”Det enda säkra, hursomhelst, oavsett Eldkvarns väl och ve, är att pojkar, pojkar, pojkar – här kommer ett hundår till”, skriver Fredrik Virtanen i veckans genomgång av medieträsket.
Detta var inte vad Ellen Key, Ellen Key, tänkte sig.
Kulturkanonens genomslagskraft är banne mig skrämmande – skrämmande. Alltså på ett dåligt vis.
När Kulturkanonen i Alla recensenter låtsas älska en tjock miljardär spillde bönorna kring mitt livs största misstag – bortsett från att gå hem från Spy Bar med en galning våren 2006 – var inte syftet att recensenterna av ”Sommar i P1” i alla jävla tidningar skulle bli elaka, nedriga eller på annat vis pissa på de stolta pratarnas parad.
Tvärtom var min poäng att jag skapade ett monster, eftersom jag är både kortsynt och dum i huvudet. Det är mitt fel att alla dessa recensioner i alla dessa tidningar finns (även om det inkommit obekräftade rapporter om att Helsingborgs Dagblad kan ha varit före åtminstone någon enstaka sommar, och detta hoppas jag är sant, för då kan jag kanske ändå slinka ut bakvägen och hävda att jag läste HD 1999) men lösningen är inte att vässa knivarna. Lösningen är att lägga ned verksamheten eftersom ingen recensent – den råbarkade karrriärist-rödtotten Lasse Anrell då undantagen – kan göra ett anständigt jobb.
Men.
Så visar det sig att recensenterna missuppfattade min avbön och började vara någorlunda ärliga kring skiten som sänds varje dag klockan 13.00, ”eller som pod när du vill”.
Malin Wollin, Aftonbladets svar på Britta Svensson (innan Britta Svensson hamnade på Aftonbladet efter 192 år på Expressen så nu har Aftonbladet två folkliga, festliga, fullsatta Britta Svensson) fick dessa ord kastade i hennes oerhört välsminkade smålandsnylle:
”Den som har svårt för barnprat kan ha svårt för Malin Wollins sommarprat, men om man som jag tycker att det ändå kan vara rätt underhållande bara berättaren och innehållet är det rätta så ska det nog gå bra.”
Aj!
Och i hennes egen tidning, dessutom!
Skrivet av den salte Andreas Hansson.
Samtidigt beskriver utdraget exakt vad jag talade om: Hansson avskyr förstås Wollins blaskiga sommarprat i allmänhet och i synnerhet detta barnprat. Hansson fattar att ett sommarprat är det största en ”vanlig tjej från Kalmar” kan vara med om. Då vill han förstås inte vara ärlig. Det klarar bara psykopatrecensenter. Och Lasse Anrell. Så han skriver menlöst. Trots att han egentligen är salt.
Agnes Laurell i Dagens Nyheter hade tydligen också läst Kulturkanonen och gick ännu längre, nästan en halv Anrell:
”Men tyvärr lyfter det inte. Dramaturgin känns väl konstruerad, den är smartare än själva berättelsen. Mycket handlar om det helt vardagliga med kladdiga smörknivar…”
Mer slaktigt än så blir det aldrig. Och var det verkligen något att läsa? Nej. Hela verksamheten är meningslös. Och det fattade jag, som sagt, när jag själv genomförde min dumma idé. Jag skapade ett monster. Ett tandlöst monster.
För den som ännu inte förstår kommer här en relevant och enastående pedagogisk utvikning:
Vad som händer är nämligen följande: recensenten gör en bedömning. Att pissa lite på Malin Wollin går an. Hon har en enorm plattform i Sveriges största tidning, hon är höginkomsttagare, rent av rik, hon har fem barn, hon bara stinker success, hon är idol bland Amelia-sossar. Visst, ja, naturligtvis, hon är kvinna så lite extrasnäll måste man vara för annars skriker Camilla Läckberg att orden är ”kvinnohat”, men på det stora hela ”sparkar man uppåt”. Medan, säg, Lyssnarnas sommarvärd – vanligtvis någon med en besvärlig funktionsnedsättning eller som på annat vis bjuder på ”en stark historia” eller är en random inkvoterad minoritet – är helt totalt jävla omöjlig att skriva sanningen om. Man måste vara snäll. Det är min åsikt.
Men följakligen ligger då till exempel ”vita medelålders män” sämst till. CIS, CIS, CIS! Vita medelålders män har allt, de är för fan patriarkatet, här kan jag äntligen skriva exakt vad jag faktiskt tycker, särskilt om denne CIS-man har fett med parra.
Därmed fick den ekologiske företagsledaren Harald Mix sina fiskar varma av Jonathan Bengtsson i Göteborgs-Posten. OMG så hårt. Och dumt.
Jag har sagt det förr: Min åsikt om verket i fråga är inte relevant, det är åsikterna om verket som intressant här, just här, i Kulturkanonen. Här recenseras recensenter. Men. Jag tvingas ändå tillåta mig ändå att säga att herr Mix (vilket JÄVLA namn!) program var som sommarprogram borde vara: Viktigt och gärna lite tråkigt, utan överproducerad Henrik Baryard-Johnsson-dramaturgi. Framför allt fann jag det förbluffande att Harald Mix, 63, lät som att han blott är 29 år, eller 28 och ett halvt. (Jag vet inte om detta är röstshaming eller tvärtom, men ung lät han.) Slaktades i GP gjorde han. Av en man som heter som något ur en Astrid Lindgren-saga.
Och detta var inte vad Ellen Key, Ellen Key, tänkte sig, som Miss Universum brukade uttrycka saken.
*
Nå. Detta om detta. Det blir kort i dag. Eller långt.
*
Veckan togs hem, utan större konkurrens, av Aftonbladet Kultur som därmed gör stark comeback som kultursida istället för ledarsida. Kan King Karin månne vara på semester i Tyskland? Oklart. Men Kristofer Andersson, känd här för trogna läsare som Sveriges mest poserande skribent, randade en föredömlig sågning av Barack Obamas årliga spellista.
Vad som tyder på att Karin Pettersson ändå inte är på semester är att Hipster-Kristoffer, som punkskribentgeniet Fredrik Strage kallar honom (eller stopp, är det sexatleten Christoffer Röstlund Jonsson som är hipster-Kristoffer? Jag har aldrig fattat riktigt) inte länkar till Barack Obamas superduktiga spellista. Jag känner Karin Pettersson som mycket noggrann och om hon var på plats här mitt i industrisemestern skulle inte en fadäs av denna monumentala nivå få förekomma, läsarvänlighet för fan! Varsågoda, klicka här för expresidentens lama poplista.
Sedan, inom parentes sagt, är det då själva fan och mer än lite underligt att Obama fortfarande ses som USA:s magnifina peak politik, när han i själva verket lät varenda apderivat- och lånetok-kapitalist på Wall Street löpa efter att detta giriga gäng 2008 var en hårsmån från att ta livet av civilisationen som vi känner den. Och därmed krattade manegen för en dåre som Trump.
Dock. Vi väntar tålmodigt. En dag, en vacker dag, kommer woke trumfas av verkliga problem även på AB Kultur. Det tar lite extra tid bara när man själv är höginkomsttagare och tänker att civilisationen nått sin topp på Hornstull. Men återigen: AB Kultur var bäst denna vecka.
*
Till exempel stänker Jack Hildén iväg en god Sommar i P1-burgare som faktiskt, nästan, hade kunnat publiceras här i Konkret. Och Hildén bjuder också på en ljuvlig faktiod: My way med Frank Sintatra var den mest spelade låten i Sommar mellan 2010 och 2020 och då börjar förstås vän av ordning fundera på om inte bara recenserandet borde upphöra, utan även hela jävla programmet.
*
Och till sist, återigen Aftonbladet Kultur (som är helt gratis och man kan ju fundera kring det där, om gratis automatiskt betyder ”lite kassare än skit man betalar för” men jag tycker inte det, i detta och i många andra fall) har den suveräne piprökaren, med vaniljsmak, Claes Wahlin, som på många vis påminner om den rätt så legendariska arbetshästen Jens Peterson på Aftonbladet nöjesredaktion, randat en utsökt hamburgare utan åthävor .
Nya medier har aldrig slagit ut gamla är en den där kött- och potatis-texten som står som grund för att diverse gapande nollor ska ges utrymme för provocerande och understundom direkt idiotiska provokationer som ger en edge i klickstatistiken.
*
Expressen hade också en rätt stark vecka. Till exempel gjorde en Lucas Gottzén, beväpnad med en imponerande arsenal av fikonspråk, ett starkt inlägg i den evigt, men styvmoderligt behandlade, ”mansdebatten”. (Styvmoderligheten kommer sig av att alla kulturskribenter numera är kvinnor, alternativt feministgodkända män, det vill säga kvinnor in spe). En enorm mustach löser inte manskrisen kan vara något på spåren. Mer ärligt än så går det nog – än så länge – inte att skriva utan att riskera att bli canceled av Catia Hultquist, Malin Krutmeijer, Ida Ölmedal och andra översexuella personer som Baker Karim, Alexander Karim, Karin Olsson och Alexander Bard. Samt möjligen Micke Persbrandt, Ulrika Knutson, Sakine Madon och den ljuvliga, i mitt tycke, Malou von Sivers.
*
Därpå reste den vassa getingen (som jättejätteroligt nog startade 1944 i kamp mot nazismen just som fascismen var besegrad och numera har Hanif Bali som ledarskribent) i form av Anna Hellgren ända till Norrköping och det är fan i mig typiskt för de verkligt intelligenta skribenterna: De tänker för mycket.
Anna Hellgren, uppenbart och självfallet ett Eldkvarn-fan, rotade och rotade efter en ”lite kritisk vinkel” istället för att bara ösa på med en magnifik hyllning av de när-dementa farbröderna på scenen och Kungarnas Allra Sista Spelning. (Jag träffade Plura härom månaden och bestämde mig för att det här, det här kan bli fasligt, jag vågar inte åka, jag har än så länge bara magiska minnen och vill behålla det så.)
Det enda säkra, hursomhelst, oavsett Eldkvarns väl och ve, är att pojkar, pojkar, pojkar – här kommer ett hundår till, och att Anna Hellgrens Nånting går sönder – Eldkvarn tar farväl trots allt var fin läsning.
*
Apropå Jens Peterson. Andres Lokko seglar för varje dag mer och mer upp som Svenska Dagbladets Jenseman, mästare av dödsrunor över long lost och glömda stjärnor som ger ett sagolikt schwung i klickstatistiken endast när de dör. Så ingen är förvånad över att den estniska nationalisten skrev den enda dödsruna om Sinéads O’Connor som behövs: Därför skakas så många av Sinéads död.
Själv förutsåg jag denna hemska händelseutveckling redan 1990, när O´Connor fick den makalöst stora äran att ta över Kate Bushs parti i en liveversion från Chile av Peter Gabriels mästervek Don’t give up och inte klarade av att lära sig texten. Då tänkte jag att knark inte är bra. Då behöver man ha ett papper på scenen för att lära sig världens kortaste verser.
Vilket inte hindrade mig från att resa till Roskilde samma år. Resten är historia.
*
Som sagt. Idag blir det kort. Eller långt. Jag bör möjligen påpeka att det här ”Sommar i P1”-artade kåserandet mycket väl, högst sannolikt, kommer omvandlas till kritiskt vansinne när sommaren är över. Vänta dig det oväntade.
Vi ses nästa fredag!
