna syn gör mig så glad varje gång jag tittar in. Jag frågar mig varje gång om någon som poserat så här makalöst helstylat, som Kristofer Andersson gör, på sin bildbyline tidigare anklagat andra för posöreri? Troligen inte. Roligt, mer sånt.
Ha en underbar sommarvecka, vi ses nästa fredag!
